om jag håller på att krypa upp ur ett hål. Det är trångt och liksom en sugande känsla som vill dra mig tillbaka ner, till det gamla, trygga, invanda. Hålet sitter kloss an och det är segt att ta sig upp. Mycket och många gamla saker, minnen, mönster håller mig i sitt grepp ... och jag försöker ta mig loss.

Kan ju känna att det är en helt annan luft där uppe, där ute. Ett helt annat lanskskap, en annan vy. Inget jag känner mig hemma i, ännu. Men något jag kommer att känna mig hemma i, något jag kommer att känna igen som en plats jag längtat till, en plats där jag är närmare mitt verkliga jag än jag någonsin varit förut.

Här kan jag se klart. Här är kärleken det som leder, i allt, i alla situationer,  här är det uppenbart att det finns bara En kärlek och det är den allomfattande, gudomliga. 

att det inte finns mycket energi till bloggen just nu ... det pågår mycket, jag undersöker mer och mer vad det innebär att förändra mitt perspektiv på djupet.

Har funderat över vad verklig förlåtelse innebär. Begreppet har varit luddigt. Javisst, jag kan väl förlåta, jag kan väl strunta i kränkningar, övergrepp, missunnsamhet, grinighet och girighet, jag kan bortse ifrån hot och skuldbeläggande. Men är det förlåtelse? Är det vad som kan förändra allt och hela relationer och sårigheter i själen?

Jag har tänkt att jag ska förlåta misstag. 

Men grejen är att förstå att misstaget aldrig har skett. Att inse att det bara var en del i min illusion. Att sannningen ligger mycket djupare än det jag har sett, och det jag såg var inte sant.

Befriande men utmanande.  

drabbade mig idag på jobbet. Allt ordnade sig utan ansträngning, men visst var det konstigt att jag blandade ihop tider och tankar och människor hej vilt. Ingen märkte något utom möjligen min älskade som också arbetade där jag var idag.

Vissa dagar är bara sådana. 

Tänkte på tålamod och försökte använda mig av det. Det hjälpte. Inte bara mot förvirringen utan lika mycket mot känsloutbrott som inte var mina. 

leva som om man är lyckligt nyförälskad kanske är receptet på himmelriket på jorden?

Att behålla det perspektivet vad som än sker borde ge oss människor möjligheten att skapa det alla egentligen längtar efter.

Jag tänker att tålamod kan vara bron som leder dit. Att inte genast döma ut sig själv för att jag inte lyckas känna ljuset och glädjen hela tiden, att våga vara kvar i en känsla som är smärtsam tillsammans med tålamodet som hjälper mig att komma ihåg att "det här är också en illusion, det här kommer att gå över".

är ett knepigt fenomen.

Det lägger sig som en nästan osynlig grundton genom allt man gör. Och påverkar. Krånglar till och gör att det blir svårt att se klart.

Det är inte ens säkert att jag själv vet om att det är oro, och inte förnuft, som styr. 

fascinerad av hur världen förändras beroende på om jag är trött eller inte. Om jag har ont eller inte. Om jag är hungrig eller inte.

Fast jag idag vet att det har med mig att göra, kan jag ändå studera fenomenet och konstatera att det i alla fall ser ut som om världen blir dummare när jag inte är i balans.

Och jag kan komma ur balans för att någon i min omgivning inte är i balans. Som ringar på vattnet sprider sig missnöjet ... om jag inte är uppmärksam och medvetet hejdar det när det når mig.  Det kräver träning. Helt klart. Och fokus på ljuset.