tittade på varet i bölden omvandlades det till fett. Rent, fräscht fett. Det var inte alls äckligt eller stinkande. Såg ut som vitt potatismos ungefär.

Min älskade brukar säga att det enda mörkret inte tål är ljus. Och det är sant. Eftersom allt är en illusion så räcker det att se på det som skrämmer för att det ska transformeras. Ändå kan det sitta långt inne att verkligen göra det, verkligen se på det.

När jag fortsatte att se på det hårdnade det och blev som ister istället. Lite fastare, gråare, och lite mer genomskinligt. I samma ögonblick dök min gamla vän upp framför mig. Jag lyfte ut fettklumpen, vilket gick lätt nu när det var i isterform, och överlämnade den till vännen. När det togs emot förvandlades det till ett litet barn som vilade i vännens armar ett ögonblick. Så sjönk det in i kroppen och min kära vän blev ett ögonblick oerhört tung, men det tunga förvandlades nästan genast till kraft. Så vände sig personen om och gick rakt in i något som såg ut som en solnedgång. Rakt in i ljuset, tänkte jag.

Jag satt kvar och kände mig lättad. Det var ett hål där klumpen hade suttit, med hudflikar bortvikta. Men det fanns inget sår. Även om huden var tunn och lite känslig så var det läkt. Eftersom det var en grop in så ville jag ändå fylla den med något och det dök upp ett barn som bara var ljus. Jag la dit det och vek försiktigt tillbaka huden ... utan att stänga. Kändes bra.

Detta satt i halsen. Känns fortfarande mycket bra, mycket lättare. Stämbanden är mjukare. Vreden är borta.

Jag har förlåtit. Och jag förstår att det jag trodde hände aldrig hände.