drabbade mig idag på jobbet. Allt ordnade sig utan ansträngning, men visst var det konstigt att jag blandade ihop tider och tankar och människor hej vilt. Ingen märkte något utom möjligen min älskade som också arbetade där jag var idag.

Vissa dagar är bara sådana. 

Tänkte på tålamod och försökte använda mig av det. Det hjälpte. Inte bara mot förvirringen utan lika mycket mot känsloutbrott som inte var mina. 

leva som om man är lyckligt nyförälskad kanske är receptet på himmelriket på jorden?

Att behålla det perspektivet vad som än sker borde ge oss människor möjligheten att skapa det alla egentligen längtar efter.

Jag tänker att tålamod kan vara bron som leder dit. Att inte genast döma ut sig själv för att jag inte lyckas känna ljuset och glädjen hela tiden, att våga vara kvar i en känsla som är smärtsam tillsammans med tålamodet som hjälper mig att komma ihåg att "det här är också en illusion, det här kommer att gå över".