inlägg till ... hade en före detta man som sa att "vara snäll" var inget att sträva efter. "Grisen är också snäll, men den vill man inte ha i köket".

Det talesättet är något av det dummaste jag vet. Klart att vi ska vara snälla. Sjyssta, hyggliga, hjälpsamma. Är hjärtligt trött på all den här rädslan som människor har för varandra. Den som får oss att undvika varandras blickar, som gör att vi går i försvar innan något har hänt, som får oss att tolka omvärlden från ett negativt perspektiv. Och alltihop för att vi inte vågar tro att andra vill oss väl. För att vi inte vågar tro att vi är djupt älskade av universum.

Tråkigt att ordet snäll har fått en så negativ klang. Tror tvärtom att det finns mycket kraft i det. Det har absolut inget med mesighet att göra. Och inget med att inte kunna säga nej.

Godnatt vackra människor .... vet inte riktigt varför jag fick en sådan oemotståndlig lust att skriva det ovan skrivna ...

slutet av en dokumentär om Cat Stevens, numera Yusuf Islam. När jag ser honom tänker jag att det är en människa som bär en innerlig och helt äkta önskan om en lycklig värld. Han har utforskat olika vägar och det har lett honom till islam. Bland annat gav han upp musiken för sin religion under mycket lång tid, men kom fram till att det var förenligt att utöva musik i alla fall. Vilket har lett till en ny skiva. Det måste ha varit speciellt, som att offra något av det käraste han hade, för att till slut komma tillbaka till det, men med en helt ny utgångspunkt.

När jag såg honom sitta där i soffan och bli intervjuad såg jag en fridfull, harmonisk och kraftfull människa. Han är lycklig.

Det handlar om att "gå igenom". All denna smärta vi springer omkring med, allt kaos och all förvirring är moln som döljer solen. En banal liknelse? Spelar ingen roll, den passar så bra! Precis som vi kan välja att leva på en plats på jorden där vi aldrig ser solen, kan vi välja att leva i känslostormar som döljer ljuset. Därmed inte sagt att det är lätt att ta sig igenom dimman eller ovädren. Men igenom måste man. Och antagligen får man offra något också. Gamla idéer, gamla mönster, föreställningar om vad livet är och hur det ska levas. Men det man får tillbaka är så mycket rikare, så mycket friskare och så mycket kraftfullare. Tänker att när vi möter den äkta lyckan blir vi inte blassé, uttråkade (som många verkar vara rädda för) eller har svårt att uppskatta den för att vi vänjer oss. Nej, jag tror vi blir nyfikna, kärleksfulla och kraftfulla. Och att ha idéen, tanken, fantasin, om att lyckan lyser där bakom alla de oerhört svarta molnen, gör det möjligt att orka förändra, att våga bryta, offra det gamla.Väljer man att tro att det inte finns något annat än tunga, svarta regnmoln finns det ingen anledning att förändra. Man vet vad man har ...

Tänk vad mycket det finns att uforska från perspektivet lycka! Relationer, kärlek, hälsa, sex, arbete, ...

Varför är vi rädda för att vi skulle blir dumma, tråkiga människor om vi var lyckliga? Mandela har rätt; vi är rädda för vårt eget ljus, för att vi skulle vara "omåttligt kraftfulla".