Kan det finnas något bra med det?

Under många år ville jag inte tycka synd om mig själv. Så då gjorde jag inte det. Tills jag en dag upptäckte att det fanns en liten unge inne i mig som det var alldeles väldigt synd om. En liten en, som aldrig fick höra att det hon gjorde var tillräckligt. Lärde hon sig läsa vid sex borde hon varit fem. Fick hon hälften rätt på proven borde hon haft nästan alla rätt, fick hon nästan alla rätt borde hon haft alla rätt. Fick hon alla rätt i svenska borde hon varit bättre i matten. Slog hon sig på knäna borde hon ta sig i kragen. Hon borde varit sötare, smartare, mer förstående. Hon borde sett andras behov mer och klara sig själv bättre. Hon borde inte klaga och vara en fegis när hon var ensam hemma. Hon borde passa sin lillasyster bättre. Hon borde inte lägga sig hos mamma och pappa när mörkrädslan bet henne i näsan, fingrar och tår.

Det fanns så mycket hon borde mer och bättre.

Den här inre ungen växte aldrig upp, hon blev bara större. Själv växte jag upp och blev en vuxen som andra såg som ansvarstagande. Men tyckte aldrig att det jag gjorde var något värt. Kämpade som en dåre för att hålla ihop allting.

Inte förrän jag såg, verkligen såg, och erkände ungen som inte var tillräcklig, kunde det förändras. Inte förrän jag erkände att jag tyckte synd om mig själv och grät för min, för hennes, skull, kunde jag ta hand om henne som det var synd om och tala om för henne att hon var perfekt och att hon kunde slappna av. Då kunde hon komma ut ur sin instängda borg av otillräcklighet, ut i solen och njuta av livet. Då fick hon växa i egen takt.

Och jag blev fri från den osynliga känslan av att vara ett offer.

Men är det färdigt? Finns det fler lager, fler nivåer av samma sak? Finns det djupare och mer allmängiltiga nivåer som handlar om sorg över att inte bli sedd (och älskad) i sin innersta kärna, att bara bli dömd efter något slags yttre? Kan man tycka synd om sig själv för en sådan sak? Bara funderar.

Klart det finns något bra med att tycka synd om sig själv. Om man inte gör det kan man inte heller ta hand om sig och sin sorg eller smärta. Man kan inte ens känna den, fast den finns där. Precis som man tröstar barn som är ledsna, kan man trösta sig själv. Erkänna känslan. Men inte fastna i den. När trösten kommer, kommer helandet. Befrielsen.

Det handlar kanske om att inte vara rädd för sina egna känslor.

Godnatt! vackra människor ... sov gott ...

 

Fru Fundersam

26 april 2007 18:02

Så fint du beskriver detta.
Att man får lov att känna och uttrycka alla sina känslor. Att det är tillåtet. Att man är en människa och inget annat ...

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

Alexandra

26 april 2007 21:16

Tack, Fru Fundersam. Det ska inte va svårare än så ...

 

Em

27 april 2007 09:50

Ja vad säger man om sin uppfostran....
Just detta är en sak som man verkligen tar med sig från sin uppväxt.

För mig har det varit precis tvärtom, i bemärkelsen att det blivit för mycket tycka synd om sig själv.
Att det inte fanns någon som hjälpte mig, som hindrade mig i det beteendet.
Det ger idag en ofantligt jobbig bild av hur saker är....

Men det förändrar ingenting, egentligen.
Saker är som dom är, jag upplever dem annorlunda gentemot hur andra gör.
Som vi människor gör.

Gott att läsa att just den biten föll på plats i ditt liv, att det fick dig att våga leva, att hitta dig själv!!

Det hjälper mig att förstå andra. Och hur andra kanske skall låta sig göra för att nå fram.

Till sig själv.

 

marie

27 april 2007 10:05

Att erkänna känslan utan att fastna i den är ju det optimala men ack så svårt det kan vara!

http://carpediem.bloggagratis.se

 

Alexandra

28 april 2007 00:03

Ja, Em, jag vet ju inte hur du har haft det ... men tänker att enda anledningen till att fastna i känslan av att det är synd om en är att det finns en vinst att göra i det. Vad kan vinsten vara med att vara ett offer? Att man får som man vill? Att man blir sedd? Upplever sig älskad? Kan vara många vinster. Men jag tror att det är sådant som ändrar sig. Vinsterna blir förluster. Livet har förändrats, men själv har man inte hängt med. Sådant som en gång gynnade är numera en belastning. Allt kan förändras. Man kan själv förändras. Om man vill.

Marie, känslor är det mest utmanande i livet att hantera, tycker jag. Och därför också mest spännande ...

 

Alexandra

28 april 2007 07:07

Tillägg till Marie ... jag är fruktansvärt rädd för vissa känslor, och för att förändra. Att erkänna eller ge sig ut i känslohavet kan vara som att hoppa från ett 20meterstorn ner i tvågradigt vatten. Livsfarligt. Så det kan ta lång tid att våga göra något. Då står jag kvar och fryser rumpan av mig på trampolinen. Inte heller så kul.

 

Em

30 april 2007 07:10

Så sant. Jag har ju haft omsorgen under min uppväxt, och kärleken så tillvida att jag alltid blivit sedd.
Men när det vuxna livet kom, så hängde jag inte med, det blev för tufft, och i relationer så hamnar jag tillslut i offerrollen.
Men det är på väg att ändra sig, precis som du säger, de vinsterna har blivit till förluster. Stora förluster, och jag lever inte idag utan överlever, och vill hitta det som får mig att leva.

På riktigt.

Att stå på kanten och att sedan våga ta steget att gå igenom, som du tidigare skrev, där är jag.

Som att födas på nytt......:)

 

Alexandra

30 april 2007 11:26

Ja, livet är verkligen ett äventyr. Med både smärta och glädje. Att födas på nytt är också att dö. Det krävs mod. Men har vi något alternativ? Du fixar det här!

 

Maddie

20 december 2007 21:51

väldigt bra inlägg. känner igen mig själv i dina känslor. toppen! många kramar

http://enkronan.blogg.se

 

Alexandra

20 december 2007 23:29

Tack, Madde!

 

Helena

10 oktober 2010 22:10

Hej!

Jag ville bara säga att jag känner likadant, men att du beskriver det så fint att jag blir alldeles lycklig!

 

Alexandra

14 oktober 2010 10:28

Tack, Helena ... och kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...