Kan det finnas något bra med det?

Under många år ville jag inte tycka synd om mig själv. Så då gjorde jag inte det. Tills jag en dag upptäckte att det fanns en liten unge inne i mig som det var alldeles väldigt synd om. En liten en, som aldrig fick höra att det hon gjorde var tillräckligt. Lärde hon sig läsa vid sex borde hon varit fem. Fick hon hälften rätt på proven borde hon haft nästan alla rätt, fick hon nästan alla rätt borde hon haft alla rätt. Fick hon alla rätt i svenska borde hon varit bättre i matten. Slog hon sig på knäna borde hon ta sig i kragen. Hon borde varit sötare, smartare, mer förstående. Hon borde sett andras behov mer och klara sig själv bättre. Hon borde inte klaga och vara en fegis när hon var ensam hemma. Hon borde passa sin lillasyster bättre. Hon borde inte lägga sig hos mamma och pappa när mörkrädslan bet henne i näsan, fingrar och tår.

Det fanns så mycket hon borde mer och bättre.

Den här inre ungen växte aldrig upp, hon blev bara större. Själv växte jag upp och blev en vuxen som andra såg som ansvarstagande. Men tyckte aldrig att det jag gjorde var något värt. Kämpade som en dåre för att hålla ihop allting.

Inte förrän jag såg, verkligen såg, och erkände ungen som inte var tillräcklig, kunde det förändras. Inte förrän jag erkände att jag tyckte synd om mig själv och grät för min, för hennes, skull, kunde jag ta hand om henne som det var synd om och tala om för henne att hon var perfekt och att hon kunde slappna av. Då kunde hon komma ut ur sin instängda borg av otillräcklighet, ut i solen och njuta av livet. Då fick hon växa i egen takt.

Och jag blev fri från den osynliga känslan av att vara ett offer.

Men är det färdigt? Finns det fler lager, fler nivåer av samma sak? Finns det djupare och mer allmängiltiga nivåer som handlar om sorg över att inte bli sedd (och älskad) i sin innersta kärna, att bara bli dömd efter något slags yttre? Kan man tycka synd om sig själv för en sådan sak? Bara funderar.

Klart det finns något bra med att tycka synd om sig själv. Om man inte gör det kan man inte heller ta hand om sig och sin sorg eller smärta. Man kan inte ens känna den, fast den finns där. Precis som man tröstar barn som är ledsna, kan man trösta sig själv. Erkänna känslan. Men inte fastna i den. När trösten kommer, kommer helandet. Befrielsen.

Det handlar kanske om att inte vara rädd för sina egna känslor.

Godnatt! vackra människor ... sov gott ...