tro att världen blir en bättre plats att bo på genom en massaker och en bombning? Hur kan man tro att mördandet av ungdomar på sommarläger på något sätt ska bidra till fred?

Bara en svårt misshandlad själ kan få för sig något sådant. Allt det han gjorde mot omvärlden var sådant han bar inom sig. All smärta han orsakade var en bild av smärtan han kände. Jag får lust att hata honom, men vet att då är jag likadan som han. Ändå ... sorgen och smärtan i mitt hjärta när jag ser på det som hände i Norge är stor ... förlåtelseprocessen kommer att ta tid. Men jag tänker inte låta honom vinna. Jag vill inte ha en värld som stänger ute människor, som bara tillåter ett enda tänkesätt, som värderar människor olika.

Han är en av de där narcissisterna jag önskade till en annan planet, så de kunde ha ihjäl varandra. Men han är här och han är här nu, sjuk och katastrofal. Vi behöver veta hur vi ska bemöta sådan ... galenskap. Och vi behöver ha hjälp av varandra för att inte börja hata. Vi behöver vara rädda om kärleken och empatin och värna om dem. Vi behöver varandra för att inte fastna i extremisternas nät. Det är så konstigt att han kan säga att han vill något bra.

Jag önskar ingen ett sådant samhälle som han vill ha. Ingen. Spelar ingen roll vilken form av extremism det handlar om, de är likadana vare sig de är norrmän, muslimer, svenskar, amerikaner, ryssar eller bara människor vem som helst. Folk som tror att de kan sätta sig över allt och alla genom att bomba eller döda andra människor är mycket, mycket sjuka. Någonstans under deras uppväxt har de blivit djupt svikna av sin omvärld, vilket fått dem att skapa en pseudovärld. Och de försöker tvinga oss andra att vara med i den världen.

Då gäller det att stå kvar i centrum av sig själv och se och förstå sin egen roll i dramat. Det är bara om man går in i det som det blir någon form av sanning. Vara närvarande, klar, kärleksfull är inte det lättaste i de här sammanhangen, men det är allt som går att vara om man vill hjälpa.

Grupper, cirklar, träffar med meditation och positiv inriktning, allt som gör att vi kan stötta varandra och skapa närhet och vakenhet behövs.

Och så behöver vi få gråta. Vi behöver få sörja och visa att vi sörjer.Vi kan gråta i varandras armar.

"All you need is love ..." Så enkelt uttryckt, så exakt.

Allt som behövs är tillit till kärleken, tro på kärleken och en längtan efter att skapa utrymme i hjärtat för den fullkomliga, rena kärleken.Och den är allt vi behöver.

Kanske behövs det också ett visst mått av mod för att våga gå igenom de smärtsamma känslokluster som gör att vi låser vårt hjärta och stänger ute ... inte bara smärtan, utan också glädjen och kärleken.

Att genomsyras av kärlek ... trots det som händer runtomkring, ibland på grund av det som händer runtomkring, det finns ingenting som är så läkande, så helande som det. Det finns ingen drog, ingen medicin, ingen människa och inget djur som kan skapa det inom mig själv. Det är bara jag som kan tillåta och släppa fram det. Även om jag ibland kan få hjälp av en människa eller ett djur som kan hitta en  kanal till mitt hjärta. Men det är bara jag som kan tillåta flödet genom att öppna, öppna och återigen öppna mitt hjärta. Jag önskar världen kärlek. Jag önskar världen mod att våga leva i kärlek.

jag vore en ängel och kom långt härifrån till jorden, skulle jag undra varför människorna har så svårt att se konsekvenserna av sitt handlande.

Jag skulle undra varför de inte bryr sig om andra än de allra närmaste.

Jag skulle verkligen undra hur det kommer sig att de inte ser helheten; jorden, naturen, djuren, människorna, samklangen.

på examensdagen.

Cool kom du till oss

Cool har du varit all tid

Cool går du ut nu

I världen för att

slå den med häpnad sanning

Och förundran JA

Tankfull vildsint god

I grunden begrundande sann

Lär du och växer

In i livet självt

Utan ursäkt med gehör

För sanning rättvisa

En spännande väg som

Ingen vet  vart den går hän

Träder du an nu

Vi följer dig spänt

Intresserade nyfikna

Allt vårt stöd har du

Cool går du din väg

Cool hittar du till dig själv

Cool ut i livet

Sitter här och funderar över världens narcissister. Det finns en liten, liten tråd i mig som vill säga att om inte de fanns så skulle vi inte ha några människor som strävar mot krig, rädsla och skräck. Troligtvis skulle vi ändå hamna där av olika anledningar, inte minst därför att var och en kan bli en narcissist när vi mår dåligt, har ont, känner oss orättvist behandlade för att gamla sår i nervsystemet blir berörda.

Skillnaden är att vi inte alltid är "där", i mörkret. Vi har för det mesta en gräns som vi inte vill överskrida. Och att vi kan be om förlåtelse efteråt och mena det, när vi gått över gränsen och betett oss som svin.

Men just nu, i den här stunden, känner jag att mitt tålamod har prövats länge nog och för att lätta på trycket skriver jag här ett brev till alla narcissister och psykopater som bebor vår jord. Det räcker att öppna tidningen så kastas rubrikerna med alla dårars handlingar mot oss, från Kaddaffi till mördande tonåringar.

Öppet brev till alla narcissister och psykopater

Oj, vad vi är trötta på er nu! På era krig, på era konflikter, på allt ståhej kring era personer. Vi vill bara leva vårt liv i fred (och jag menar "i fred" och i "fred"). Vi vill sköta vårt vanliga, underbara liv och göra det bästa av det. För vi tror att det är genom medmänsklighet och kärlek världen kommer vidare och vi kan läka oss själva. Inte genom krig och genom att äga människor som förslavas. Det leder bara till utarmning av mänskligheten och till förminskning av människan.

Vad leder krig mer till? Kalla, känslomässigt förvirrade personer som i alla fall till det yttre påminner om er, narcissister och psykopater! De som varit utsatta för våld och blivit traumatiserade är ofta de som har lättast att ta till våldet i andra situationer när de känner sig hotade. Vill vi ha det så? Nej. Vi ni det? Ja, det vill ni antagligen. Det är väl den värld som finns inom er och det är den värld ni helst vill se avspeglad runtomkring er.

Men de allra flesta av oss är inte intresserade. Vi vill bidra till världen, inte dominera den. Vi vill se till så att den mår bra, inte massakerera den. Vi månar om vår nästa, för om min vän mår bra så mår jag bra. Vi vill ha, och vara vänner, för genom vänner får vi stöd och hjälp, uppmuntran, glädje och mycket mer.

För oss är inte livet en maktkamp. För oss handlar det inte om att vinna segrar över andra, hur destruktivt det än är. För oss handlar det om att minska skadorna av en konflikt till ett minimum och bygga något konstruktivt av kompromissen som kanske måste till. Hört talas om "win - win situation" ?

För oss handlar det inte om att vinna eller försvinna, om vi eller ni. För oss handlar det om att se och förstå helheten och arbeta för att helheten ska kunna växa och läka, i lugn och ro.

Vi är trötta på alla Kaddaffis, på alla regenter som tror att de är suveräna härskare, alla män och kvinnor som skadats känslomässigt så illa i treårsåldern att de stannat där i sin utveckling. Alla de som reagerar som i sandlådan, fast nu har de maskingevär i händerna som de avfyrar vilt omkring sig. Bara för att de inte gitter, orkar eller vågar ta hand om sin egen känslomässiga skit som enbart handlar om rädsla för att inte vara värd att bli älskad.

Låt oss få leva vårt liv i fred! Låt oss få tänka och handla som vi vill, utan att bli avbrutna av dessa meningslösa, dåraktiga krig och bråk stup i kvarten. Låt oss få odla medmänskligheten och hjärtevärmen utan er sönderkokta rädsla för att inte vara värda kärlek. Ta och flytta till en annan planet! Där kan narcissistens inre universum bli sant och bekräftat, för om alla ni är där, så vet ni säkert att ingen vill er väl (för alla är ute efter DIG! AAAAAARGH!) eftersom alla vill varandra ont.

Så kan vi som vågar tillåta närhet till varandra, vi som vågar öppna, eller i alla fall stråvar efter att öppna hjärtat, vara kvar här, på denna underbara planet och fokusera på hur vi ska hitta en strategi som inte bygger på att rikast och våldsammast vinner, för att ta hand om vår ljuvliga Moder Jord.

så otroligt härligt det är när solen kommer efter den långa kalla vintern. Vilken glädje och vilken lättnad, liksom. Och allt det gröna som nu exploderar, fullkomligt. Luften doftar på ett alldeles speciellt sätt, mättat, friskt, nytt. Och fåglarna sjunger kopiöst mycket, börjar redan i gryningen. Sov med öppet fönster och jag tror att det satt en på fönsterbläcket och sjöng. Det kändes som en serenad till mig och till sommaren. Sådant är läkande.

Det är bara att njuta.

:-)

föddes in i en värld grundad på rädsla. Samhället runt omkring mig styrdes av respekt och rädsla för religionen, lagen och staten. Min uppfostran hade sitt ursprung i rädsla. Det var hotet om stryk eller utfrysning som skulle få mig att förstå hur jag skulle bli en fin människa.

Inte en skugga må falla över mina föräldrar. Om jag vuxit upp i rädsla så var deras uppväxt ännu mer grundad på samma sak. De har tagit udden av det värsta från sin barndom och jag hoppas att jag gjort detsamma för mina barn. Allra helst hoppas jag att jag lyckats förmedla att rädsla är ett dåligt perspektiv att utgå ifrån; kan man välja ett tillstånd av kärlek så är det så oändligt mycket bättre. Nej, det är inte bättre, det är det enda alternativ som över huvud taget är acceptabelt.

Men med tanke på min egen uppfostran förstår jag att jag fört över en hel del rädsla till mina barn, vare sig jag velat det eller inte.

Vad innebär det egentligen att växa upp i en atmosför av rädsla? Det första som slår mig är att det blir något att vara trygg i. Rädslan blir en känd och allt genomsyrande känsla. Den blir, paradoxalt nog, något att känna sig hemma i.

"De vuxnas definitionsmakt är total". En mening som följt mig sedan jag läste den första gången. Dess betydelse är så stor att det är svårt att få grepp pm den, och får man grepp om den så har man antagligen ändå inte förstått, eller kommit igenom alla lager av gamla föreställningar och rädslor och kan därför inte stå helt fri och betrakta den objektivt.

Vad de vuxna för över är långt ifrån bara sina ord och handlingar; det är sinnesstämningar, känslor, sättet att analysera och tolka omvärlden. Det är grundperspektiv, såsom vad som är viktigt att utgå ifrån när livet inträffar i hela sin paradox.

Vi lever våra mönster och präglingar. Det ligger en stor utmaning i att avprogrammera sig och hitta sitt eget ljus, sin egen väg och följa den. I kärlek.

http://www.youtube.com/watch?v=fNAzBZnhnBw

Olivia Bergdahl