på det här med glädjen. Kanske är det faktiskt inte möjligt, eller kanske snarare, ointressant att dela glädje med någon annan?

Om det är en gammal tavla, en gammal dröm, att få göra det, en romantisk fling, så gissar jag att det (som vanligt) bara är jag själv, som är den, som skapar glädjen och lever den. Och att det inte spelar någon roll om jag har någon med mig eller inte. Det är jag som skapar min dröm, ingen annan.

Det här känns inte helt sant i mitt inre ... ännu. Skulle inte drömmar kunna mötas?

Iris Johansson är en intressant och mycket klok kvinna som har, som jag tycker, kloka och sunda tankar och idéer. Hon var som barn kraftigt autistisk, men bestämde sig någon gång i 10 årsåldern för att undersöka vad det innebar att vara människa och göra som dom andra gjorde. Det ledde till att hon blev en slags expert på kommunikation. Hon har färdigheter och medvetenhet som är få förunnade och "ser" klart och tydligt.

Hon har skrivit en bok som heter "En annorlunda barndom".

Här är en länk till hennes sida:

I alla fall ... hon beskrev i sitt föredrag att kärlek är ingen känsla. Kärlek är ett tillstånd. Det tillståndet finns runtomkring oss hela tiden och är ständigt möjligt att komma i kontakt med ... om vi kommer förbi våra spärrar. Då kan det bli en känsla som uppfyller oss. Jag tänker att där kan en annan människa ibland fungera som en nyckel, som¨, i alla fall tillfälligt, låser upp dörren, till tillståndet kärlek. Men det beror inte på någon annan än mig själv om jag kan vara kvar där.

Och det är väl det livet går ut på, att komma förbi spärrarna och komma i kontakt med tillståndet kärlek. Kanske är det samma sak som att bli upplyst. Jag vet faktiskt inte.

Men i min fantasi verkar det fortfarande underbart att någon gång få dela detta tillstånd med någon annan. Eller med andra över huvud taget.

Det har jag kanske gjort också ... i retreater jag varit på, i gruppmeditationer och andra djupa, andliga övningar där jag har släppt på tankespärrarna.

Så vad är det då jag längtar efter?

Grunnar vidare.

nær barnen var små. Jag minns att jag, mitt i stressen på morgnarna, i byggstøket, i matlagningen och i utearbetet ændå tænkte att jag var så glad!

Glad før mina barn, glad før var jag bodde, glad før min man, glad før maten på bordet,glad før att jag hade det så bra.

Det var verkligen en slags tavla jag hade... bilden av att leva i glædje. Jag kunde kænna tacksamhet många gånger, ibland hela tiden. Jag ville førtvivlat gærna att tavlan skulle vara sann.

Men jag hade ingen att dela glædjen med. Min livskamrat hade helt andra tavlor som han levde ut. Andra tavlor som han på något plan kænde behøvde ventileras. Och det førvånade mig.

Idag førvånar det mig inte. Idag ær jag på ett helt annat sætt medveten om hur vi ær styrda av våra tidigare upplevelser, sanna eller inte.

Men jag har kvar idén om att jag vill leva i glædje. Tillsammans med min ælskade. Dela glædjen, enkelt och førtrøstansfullt. Att jag vill vælja att se værlden genom det perspektivet. Och att jag vill førmedla det i mitt arbete, i mitt liv.

Glædje ær tacksamhet. Det måste inte vara stora skratt och kittlande upplevelser, æven om det också kan ingå. Men framførallt ær det tacksamhet. Den djupa tacksamhet som kommer allra djupast inifrån hjærtat. Det ær den kænsla som øppnar før ljuset. Som øppnar før møten mellan mænniskor. Den kænsla som helar.

Jag tror att det ær mitt egentliga mål.

Att leva i fullkomlig glædje.

Førresten ær jag på snabbvisit i Danmark, ifall någon undrar øver bokstæverna.

man tänkt tanken att det är lugnt, förrän nya, tuffa frågeställningar dyker upp.

Hur vill jag att mitt liv ser ut?

Hur vill jag ha mitt arbetsliv?

Vad är mitt mål?

Har jag något mål, över huvud taget?

Vad längtar jag efter?

varit sjuk sedan februari 2006. Det är helt makalöst fantastiskt. Jag är så tacksam!

Känns som om jag är i en viloperiod nu. Inga jätteprocesser på gång. Allt lugnt. Skammen är utforskad (för den här gången) och fattigdomen likaså. 

Nu ska det väl lägga sig på plats och integreras ordentligt. Hoppas jag. Känner att jag kan behöva lite vila i processandet. 

Mötte en kvinna idag som jag talade med om Amasonlivet. Det var länge sedan jag gjorde det. Roligt. Ska skriva om slutet på berättelsen snart. Den behöver omformuleras och utvecklas. Såg av en händelse att igår var det ett år sedan som jag påbörjade historien. 

solen och värmen. Känner mig stärkt och trött samtidigt. Har jobbat intensivt efter hemkomsten, men det är ok, eftersom jag är så påfylld.

Det som fascinerar mig så kopiöst just nu är de ständiga påminnelserna om att allt ligger hos mig. Nej, inte så att andra inte kan vara dumma, visst kan dom vara det, men det är bara hos mig det kan ramla ner en tavla. Det är bara jag som har ansvar för mina tavlor. Den här fattigdomstavlan som föll i mitt huvud för några veckor sedan, den var bara min och ingen annans. Men just då, just när jag var inne i den, så kunde jag inte se att det låg hos mig.  Av erfarenhet kunde jag veta det, men jag kunde inte känna det. Inte förrän efteråt.

Och då gäller det att ta hand om den tavlan och inte låta den ligga kvar och grumla livet för mig fler gånger. 

Tack gode gud för att jag fått gåvan att använda mig av inre bilder. För det hjälpte mig verkligen att lösa upp "hårbollen" och se andra saker i det fattiga livet som var vackra. 

Kanske skriver jag mer om det en annan dag.

solen och njuter. Teknikens under att samtidigt kunna förmedla sig till omvarlden.

Dagens tanke: Malet ar att verkligen minnas vem jag ar. Och att leva det.

en tavla ned i huvudet på mig med en rejäl skräll. Det är fascinerande hur kolossalt övermannande det kan vara med dessa negativa, totalt förlamande känslor. Det är lika bra att gå igenom det, att stänga av drar bara ut på pinan.

Först i morse, i meditationen kunde jag se vad det handlade om. Som jag förstår är det ett "kluster iväven" som har dykt upp. Visst har jag varit orolig för min ekonomi många gånger i mitt liv, men aldrig så lite orolig som jag är nu. Ändå ramlade den här känslan ned i mitt huvud och när jag mediterade "såg" jag att det inte bara handlade om mig, utan lika mycket, eller mer, om mina förfäder. Alla bönder och fiskare som försökte överleva och flyttade till olika orter för att man hoppades att det skulle ge bättre utkomst. Hela den grå, förlamande fattigdom som förföljde dem. Kylan, vätan och svälten. Rädslan för att inte barnen skulle överleva. Tröstlösheten när dom dog. Allt det där sitter som en hårboll i mitt bröst. En tät, hoptovad hårboll som hindrar mig från att andas fritt. Som trycker ihop mina lungor och luddar till andningsvägarna.

Det är ingen isande skräck, ingen paralyserande känsla. Bara en grå, luddig matta av tröghet, av förlamning och tröstlöshet. Ingen som får adrenalinet att gå igång, tvärtom. Det bara låser med sin tröstlöshet. Någonstans, djupt där nere i mig själv, bär jag på rädslan för fattigdom. Utan att jag vetat om det. 

Kanske kom den känslan fram när jag separerade mig från skammen. 

igår. Vi ses ibland och ... tar hand om varandra. Allt från meditation till massage och utbyte av erfarenheter. Ofta, ja, nästan alltid visar det sig att det vi kommer med till träffen har samma tema. Utan att vi vet om det. Oavsett om vi setts sedan sist eller inte.

Och gissa vad temat blev den här gången? Som av en händelse handlade det om:

Hur vi styrs av vår skamkänsla. Alla var vi upptagna av relationer som hackade och försökte se klart på vad det var som hände.

Var och en av oss "såg" att i respektive relationer fanns skammen som en bakgrund, ett regndis av känslor som påverkade våra reaktioner och våra val. Men vi kunde också se att den andre i relationen gjorde likadant. Var och en på sitt sätt.

För min del blev det klart hur jag tidigare förnekat min enorma längtan efter att få bekräftelse på att jag är älskad ... och alltså varit styrd av den förnekade känslan. Vilka kringelikrokvägar har jag inte gått för att klara mig ur situationer som kanske, kanske skulle kunna visa mig att jag inte är värd att bli älskad. Visa mig att jag inte är älskad. Och vilken skam jag har försökt undvika genom det! Jag kunde se och förstå hur jag svarat an på andras tavlor, andras rädsla och skam, för att inte se min egen skam, min egen akuta skräck för att inte vara värd att finnas till.

Och tänk så människor som har kunnat styra mig genom att antyda, medvetet eller omedvetet, att jag kommer att hamna utanför om jag inte går med på deras vilkor. Att jag blir avvisad. Min skam har fått mig att  slå knut på mig själv för att vara "rätt".

Och det är jag ju inte. Jag är ju bara jag. Precis som jag ska vara. Gudskelov.

Sedan jag separerade mig från känslan av skam märker jag att jag istället för att bli arg, sur, eller ledsen (eller bara kall och avstängd) i situationer där skammen används för att få sin vilja fram, så blir jag bara förvirrad. Det "tar" mig inte längre. Jag är inte längre rädd för att bli avvisad. Och även om jag inte ser det under tiden det pågår, så ser jag i alla fall efteråt; hur spelet eller dramat växte fram.  Hur min medmänniska enligt gamla mönster försökte skapa en situation som skulle bekräfta gamla smärtor. För att bevisa hur livet ser ut.

Nästa steg är att se det under tiden det händer. Och nästa igen är att se att det aldrig har hänt, redan innan det händer. Då finns det inte längre.

Snacka om förlåtelse ...