skulle man vilja svara på kommentarer som inte vill bli publicerade. Hur ska man göra det så att det blir rätt?

Det finns alltid en väg, alltid ett förhållningssätt till det som sker runtomkring och inuti. Solen finns där bakom molnen och min utmaning här på jorden är att hitta fram till den och leva i dess värme och ljus. Jämfört med tidigare, ett år, två år, fem år, femton år sedan är det en oändlig skillnad. Känns som jag levde i en ständig dimma för tjugo år sedan.

När jag var tjugofem blev jag djupt deprimerad. Nej, ingen diagnos, jag gick inte till läkare. Jag hade misskött mig under en längre tid, jobbat för mycket, satt mina egna behov åt sidan. Levde i en ledsam relation. 

Det gick så långt att jag beslöt mig för att ta livet av mig. Funderade på hur. Kom fram till ett ok sätt. Men kom att tänka på mina föräldrar. Visste hur det skulle drabba dem. En bekant till oss hade råkat ut för att ett barn hade tagit livet av sig och vi hade pratat en del om det då. Den smärta det innebär när ett barn dör. En smärta som blir än mer komplicerad när det handlar om självmord. Jag beslöt mig för att skjuta upp det. Kunde inte utsätta föräldrarna för det.

Men visste inte hur jag skulle orka. Världen var svart och vit. Jag hade genomskådat verkligheten och allt var ... hemskt. Det fanns inga färger, dofter, smaker eller något att ha lust till. Jag hade inte skrattat på ett halvår och ingen hade märkt det. Så jag beslöt mig för att låtsas.

Kanske var det min inre ljusvägledare som ledde mig, inte vet jag. Dagen efter stod jag och pratade med en arbetskamrat i köket och jag låtsades skratta åt något han sa. Kan inte påstå att det kändes så där väldigt äkta eller bra. Men kompisen märkte ingenting. Tvärtom, han blev uppmuntrad, såg glad ut och fortsatte prata. Jag förvånades över att han inte såg mitt mörker, mitt svarta hål, och fortsatte att låtsas den dagen och nästa. Jag bemötte mina medmänniskor på ett sätt som för mig kändes falskt och det mottogs med tacksamhet. Till slut fattade jag något. De jag mötte var glada att jag såg dem att jag gav dem ett leende. Att gå ur min egen "livet är ett helvete och det är synd om alla andra som inte inser det" och bjuda på något som visserligen inte var sant för mig men ändå positivt, handlade om att göra något för världen, för mina medmänniskor och släppa min idé om mitt lidande. Det gick kanske ett halvår till, kanske ett år. Ochtill slut kunde jag skratta på riktigt. En dag såg jag att världen var full av färger, dofter och smaker. Det var lustfyllt att leva. Och jag visste inte riktigt hur det hade gått till. Kanske bytte jag ut en fantasi mot en annan? Men den "goda" fantasin hade ingen plats i den verklighet jag levde i då. Min omgivning var negativ och energislukande. Med ett nytt sätt att se på mig själv och världen var det inte svårt att välja bort det. Som att skaka av sig ett gammalt skinn, och bryta fram, lite skör och tunnhudad, men ändå lite mer mig själv. Och jag var kvar ... här på jorden. Med ömsat skinn i ny tappning. Smärtsamt och härligt, samtidigt. 

Efter en tid hade jag vuxit in i mitt nya själv. 

Vet inte om detta kan ge något alls, vet inte om jag är på rätt spår. Men det är vad jag har så det är vad jag ger.

 

La famiglia

1 maj 2007 01:30

Intressant berättelse. På något sätt är jag inte förvånad. Det är klart att det funkar så. Men det är himla svårt att förklara och övertyga någon om det, någon som är i behov av att höra att det funkar. Jag tror det är något man måste upptäcka själv. Hur det nu ska gå till.

 

Alexandra

1 maj 2007 15:28

Säkert är det något man behöver upptäcka själv. Förhoppningsvis kan det vara lättare om man har stött på det i något sammanhang så att det går att känna igen på något sätt. Kanske. Tänker att det ändå behövs mycket tålamod ... och tillit.

 

Em

2 maj 2007 06:58

Orden berör, och väcker många tankar i mig.
Det finns alltid ett annat sätt att se på saker, ur andras ögon.

De tankar som snurrar i mig rör vad jag gick igenom då, varför jag finns kvar här. Kanske är det så enkelt att bara le och skratta....

Jag växer, är just nu vilsen. Det gamla skinnet börjar bli trångt, gammalt och fult.
Längtar så till att få ömsa det.
Men det är bara mina steg och val som kan få mig dit....

/Emanuel

 

Alexandra

3 maj 2007 13:21

Det jag gjorde, gjorde jag inte lätt. Jag hade ingen aning om vart mitt agerande skulle leda mig. Att le och skratta utan att glädjen fanns i mina ögon var knepigt. På något sätt förändrades jag utifrån och in istället för inifrån och ut. Ja, jag bytte fantasi, utan att veta att det var det jag gjorde. Lika enkelt som att vända en atlantångare på en femöring. Men det fungerade. Jag hade inte tillit till att livet skulle bli bra igen ... men tillit till att jag skulle stå ut. Kanske samma tillit som du hade när du gick igenom din skärseld ...

 

Em

3 maj 2007 16:10

Mmm. Nu fick du orden på det jag tänkte. Du klarade att göra förändringen utifrån och in. Jag måste(?) göra den innifrån och ut, eller det är så jag känner. Fast kanske är det ändå så att även jag skall gå "din" väg, att jag skall försöka visa omsorg och kärlek, även i lägen då jag inte vill eller orkar, och att det är egot som skall bort. Ett ego som i mig vuxit sig allför stor och stark...

Det som jag läser in i dina sista rader, är uppbrottet, att du gjorde dig fri från den verkligheten du då levde i.
Ditt dåvarande äktenskap/förhållande.

Och jag tror inte på något sätt att det varit enkelt att genomföra förändringen, det som var enkelt var själva lösningen.
Som så mkt annat så är det ofta enkelt att få lösningen eller att se den, men kanske inte alltid så lätt att förstå och utföra.

/Emanuel

 

Egoista

3 maj 2007 18:19

Vad fint skrivet! Och just så tror jag att det ofta är. Det svåra är att hitta motivationen att orka låssas.

http://www.egoist.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...