har läst miljökunskap i skolan. Där har han lärt sig att det redan är för sent. Miljön är åt skogen och det finns inget vi kan göra åt det. Hoppet är ute.

?

Känns inte som en bra grund att ge gymnasieelever. Vore det inte bättre att skapa samhällsengagemang, dela med sig av lite glöd, hopp och framtidstro?

Vore det inte bättre att skapa en känsla av att det finns något att göra för den som är intresserad och att möjligheterna är många om man vill förändra?

Kunde man inte engarera eleverna så att de får tänka till och göra något aktivt med hjälp av deras idéer?

Borde kanske själv prata med skolan ...

verklighet handlar på den allra innersta nivån om vad man själv sprider omkring sig. Vilken stämning delar man med sig av? Vilka ord använder man? Vilka tankar styrs man av? Vilka känslor sprider man?

Precis som när man gör ost. Vad vill man ha för ost? Grönmögel? Jamen, då tillsätter man lite grönmögelkultur. Eller Västerbotten? Då får det bli lite mögelkultur av det slaget. Eller kanske bara en vanlig guoda? Lite mild och fin. Då blir det den kulturen som tillsätts.

På samma sätt skapar vi en kultur runtomkring oss genom sättet vi lever, agerar och talar. I vår allra innersta sfär, oss själva, börjar det som sedan tar plats i familjen, i släkten, bland vännerna, arbetskamrater osv.

Att bli klar över hur jag vill ha mitt liv är av yttersta vikt, för det är jag som börjar att skapa det.

The Guest House

This being human is a guest house.
Every morning a new arrival.

A joy, a depression, a meanness,
some momentary awareness comes
as an unexpected visitor.

Welcome and entertain them all!
Even if they are a crowd of sorrows,
who violently sweep your house
empty of its furniture,
still, treat each guest honorably.
He may be clearing you out
for some new delight.

The dark thought, the shame, the malice.
meet them at the door laughing and invite them in.

Be grateful for whatever comes.
because each has been sent
as a guide from beyond.

-- Jelaluddin Rumi,
    translation by Coleman Barks

Den är fin :-)

många år sedan insåg jag en dag att jag inte var kapabel att värna om mig själv.

Det gjorde mig otroligt sorgsen. Men det värsta var nästan att se att, trots att jag insåg detta, så visste jag inte vad jag skulle göra åt det.

Det har tagit många år att se att det räcker inte att förstå andra människor, ibland får man tacka nej till dem hur mycket man än förstår.

Annars blir kroppen blir sjuk.

njöt jag av att se regnet falla. Det var så vackert med det tunna, fina och ändå kraftiga vårregnet som genomlystes av solens gnistrande strålar. Jag tänkte att det speglade mitt humör; en del av mig gråter av saknad efter Cassandra, samtidigt som jag känner ljuset lysa inom mig. Det är en underlig känsla.

Men den gör mig medveten om något som jag anat, men inte riktigt fått tag på förut. Något Cassandra försökte säga mig innan hon dog. Något som handlade om att se, verkigen se, vad som för in ljuset i mitt liv. Inte vad jag tror gör det, utan vad som verkligen gör det. Inte vad jag önskar ska göra det, och inte vad jag blir "hög" av. Utan vad som verkligen, på djupet och i sanning för in ljuset i mitt liv.

Och sedan tillåta mig att välja just det.

haft hundar förut. Jag har faktiskt haft hund i 22 år, men inte samma förstås. Det konstiga är att det "bara blivit så". Har varit med när de har fötts och när de fått somna in. Att vara med när de släpper den här världen har varit med kluvna känslor, men aldrig så starkt som det var den här gången.

Min hund. Den absolut finaste, vackraste och snällaste man kan tänka sig. Hon uppfostrade mig till en bättre människa, för hon var inte bara fin, hon var mycket klok också. Hon har lärt mig så mycket, och själva hennes död lär mig saker om mig själv och om livet. Och ännu har jag inte förstått allt som hon gav till mig.

Känner stor tacksamhet för att hon ville vara med mig i tio år.

stå upp för sig själv ...

Det är inte alltid det lättaste. När man inte når fram, när man inte blir förstådd, när missuppfattningarna haglar, Och när man blir bemött med iskall vrede. Det gör mig knäsvag. Men det gör mig också knäsvag att visa min egen vrede, när jag behöver vara tydlig och sätta gränser. Då är det lätt att ta i för mycket.

Då är det fint att det finns vänner som påminner om att bakom alltihop finns ljuset. Och att det är mitt val om jag vill fastna i dramat och gå in i försvar, ett försvar som av mottagaren alltid uppfattas som en attack.

Så hur jobbigt det än är, så kan jag välja ljuset. Och släppa illusionen om dramat. Släppa och släppa och släppa. Om och om igen.

Det är då miraklet sker. Det mirakel som jag aldrig kan tänka ut, eller skapa genom att försvara.

Jag vaknade på natten, och började genast tänka på vad som skulle göras under dagen.

Då sa en röst till mig:

Livet är inte till för att göras. Livet är till för att levas.

Och jag somnade lyckligt om.