Tack, Marie Bergman, för en härlig helg med frigörande toning för rösten, och för hela systemet. Så vackert det var med alla dessa toner som klingade och vibrerade kropp och själ.

Det är lycka. Att leka med glädjen med hjälp av rösten och kroppen. Och att bli berörd av vibrationerna från tonerna, sina egna och andras.

YES! :-)

Älvan sade:

De ömtåliga och tunnhudade
har en särskild uppgift inom stammen:

Att känna vindar och faror
i främmande trakter,

att fånga de hemliga tecknen,
de förgiftade pilarna,

fånga dem på sin nakna hud,
sina spända sinnen.

Så bygger de svaga och föraktade
en blödande mur kring de starka,

bevarar med såren och synerna
de oberördas liv.

Är det så för dom av våra medmänniskor som har svårigheter att passa in i vårt sammhälle? Dom som är besvärliga på ett eller annat sätt. Finns dom där för att vi inte ska gå vilse i materien, bruka alltför mycket våld på oss själva, och börja lyssna på vad som verkligen är humant och kärleksfullt? Är det dom som sätter stopp för våra vilda utsvävningar från det mänskliga in i det kalla, hårda och omänskliga? I så fall ... TACK kära medmänniskor för att ni valde att komma hit med den stora uppgiften att göra allt för att upplysa oss om kärleken! Dom och barnen ...

Det är tur att ni finns.

lurigt hur rädslan slår upp som en stängd vindbrygga och hindrar värmen och solen från att tränga in i våra hjärtan.

Läste en gång för länge sedan en saga om hur en kung sökte efter den säkraste borgen genom att anfalla, och han tillskansade sig borg efter borg. Till slut kom han till en vars vindbrygga var nedfälld, gardinerna fladdrade från tornen och kaffedoften spred sig över nejden.

Försiktigt närmade han sig och borgens ägare kom då ut och bjöd in honom på kaffe. Han bjöd hela armen på kaffe med dopp, fast det kanske bara var kungen som fick komma in i köket. Annars blev det väl lite trångt.

I vilket fall som helst; sensmoralen var att vänlighet och öppenhet vinner över stängda portar och avvisande.

Kanske en saga att ta till sig när nu valet gick som det gick?

världen se ut om vi konsekvent utgick från perspektivet att "det finns tillräckligt för alla", i motsats till vad vi nu gör; "vi har inte så att det räcker till alla"?

Hur mycket formar vi vår värld genom att utgå från ett begränsande persektiv?

att samhället utgår från från en slags onådighet, en slags dömande inställning som ligger invävt i vårt sätt att vara. Vi ugår från att livet är ett problem att lösa och att de runtomkring oss är problemen. Eller har problem som de borde lösa. :-) Någon gång är det vi själva som äger problemen, trots att det egentligen alltid är från oss själva vi utgår när vi bedömmer något.

Fast jag tror att vi egentligen badar i en allt genomströmmande nåd som omfamnar, omsluter och förlåter oss för allt. En mjukhet som vi nästan inte ser eftersom det fungerar enligt samma princip som ett hål; det finns inget där, om det funnes något så vore det inget hål. Vi är vana att uppfatta hårdheten så mycket att mjukheten nonchaleras.

Jag vill möta min omvärld, inte bara med ett leende, utan med den mjukheten, med den innerlighet som det sanna jaget består av. Utan rädsla som skapar alla dessa konstiga draman.

En Kurs i Mirakler säger gång på gång att försvar är attack. Det är så, det tränger djupare och djupare in i mig som den sanning det är. Rädslan är inget bra utgångsläge.

välja att omfamna, omsluta och förlåta allt som sker ... det är en vacker utmaning genom hela livet. Utan att glömma bort att göra samma sak med sig själv och med alla de känslor som styr våra dagar och nätter. Först när kärleken till oss själva, till vårt sanna väsen, gensomsyrar oss, kan det nå ut till omvärlden utan att gå genom filtret av självförakt.

var mest en inre resa, och en fantastisk sådan. Platsen jag var på, Abadiänia, var en bubbla i verkligheten. Eller, nej, det var inte en bubbla, det var så det skulle kunna vara hela tiden. Om vi förmådde att lyfta oss över illusionens grepp. Eller kanske om vi förmådde att genomtränga illusionen och se på den genom kärlek.

Från början till slut rådde i alla fall inom mig ( kan inte svara för de andra i gruppen, var och en har sin process) ett väldigt lugn. En frid som inte har med passivitet att göra, snarare med medvetenhet.

Jag/vi var där för att meditera och träffa en man som i folkmun kallas för John of God. Själv kallar han sig medium Joäo. För att läsa mer om detta, gå gärna in på www.casan.se .

Man får där någon typ av behandling, speciell för varje person. Men alla får en örtmedicin. Den ska intas i ungefär sextio dagar och under den tiden ska ingen alkohol förtäras, man får inte äta fläskkött och man ska inte äta peppar av något slag.

Alkohol, fläskkött, inga problem.

Men peppar! Att det ska vara så svårt att undvika peppar! Det finns i allt möjligt som man inte har tänkt på. Att gå på resturant är jättelurigt, det finns peppar i alla möjliga produkter som används i maten, det finns peppar i det mesta som är halvfabrikat, det är svårt för en kock att laga en rätt utan sitt vanliga recept med peppar.Det finns i dressingar, såser, sallader, kryddblandningar, ja, i allt möjligt.

Jag lagar mat utan peppar och upptäcker att peppar är något som slinker med av gammal vana. Har egentligen aldrig undersökt hur maten smakar utan en kryddmått peppar. Har bara dragit i lite för att det ska vara så.

Om jag nu får peppar i mig av misstag blir det bara en explosion av något skarpt och starkt. Inte särskilt gott faktiskt. Örtmedicinen och peppar verkar helt enkelt inte komma särskilt bra överens.

Att gå på fest eller kalas innebär att man måste tala med värden innan man kommer dit. Det skapar ibland knepiga situationer. :-)

"- Jo, jag har just gått igenom en andlig operation och fått andlig örtmedicin att äta. Så just nu kan jag inte äta något slag av peppar."

Nåja, det blir ju anledning till många intressanta konversationer.

30 dagar kvar utan peppar.

jag kanske för första gången vilken lycka det kan vara att vara människa.

Lycka är att hålla i yoga och meditation och känna värmen och energin i rummet.

Lycka är att äta god mat tillsammans med härliga, kärleksfulla människor.

Lycka är att gå ut i en ljummen skog och plocka gula kantareller.

Lycka är att känna dofterna från skogen och trädgården.

Lycka är att laga sin egen mat i all stillhet.

Lycka är att känna glädjen i kroppen.

Lycka är att bara vara.