skulle man vilja svara på kommentarer som inte vill bli publicerade. Hur ska man göra det så att det blir rätt?

Det finns alltid en väg, alltid ett förhållningssätt till det som sker runtomkring och inuti. Solen finns där bakom molnen och min utmaning här på jorden är att hitta fram till den och leva i dess värme och ljus. Jämfört med tidigare, ett år, två år, fem år, femton år sedan är det en oändlig skillnad. Känns som jag levde i en ständig dimma för tjugo år sedan.

När jag var tjugofem blev jag djupt deprimerad. Nej, ingen diagnos, jag gick inte till läkare. Jag hade misskött mig under en längre tid, jobbat för mycket, satt mina egna behov åt sidan. Levde i en ledsam relation. 

Det gick så långt att jag beslöt mig för att ta livet av mig. Funderade på hur. Kom fram till ett ok sätt. Men kom att tänka på mina föräldrar. Visste hur det skulle drabba dem. En bekant till oss hade råkat ut för att ett barn hade tagit livet av sig och vi hade pratat en del om det då. Den smärta det innebär när ett barn dör. En smärta som blir än mer komplicerad när det handlar om självmord. Jag beslöt mig för att skjuta upp det. Kunde inte utsätta föräldrarna för det.

Men visste inte hur jag skulle orka. Världen var svart och vit. Jag hade genomskådat verkligheten och allt var ... hemskt. Det fanns inga färger, dofter, smaker eller något att ha lust till. Jag hade inte skrattat på ett halvår och ingen hade märkt det. Så jag beslöt mig för att låtsas.

Kanske var det min inre ljusvägledare som ledde mig, inte vet jag. Dagen efter stod jag och pratade med en arbetskamrat i köket och jag låtsades skratta åt något han sa. Kan inte påstå att det kändes så där väldigt äkta eller bra. Men kompisen märkte ingenting. Tvärtom, han blev uppmuntrad, såg glad ut och fortsatte prata. Jag förvånades över att han inte såg mitt mörker, mitt svarta hål, och fortsatte att låtsas den dagen och nästa. Jag bemötte mina medmänniskor på ett sätt som för mig kändes falskt och det mottogs med tacksamhet. Till slut fattade jag något. De jag mötte var glada att jag såg dem att jag gav dem ett leende. Att gå ur min egen "livet är ett helvete och det är synd om alla andra som inte inser det" och bjuda på något som visserligen inte var sant för mig men ändå positivt, handlade om att göra något för världen, för mina medmänniskor och släppa min idé om mitt lidande. Det gick kanske ett halvår till, kanske ett år. Ochtill slut kunde jag skratta på riktigt. En dag såg jag att världen var full av färger, dofter och smaker. Det var lustfyllt att leva. Och jag visste inte riktigt hur det hade gått till. Kanske bytte jag ut en fantasi mot en annan? Men den "goda" fantasin hade ingen plats i den verklighet jag levde i då. Min omgivning var negativ och energislukande. Med ett nytt sätt att se på mig själv och världen var det inte svårt att välja bort det. Som att skaka av sig ett gammalt skinn, och bryta fram, lite skör och tunnhudad, men ändå lite mer mig själv. Och jag var kvar ... här på jorden. Med ömsat skinn i ny tappning. Smärtsamt och härligt, samtidigt. 

Efter en tid hade jag vuxit in i mitt nya själv. 

Vet inte om detta kan ge något alls, vet inte om jag är på rätt spår. Men det är vad jag har så det är vad jag ger.