Jag tar nya "rundor" med gamla saker ... gör nya insikter och förstår mig själv mer och mer. Ju mer jag låter mig själv vara som jag är och står kvar i det, desto mer öppnas jag för mig själv.

Min gamla sanning har varit: Om jag älskar en man med öppet hjärta så dör han.

Det kan ge många konstiga vinklingar av livet. 

Kanske är jag inte fri från den präglingen helt ännu, men den är i alla fall på väg att förändras. 

Jag höll nästan på att gå in i en intellektuell diskussion när jag såg din kommentar. Så kom jag på mig själv. Det är så lätt för mig att hamna och gärna fastna i något som handlar om att övertyga någon annan om min egen åsikt. Men när det handlar om Gud finns inga åsikter. Trots det blir det ett svar som är alltför långt för att lägga under Kommentar. Så jag kopierade dina ord och kommenterar efteråt.

"Hjälper inte.

Känns väldigt underligt att förlåta någon som jag tror inte gjort mig ont...och det låter helt främmande i mina öron.

Det är väl ändå inte Guds fel att du stängt av hjärtat?

Om något känns orätt, tror jag inte att det inte kommer ifrån Gud. Om jag uppfattar det så, får jag jobba med att förlika mig med det som sker och ha förtröstan i att Gud inte vill mig ont. Är det _det_ du menar??

I förlängningen kan ju att förlåta sig själv kanske ses som att förlåta Gud, men vi är inte och kommer aldrig, aldrig att kunna vara lika med Gud och existensen...ser jag det som.

Även om vi är skapade, lever och existerar tack vare och genom Gud....

Tänker jag:)"

En djup inre omvälvande upplevelse går inte att beskriva. Att sätta ord på något sådant är mer som att måla en tavla, och hoppas på att den på något sätt ska kunna beröra andra människor. Eller inte. För den enda det känns viktigt att måla den där tavlan för, är mig själv. Orden ska inte tas som sanning. Inte heller som lögn. Bara som en bild.

I min värld är inte Gud en man eller en kvinna. Inte heller ett väsen som jag kan förstå. Därför kallar jag det för det mesta för ljuset. Ibland kallar jag det Ljuset. Det är något som finns bortanför allt jag vet och känner till. Samtidigt är jag en del av det och vet antagligen mer än jag kan föreställa mig, utan att vara medveten om det. Ljuset är. Det går inte att förolämpa, inte att såra, det kan inte missuppfatta, jag kan inte trampa på det, det spelar ingen roill hur arg jag är på det, besviken, bitter. Jag kan kränka ljuset, skända det, spotta på det ... om jag nu skulle vilja eller få för mig det. Ljuset kommer ändå att vara den renaste kärlek och se bortom allt jag gör. Den enda jag skadar genom att göra de ovan beskrivna sakerna är mig själv och min närvaro här i världen.

Jag kan identifiera mig själv på två sätt. Antingen är jag den som är min kropp eller så är jag den som är en stråle från ljuset. Om jag identifierar mig med min kropp och allt som hör den till (känslor, tankar, psyke) så drabbar mig saker jag inte kan hantera. Det kan vara trauman från unga år, lika väl som trauman i vuxen ålder. Det påverkar. Skadar jag mitt hjärta så att det känns om om en bit glas fastnar i det, så är det något som sker utan att det finns skuld eller skam i det. Det är ingens fel. Ljuset dömer mig inte för det, det dömer mig inte för att jag är människa. Glaset kanske på en nivå skyddar mig från mer smärta av det slaget, men det hindrar också en total läkning. Vrede kan skydda psyke från smärta, men det hindrar kärleken att ta plats.

Att upptäcka glaset och ta bort det ligger långt utanför det intellektuella. Det river upp gamla sår och det kommer att blöda en stund. Men det gör också att det läker. Att släppa ut vreden och lämna den till någon/något som verkligen inte kan såras av det, bara älska, det smärtar, men det läker. Ljuset är nåd.

Att drabbas av en smärta som känns som att slita ut hjärtat ur kroppen ger den fysiska kroppen en chock. I det läget spelar det inte så stor roll att allt kan genomskådas och förstås av intellektet. På ett ytligt plan hade hela den här händelsen läkt och var över. Jag hade förstått och varit överens med ljuset och mig själv. Så vilken överaskning att den fanns kvar så djupt liggande att det styrt mitt liv i så många år utan att jag vetat om det!

Det andra alternativet är att helt identifiera sig med ljusstrålen. Där är jag inte än. Kanske kommer jag dit, kanske inte. Korta stunder är jag där. Kontakt genom någon slags vägledning har jag. Jag kallar det Kristus. Men vad vet jag? Inte mer än att lyckan ligger i ljuset och vägen dit kan vara att hålla sig i centrum och lyssna inåt. Om och om igen.

Intellektet är ett verktyg som är förvirrande och lockande att blanda ihop med ens egen identitet. Det är klurigt att undvika det.

Bara ljuset kan hjälpa mig att klara det.

Att vara närvarande i nuet är en väg in i ljuset. Men hur är man närvarande i nuet om det finns ett "då" som skurit som en knivsegg in i lagren av det jag trodde var jag, och format något som blev ett är efter ett sår som jag inte ens mindes? Ett sår som säger att kärlek kan inte existera utan outsäglig smärta och död.

Så mycket jag förstår efter att ha kommit i kontakt med det. Så många val jag gjort i livet som är grundade på att kärlek och smärta hör ihop. Utan att vara medveten om det. 

Det transformeras genom att jag förlåter det som skedde, mig själv, alla inblandade och Gud. Då blir det o - gjort. Och kärleken blir fri precis som den alltid varit. Jag blir fri.

Kärlek är bara kärlek. En dimension att leva i. 

blogg ikväll. Det var länge sedan. Egentligen är det för sent för att skriva, men fick ändå lust att få ned några rader.

Tänker att det jag har identifierat som "jag" är en tänkt brytpunkt mellan det yttre och det inre. Som en tunn skärningspunkt som inte existerar. Det har jag hängt upp en identitet på. Lika mycket baserad på andras omdöme om mig och vem jag är, som på min idé och inre känsla av vem jag är. 

Jag kan inte säga att det är fel. Men det är knappast rätt heller. 

Jag tänker att om jag faller rakt in i mig själv och tillåter mig att falla tillräckligt länge, in i mitt inre ... då hittar jag hem. Då faller jag rakt in i ljuset. Då finns jag inte längre. Eller då finns inte Jaget längre. Snarare. 

Så det jag tänker är jag är bara en drömbild av en existens som inte finns. Tänk om det finns en möjlighet att släppa den och ändå leva här ...

liksom igår, utförs yogan längst bort i trädgården, dit solen når först. Det är lycka ...

:-)

är inte en känsla. Det är ett tillstånd i ljus.

Hur mycket skyddar vi oss från att ta in andra apekter av livet egentligen?

Skadade mig häromdagen så att jag fick åka till akuten. Där skulle man mäta blodtryck, andning och puls. Eftersom jag har tränat min djupandning i många år vid det här laget och arbetat både med mig själv och med andra som varit i chocktillstånd så vet jag andningens betydelse i det sammanhanget. 

Så snart olyckan inträffade började jag djupandas för att motverka chocken i kroppen. När jag kom till sjukhuset och de mätte andningen hörde jag att de sa sju andetag i minuten. (Man talar ju gärna över patientens huvud så det var inte riktat till mig).

- Vänta lite, sa den ena sköterskan, den brukar stabiliseras efter ett tag! 

Jag upptäckte en klocka på väggen och tänkte att jag skulle kolla själv hur andningen låg till. Det är ju alltid intressant. Det var skönt att fokusera på andningen. Det var väldigt skönt att djupandas. 15 sekunder in ... 15 sekunder ut ... Kom in i ett lätt meditativt tillstånd. Två andetag per minut. Hmm det var jag nöjd med. Kände mig väldigt avslappnad. Hörde liksom på avstånd sköterskornas diskussion. Den ena försökte göra rätt och den andra instruerade. Mätinstrumentet för andningen hade tydligen gått sönder. De försökte på olika sätt sätta på och stänga av för att få igång den. Ingenting verkade fungera ...

- Ja, den måste ju vara sönder, sa den ena till den andra. Två andetag per minut är inte möjligt!

Då vaknade jag till lite. Jag sa, ursäkta vad sa ni? De ville inte oroa mig (förstod jag) så de sa att det är ingenting, ingenting att bry sig om, mätinstrumentet fungerade inte som det skulle bara, men det kunde dom mäta senare. Jag sa att jag arbetat med min andning i många år och att det kanske stämde, det som mätningen visade. 

Hon log vänligt men skakade på huvudet:

- Nej, men det är inget att fundera över.

Och den andra sköterskan sa, med schwung:

- SÅ långsamt kan INGEN andas! Så knyckte hon på nacken och gick iväg. 

Det var lite roligt. Jag blev full i skratt.  Kände att det inte spelade någon roll vad jag sa, hon hade bestämt sig, dom hade bestämt sig. Två andetag per minut existerade inte i deras värld, alltså hade instrumentet gått sönder, det var inte mer med det.

Då kunde dom väl få tro det.

;-)

Av Maria Wine ur "Nattlandia" 1975
"Den dagliga kärleken"


Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter, till och från snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande.
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskade av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd för att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och inta gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i
varandras liv -
detta är kärlek.