för sitt sanna jag är något helt annat än att skydda sitt ego.

gav jag mig själv vissa, speciella löften. Det var inte så många, men de har påverkat desto mer.

När jag blev vuxen och medveten om löftenas kraft och ... begränsning började jag kalla dessa löften för "heliga löften". Det kunde till exempel vara löftet att ALDRIG glömma hur det verkligen var att vara barn. Hur jag från mitt perspektiv upplevde att de vuxna var respektlösa, oförstående, icke närvarande och samtidigt påstod att det var så lätt och bekymmerslöst att vara barn. Det var det inte. Som barn skulle man hålla balansen i alla situationer. Man skulle bli vän med alla ungar de vuxna släpade hem, vare sig de försökte strypa en eller leka fåniga lekar som man inte ville, och man skulle kunna räkna ut vad de vuxna ville, när de sa en sak och menade en annan. Man skulle fixa relationer till alla i klassen, och inte en enda av dem hade man valt själv. Man skulle räkna ut vad läraren ville ha, för man fick inte vara sig själv, det passade sig inte. 

Och så fick man höra att "jaja, det är bra skönt att vara liten, eller hur? Du har inga problem, du!" Det tyckte jag inte. Jag ville inget hellre än att bli stor så att jag skulle kunna göra som jag själv ville. 

Men när jag väl blev stor dök det upp nya saker ... såklart. Även om det var roligare att rå sig själv än att inte göra det. 

Nå, det här heliga löftet om att inte glömma hur det var att vara barn, gjorde att jag på en nivå inte riktigt blev vuxen. Jag upplevde inte att jag var mamma till exempel. Istället kände jag mig som en storasyster, speciellt till mitt äldsta barn. Jag hade svårt att känna att jag fick ta ansvar, även när jag gjorde det extremt mycket. Jag kände mig som ett barn i mitt rörelsemönster. Fördelen var kanske att jag alltid såg saker och ting från barnens perspektiv. Förstod oftast hur dom tänkte och vad dom menade, kunde prata med dom på ett bra sätt. 

Så det heliga löftet hade en bra mening, men det gick för långt. Det låste mig så att jag inte kunde se helheten, eller kanske till och med inte se mitt eget perspektiv,  för jag såg barnens först, sedan såg jag alla andras (jag kände ju mig inte vuxen; alltså gick andras rätt före min rätt), blev jag tillräckligt pressad såg jag kanske mitt eget. Men det fick gå långt. 

När jag befriade mig från löftet blev känslan i kroppen helt annorlunda. 

Jag fick lov att vara vuxen.

Det som hände förra veckan var lite annorlunda, men påminde om att befria sig från ett "heligt löfte". 

Men det var mer som att jag hade ingått ett kontrakt med mig själv om att utesluta en del av mig som omgivningen inte tyckte passade in, en del som var knäpp, konstig, udda.  Fast jag inte för mitt liv kunde förstå på vad sätt. Jag tänkte länge på det, vände och vred på påståenden de vuxna gjorde, och beslöt till slut att gå på deras linje. Då var jag nio år. Medvetet skar jag av tilliten till mitt sannaste jag. Och så här lång tid har det tagit att förlåta mig själv för att jag gjorde det, inse att det inte ens finns något att förlåta, och ta tillbaka mig till mig själv. 

Nu har jag mig själv igen.

jag gjort ett stort inre arbete.

Jag har accepterat att jag en gång tog beslutet att förneka mig själv och anpassa mig till min omgivning. Då var jag nio år. Jag har accepterat att det var den väg som var min och att det var enda vägen att gå. Jag har tagit hand om det barn som jag en gång var och hållt henne/mig i min famn och visat henne/mig all min kärlek. Det var ett svårt beslut när det togs och det har varit en tuff tid att leva med att ha stängt av en del av mig själv, men det var vad jag skulle göra. Jag har släppt den skuld jag har känt för att jag förnekade mig själv.

Och nu står jag i mig själv. Det må blåsa runt mig, men jag är den jag är.

I samtal med en nära vän insåg jag plötsligt att det inte bara är jag som har förnekat mig själv under livet. Många andra har också gjort det, utan att sätta ord på det, utan att vara medvetna om det. Ändå trodde jag att det bara var jag och att jag var en dålig människa som inte stod upp för mig själv.

Kanske, kanske har jag banat en väg för förändring för alla kvinnor som gått in i ett mönster som förväntats av dom, utan att ta hänsyn till sitt sanna själv. Jag och alla andra som gjort liknande saker. 

Kanske, kanske är det en förändring i väven, början på en upplösning av ett gammalt kluster som bara sitter i vägen.

TACK för den här dagen

vad jag håller på med. Vad är det som gör att jag inte bara kan nöja mig med ett vardagsliv med vardagsångest och vanliga existentiella funderingar? Vad är det som gör att jag inte är nöjd med hus, bil, jobb? Vad kommer det sig att jag ständigt, och jag menar det, ständigt funderar på hur jag ska komma vidare med mig själv och mina tankar och känslor? Varför tror jag över huvud taget att det går att leva ett kärleksfullt liv helt utan ångest?

Vad kommer det sig att jag är så intresserad av människor och deras drivkrafter? Vad är det som är mina drivkrafter?

Men så minns jag ju det. 

Min längtan. 

Min längtan efter ljuset. Det är den som driver mig. 

tar jag mina rundor med gamla tavlor, djupt sittande föreställningar och smärtor. För varje gång är jag säker på att nu är det färdigt, nu är jag klar, nu har jag släppt. Så tar jag ett varv och så är jag tillbaka där jag var för ett år sedan, eller tre år sedan eller tio eller fyrtiofem.

Men inte tillbaka till ursprunget, bara tillbaka till tavlan. Och för varje gång jag möter den blir den lättare att hantera. Jag tänker mig en uppåtgående spiral. När jag kommer tillbaka till samma punkt i spiralen där tavlan en gång var, fast ett steg högre, så drabbas jag av den igen. Snart kommer den att vara borta helt. Jag kommer inte ens att behöva kämpa för att lösa upp den. Det kommer att räcka att se på den med ljus så smälter den ner och försvinner. 

Tack och lov :-)

säker på att man kan leva utan kamp i glädje.

Frågade min inre vägledare idag hur man gör det, hur man ska kunna veta vad som är rätt att göra i varje stund utan att kämpa. 

Svaret kom:

Inför varje frågeställning, fråga dig själv: Är detta något som gör mig lycklig?

Hmmm

en bok om parrelationer. Den införde ordet "härbärgera" i mitt vokabulär.

I en parrelation är det helt ok att man härbärgerar varandra på olika sätt. Man kan ta hand om olika känslor för varandra, ex om mannen har en ångest som handlar om att bli övergiven och därmed inte älskad, kan kvinnan gå in och så att säga härbärgera den ångesten åt honom. Han å sin sida kanske tar hand om hennes känsla av att vara otillräcklig (och därmed inte älskad). Så man kan vara både en härbärgerare och en som är härbärgerard. 

Det kan också vara så att en av parterna är mer av ena sorten än den andra på grund av att det är ett mönster från barndomen; genom att härbärgera ångest  åt andra får man existensberättigande. 

Jag kan bara konstatera att jag antagligen hade fått högsta betyg i ångesthärbärgerande om man kunnat få det. Av gammal och ohejdad vana har jag härbärgerat både den ena och den andre.

Och nu har jag och min älskade träffats. Och vi är likadana när det gäller det. Vi härbärgerar av hjärtans lust och blir helt frågande när det visar sig att den andre inte alls är intresserad av att bli härbärgerad. 

Riktigt, riktigt intressant. 

Det är härligt när det dyker upp ett ord sådär, och sätter pekfingret på vad det är som händer ibland, det där som inte gått att förstå, när man menat så vääääl!

Eller när känslan av att bli styrd kommit över en, som om man var ett barn ... då är den andre som, helt godhjärtat, försökt härbärgera.

Ska bli kul att se vart det leder ... att vi blir fria, kanske? Vuxna, fria människor som "ser" den andre klart, utan att gå in i gamla spår som finns kvar sedan barndomen och som bara handlar om överlevnadsstrategier.

Livet är ett mirakel.

fungerar länken i det tidigare inlägget. Jag är inte helt klar över vad jag gjorde för fel innan eller vad jag gjorde rätt när det väl fungerade.

Men jag lär mig väl så småningom att göra rätt direkt, vare sig jag förstår eller inte.

Tipsar om en kvinna till, som är fascinerande, medan jag ändå håller på.

Emelie Cajsdotter, hon har skrivit böckerna "Zander och tiden" och den nyutkomna  "Kungens alla hästar".

En kvinna som verkligen lyssnar på sitt inre, eller kanske det sanna yttre? och tar det på allvar utan att på något sätt bli flummig. Tvärtom, hon verkar mer jordnära än många "vanliga" människor jag känner. Hon talar med djur. Har arbetat med det i många år och har hjälpt många djur. Och människor.

Hennes bejakande av sitt inre, sina drömmar (konkreta, på nattendrömmar) har lett henne till resor världen över, bla Jordanien, där hon har arbetat med det kungliga stallets fullblod. Och på ett lite drömskt och ändå klockrent sätt, berättar hon sin historia för oss i "Kungens alla hästar".

Den handlar om möten med djur och människor, och att hitta svaret på om det är möjligt att leva utan hierarki.

http://www.tv4.se/1.283438?videoI

Här är en intervju med henne på tv 4 . Sök på Emelie Cajsdotter.

Tack, Emelie, för att du finns!

:-)