med det här båtjobbet är de långa restiderna ... jag känner att det finns tid att tänka. Tänka, reflektera, meditera. En tankebana får lov att tänkas till slut. Eller inte, beroende på vad jag väljer själv. Hur länge sedan är det?

Man kan kanske tro att den möjligheten finns om man är hemma och sjukskriven. Men så var det inte för mig. Min hjärna var lika sjukskriven som resten av mig. Jag blev trött av själva tänkandet. Förr, när jag växte upp och som tonåring, tänkte jag hela tiden. På allt möjligt. Men med man och barn och hus och allt som följde med det kom tänkandet liksom av sig. Det fanns något bra med det också. Att se att livet fungerar ändå. Att det praktiska är ett sätt att leva det med, varken bättre eller sämre. Men jag saknade tid för mig själv. Den tiden fick jag möjligtvis på mina nattliga promenader med hundarna. Men hann sällan tänka så mycket då. Det handlade mer om att hämta hem mig själv och landa. Få vila i mig.

Kan till och med tro att det är därför jag gillar att resa ... för att man har tid att tänka och ändå händer det något, utsikten förändras.

Att se sig omkring här i världen är som att läsa den mest spännande berättelse ... människor är spännande ... 

Och nu är jag hemma igen.