kan skapa märkliga reaktioner, vare sig den är fysisk eller psykisk. En chock kan sitta i ett helt liv utan att man vet om det. Om du som spädbarn utsattes för något skrämmande och försattes i ett chocktillstånd är risken stor att du växer upp och tror att världen verkligen ser ut som den gör genom linsen av chock; allt kan vara farligt, ingen vill dig väl, när som helst kan smärtan slå till etc.

Och självklart kommer livet att hantera dig på det sätt som du föreställer dig.

Men en chock kan komma när som helst. Det kan vara din tonåring som försvinner tillfälligt efter en kväll på stan. Det kan vara ditt lilla barn som uppvisar kraftiga sjukdomssymtom. Det kan vara en bilkrock. Någon som dör.

Och risken är stor att du hamnar i en känsla som tar bort livets glädjeämnen, som låser in dig som i ett fängelse av hopplöshet och depression. Som ett svart filter framför solen. Du ser att den lyser men kan inte känna det. En känsla som förorsakar trötthet och initiativlöshet.Ofta med en lätt men konstant känsla av vrede i botten.

Det är svårt att på egen hand ta sig ur chocken, eftersom en person i chock inte förstår att det är det, det handlar om. Hjärnan känns kristallklar, men samtidigt inte i kontakt. Som om man var utsparkad ur sitt eget system, fast det syns inte.

Eftersom inget känns inspirerande och roligt är det lätt att känna att man tappar riktning i livet. Allt blir förvirrat och meningslöst. Kanske önskar man att någon annan ska komma och förstå och ta hand om, för själv orkar man inte.

Då är det tur att det finns människor runt omkring som kan hjälpa till. Inte för att ta hand om det man inte orkar, utan för att behandla chocken. Som kan gå in och se vad som står på och fint och försiktigt lösgöra det låsta läget. Som med kärlek och oändlig mjukhet förstår att lösa upp så att systemet kan komma i kontakt med sig självt igen. Så att ljuset kan flöda genom kroppen och inte vid sidan av den.

Och allt blir bra igen. :-)

All kan vi inte klara själva.

hur mycket hjärnan egentligen svullnar när man har en infektion i kroppen, tex vid förkylning?

För inte fungerar den som vanligt.

Min teori om att förkylning sätter sig lika mycket på psyket som på fysiken stämmer fortfarande. Likaså att en svag Ipren hjälper för att få humöret att hålla sig ok. Trots svullen hjärna.

:-)

vi gör upp planer och tror att vi vet hur allt ska bli ...

Vilken sekund som helst ändras allt och någon försvinner från den här världen. Vi är handfallna. Och det finns ingenting vi kan göra åt det, mer än att sakna och acceptera. Sakna och acceptera.

Jag har en dotter som ser döden som ett sätt att komma ur en puppa och förvandlas till det vi verkligen är; fjärilar, med ofattbar lyskraft och visdom.

Det är en vacker bild.

är det julafton. Sedan kommer några sköna, lediga, lata dagar. Hösten har gått i en rasande fart, mycket jobb, många aktiviteter. Men hur roligt det än har varit så behövs det en utandning, en landning i stillhet. Det ska bli så skönt!!! Tid att måla. Tid att meditera mera. Tid att åka skidor. Yes!

med mitt inre öga

syns ljusen i alla i rummet

som stjärnor i mörkret

som ljus från bortom

och skingrar illusionen

som binder mig till bilden

av det som syns här och nu

med mina yttre ögon

med mitt inre klarseende

finns ingen skillnad

mellan människorna

och allt skapat

mellan människorna

och det gudomliga

jag söker vilan

i kunskapen

stillheten

i rörelsen

ljuset

i vissheten

jag söker

bortom

mig själv

jag dyker in i

känslan

och förbi

jaget bortom vanan, att känna jaget bortom känslan.

Att förstå centrum förbi linjerna av år som gått, år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag.

Men jaget är upplöst i en trygg förvisning om att det bortom bortom finns något som är mer jag än något annat ... och där existerar jag inte alls.

Så skådar jag makrokosmos och ser mikrokosmos.

Så sträcker jag mig in i väven ner i det oändligt lilla för att nå det allra största.

Och så förändras bilden jag trodde var sann, bara för att jag vägrar låta mig förföras av illusionen och håller mina ögon, mina sinnen öppna. Den förändras i oändlighet till oändlighet.

Samtidigt handlar jag bröd och vatten i kärlek.

Det håller illusionen vid liv så jag slipper släppa det jag vet inte finns.

vad vi matar oss och matas med skräp och depressivitet. Krig, katastrofer, mord och allmän elakhet är de stora rubrikerna och visst håller många av oss på att förfasa sig över hur världen ser ut?

Ändå visar statistik att morden har minskat under de sista 20 åren i Sverige. Hur ofta lyfts det fram?

Och hur skulle vi överhuvud taget kunna existera om det inte vore för att de allra flesta människor faktiskt mår såpass bra att de försöker göra sitt bästa för att ta hand om varandra och värna om varandra? Vi hade inte kunnat skapa någonting om inte kärleken mellan människor varit levande och gjort att vi kan, vill, orkar leva. Inte bara överleva med nästippen över vattenytan.

Kanske vore fint att fundera över vad för klimat man skapar genom att bara lyfta fram katastrofer. Vilken känsla som läggs och vilken grund det blir till oss alla här i världen. För visst blir besluten fattade utifrån rädsla väldigt annorlunda mot besluten fattade från tillit och kärlek.

det kommer sig att ingen har tagit upp och mer vetenskapligt studerat det faktum att en förkylning gör oss så totalt humorlösa?

Man talar aldrig om att förkylningen i sig gör oss väldigt små och nere. I förkylningstider är det väldigt lätt att tycka synd om sig själv (eller kanske är det så att vi kommer i kontakt med den där inre känslan som hör ihop med det lilla barnet som aldrig fick den närhet det behövde?). Oj, vad vi är ledsamma när snoret rinner och halsen värker.

Ofta vet vi dessutom att det "bara" är en förkylning. Ingenting att bry sig om. Vi försöker låtsas att vi är som vanligt, trots tröttheten som hela tiden hotar att ta överhand.

Och vi är fullständigt humorbefriade. Livet suger. Trots att vi ser ganska roliga ut med vår röda näsa, våra halsdukar om halsen och de röda ögonen, håret som hänger åt alla håll och med de vita pappersduttarna i näsan som är pricken över i:et. Trots att vi blir ganska roliga, på ett rörande sätt, när vi tappert försöker kämpa på fast det är så uppenbart att vi mest av allt vill ligga under täcket och sova. Duktigheten i sig är som ett skämt. Vi försöker tappert låtsas att vi vet att vi inte är döende, trots att vi innerst inne egentligen tror det.

I själva förkylningspaketet ingår humorbefrielse. Det borde man tala mer om. Alltför många tror att deras nedstämdhet i samband med förkylning är en sanning som är oemotsägbar.

Kanske kunde man utveckla en förkylningsskrattmetod? Undrar om det skulle göra att den gick över fortare ...

Tills dess, ta en Ipren.