har den här bloggen fyllt sin funktion nu. Kanske finns det inte längre någon energi att lägga här. Allting förändras. Även jag.

Förändringen är inte fullbordad. Jag vet inte var den landar. 

Allt är öppet. 

Eller inte. 

Det jag kan vara säker på är att allt är som det ska.

det kan bli skillnad. En sådan djupdykning i känslosvallet skulle för några år sedan ha slagit ut mig i dagar. Inuti. Utanpå skulle ingen som inte kände mig väl kunnat se någonting.

Och nu är smärtan över på någon timma. "Tavlan" är inte borta, inte färdigbearbetad. Men den är bara en tavla från förr och jag kan hantera den som en sådan. Det är i alla fall min avsikt. 

Känns trots allt som att jag lättat på något. Det är något skit jag har inom mig och att komma i kontakt med det är inte roligt, men det är som att komma i kontakt med en förstoppning ... det kanske gör ont, men det måste ut. Som med förstoppning är det bästa att försöka slappna av så mycket som möjligt. Då blir det bäst.

Älvan sade:

De ömtåliga och tunnhudade
har en särskild uppgift inom stammen:

Att känna vindar och faror
i främmande trakter,

att fånga de hemliga tecknen,
de förgiftade pilarna,

fånga dem på sin nakna hud,
sina spända sinnen.

Så bygger de svaga och föraktade
en blödande mur kring de starka,

bevarar med såren och synerna
de oberördas liv.

okänd

vidare. Visst blir det lättare när gamla tankar och idéer rensas ut, visst blir livet friare ju mer man kan släppa.

Så kan det ändå slå ner som en bomb i nervsystemet när något inte ser ut som jag har tänkt. 

Vill verkligen lösa det. 

verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen

Kan bara överlämna det. Finns inget att tänka ut, inget sätt att "göra" som ska ordna det, inget mål som ska sättas upp. Det är en utmaning som nästan får mig att må fysiskt illa; att släppa och överlämna. Jag är full av lösningar, möjligheter, idéer. 

Men eftersom det inte är mig det handlar om, annat än i mental bemärkelse, så får jag bara släppa. Och släppa. Och släppa. 

Överlämna till ljuset. 

häromnatten att jag omfamnade en gammal, före detta vän till mig, med stor värme och stor glädje. Hon kom med en bitter kommentar av något slag och jag kände absolut ingenting. Bara glädje över att hon kommit hem till mig. Kände heller inget ansvar för hur hon mådde eller att det på något sätt skulle ligga på mig att se till att hon inte blev bemött på fel sätt. Det fanns absolut ingenting som kunde "haka" i mig. Bara denna stora, hjärliga värmen.

Det var skönt. 

Tänker att drömbilden av henne symboliserar min gamla ångest och mitt gamla självförakt. Och jag kan välkomna det och släppa in det i hjärtat med glädje. Det handlar inte längre om att utesluta eller förtränga. Det känns verkligen som det gamla såret är läkt, och om ärret gör sig påmint så skrapar jag inte längre upp det, utan ser det och säger: Jaså, är det bara du, gamle vän! Här finns plats för dig också.

Leende. 

är vackra ... det är skönt att vara i flödet. Det är gott att bejaka och svara an på det som kommer.

Men så plötsligt får jag svindel. Då minns jag varför jag så ofta har stått vid sidan om förut i mitt liv. Helt enkelt för att vara mitt i flödet innebar att inte ha kontroll. Gav man sig hän var det bara att följa med. Att stå vid sidan om var ett sätt att ha kontroll.

Nämen,titta, där kommer den möjligheten! Och där är den tanken! Och se här; vilken trend som rullar fram här!

Tryggt och bra att stå vi sidan och konstatera. Om längtan efter att hoppa i blev för stark kunde jag alltid krypa ihop i fosterställning och hålla i mig, hårt, hårt.

Men nu har jag hoppat.

Vi får se vad det blir.

Tänker att jag har haft en tendens att stå vid sidan om och se vartåt det lutar, vart det bär hän, vilken väg flödet tar ...

Har haft en tendens att förvånad konstatera att chansen gick mig förbi, fast jag ville vara med på tåget, hade möjligheten och förutsättningarna. 

Får bilden av en vacker flod i alla regnbågens färger. Jag har stått vid sidan och tittat på och beundrat färgerna, istället för att hoppa i och låta mig driva med. 

Nu dyker jag i och låter mig föras fram av vattenkaskaderna, helt avslappnad.

Symboliskt, förstås, som allt i den här drömmen.

förkylningen hjälpte mig att integrera allt som hände under hösten. Alla känslor och alla utrensningar som kom efter varandra ... fick utrymme att landa i lugn och ro under julen, under Kristusenergins födelse.

Och något nytt blev till. 

Vad kan jag inte sätta ord på ännu. Kanske helt enkelt bara ett helare jag. Eller ett helare varande. Själva jaget känns mer ointressant än det har gjort tidigare. Jag hör saker sägas som tidigare störde mig, retade mig, tog tag i mig på något sätt, och nu bekommer det mig inte. Samtidigt märker jag att det är lättare än någonsin att säga som jag tycker. Utan prestige eller rädsla. Som en vän uttrycker något liknande; varandet känns mer vertikalt än horisontellt. 

Och samtidigt känns det som om känslolivet frodas som en djungel med alla sorters växtlighet. Men jag Är inte den djungeln, lika lite som jag Är mina tankar och idéer, eller min fysiska uppenbarelse. Jag Är inte alls, eller kanske mycket mer än så. Precis som alla andra.