Jag tappar mina armar
Värken bryter ut på ett diffust sätt
Jag tappar mina armar
Ändå tror jag att jag lärt mig att inte
ge bort mig själv
Jag tappar mina armar

Nu tar jag tillbaka dem
Med dessa rader tar jag tillbaka dem
Jag tar tillbaka dem nu
Mina armar är mina och jag kan inte ge
mer av mig än jag har
Jag tar tillbaka dem

Jag har tagit tillbaka min armar
Värken avtar mer och mer
Jag har tagit tillbaka dem
Inget ansvar har jag för andras förväntningar
inget alls
Jag kan bara svara an till mig själv

ta ansvar kan kännas tungt.

Att svara an är lätt.

Konstigt att det kan vara så enkelt att blanda ihop dom två sakerna.

Och ändå så lite... spelar det någon roll om jag skriver ned mina tankar, funderingar eller känslor? Kanske inte.

Men det trycker på. Det finns saker jag skulle vilja skriva avhandlingar om ... om jag hade förmågan att hålla mig till samma ämne under tillräckligt lång tid. Men det har jag inte.

Något jag hela tiden återkommer till är kärlek. Och kärleken. Som om det vore två olika saker. Är det så?

Jag är helt övertygad om att kärlek är ett tillstånd som vi kan välja att gå in och ut ur. Det lämnar oss aldrig. Men vi är inte tillräckligt  ... modiga? för att vara i den konstant. Vårt förflutna och vårt psyke lurar oss att tro att det finns annat som är mer sant än kärlekstillståndet.

För det mesta är vi blinda för vår egen förmåga att vara i kärlekstillståndet och har en idé om att någon annan måste finnas för att det ska uppstå kärlek. Och att den andre behöver älska mig för att jag ska kunna älska honom/henne för om det inte är så ... ja, då blir jag olycklig.

Är det verkligen sant?

Det tror inte jag. Jag tror att  när vi blir förälskade, blir vi det i en dröm vi bär inom oss, placerar den på en annan människa och hoppas att han/hon ska uppfylla drömmen.

Det tror jag är den andra kärleken. Den där vi speglar oss själva eller vår dröm i någon annan och kämpar för att få till det så som vi drömde. Är de två drömmarna lika varandra eller kompletterar varandra så går det kanske bra. Drar dom åt olika håll säger vi att kärleken dog. Men den verkliga kärleken kan aldrig dö.

Så får vi väl hålla på tills vi raderat alla drömmar och inser att det bara finns inom oss själva, det vi letar efter. Och att jag kan vara i kärlekstillståndet från morgon till kväll, 24 timmar om dygnet, året om vare sig jag har en livskamrat eller inte.

Jag kan välja glädje och kärlek vad som än händer, det är det stora, stora miraklet.

Har aldrig sagt att det är lätt.

;-)

på perspektiv.

Om jag i grunden känner att jag är en människa ser allting ut på ett sätt.

Om jag i grunden känner att jag är en andlig varelse så ser allting ut på ett annat sätt.

Det är helt makalöst!

Härligt.

att när perspektivet byts ser allting annorlunda ut.

Och det är sant att sann kärlek släpper andra fria. Det finns utrymme för det när perspektivet blir annorlunda. Ingenting spelar egentligen någon roll, annat än att kärleken får utrymme och blir levande.

Om jag innesluter mig själv i det dessutom så blir också jag fri.

Mina tllkortakommanden, mina rädslor, min oro. Jag förnekar dem inte. Jag omfamnar dem i sann kärlek, och allting förändras.

Fri i ljus

som om ännu ett skifte i perspektiven är på väg.

Kanske är jag inte riktigt riktigt där ännu. Men jag kan känna att det inte är långt kvar. Fundrar lite på det psykologiskt mänskliga och det andliga. Har en idé om att många människor som räknar sig som andliga inte vill acceptera sina psykologiska mönster eller se sina känslomässiga sår. Istället försöker man göra om dem till något som ska passa in i det andliga för att på så sätt rättfärdiga dem.

Men det andliga omfamnar allt, även våra tillkortakommanden som människor och vår smärta.

Om jag omfamnar mina egna tillkortakommanden kan jag också se andras "brister" genom en omfamning. Utan att jag behöver ... känna mig överkörd.

Alla har vi en anledning till vårt agerande. Ibland kan det nästan vara omöjligt att se den. Det är bara genom att byta perspektiv som det går att genomskåda. Jag behöver inte leva i ständig smärta för att en älskad gör det. Jag behöver inte sluta älska för att jag väljer att inte leva tillsammans med smärtan.

Och min vrede kan omslutas av det mjuka gudomliga ljuset. Genom omfamningen.

Det är nog lättare än jag tror.

Sann kärlek släpper andra fria.

är fullt av överaskningar. Sådant som verkar absolut från ett perspektiv ser helt annorlunda ut från ett annat. Den djupaste överensstämmelse mellan människor kan ändras till fullkomlig oförståelse utan att man riktigt vet hur det går till.

För tio år sedan hade jag blivit förtvivlad. För fem år sedan fullkomligt förvirrad. Idag känner jag bara att det är som det är. Jag kan känna mig lite förvånad över att den kunde bli så, men samtidigt helt lugn. Jag vågar se klart på det som sker och försöker inte förändra det. Förklaringar tjänar inget till. Försök att nå fram är lönlösa. Jag kan förstå men det förändrar ingenting.

Sann kärlek släpper andra människor fria.

Det är vad jag mediterar över just nu.

Ljuset vägleder.

finns det inget annat att göra än att släppa allt. Till och med det jag inte visste att jag höll fast vid.

Ibland vet jag vad jag måste göra. Trots att det går emot allt jag tidigare trodde mig veta.

Ibland måste jag välja mig själv. Utan kamp.

Om jag ska gå ljusets väg.