Kärlek är när mitt ljus får lov att lysa obehindrat tillsammans med en annan människa ...

och när den människans ljus får lysa obehindrat tillsammans med mig.

märkligt och intressant (och lite jobbigt) hur sinnesstämningar växlar allt eftersom trötthet och hunger kommer och går. Undrar hur många krig och bråk man skulle kunna undvika om alla hade möjlighet att se till sina fysiska basbehov innan några beslut fattas och innan en argumentation startas?

stor skillnad på att ha ett mål och att ha en intention.

Tänker på det i form av ett trädgårdsland. Om jag köper ett nytt hus med en trädgård, och jag får lust att anlägga ett litet land, då behöver jag först och främst utgå ifrån den jord som är just nu. Vi tänker oss att jorden inte är bearbetad, den är sur och dan och det behövs en hel del arbete för att den ska bli bra.

Låt oss säga att mitt mål är att få en bra jord för att få fina grönsaker. Jag beräknar att det ska ta tre år att kunna odla de grönsaker jag vill ha. Under de tre åren är jag målinriktad. Jag läser och lär mig om vad som behövs och jag tillför det jag ska och bearbetar som man ska. Helt ok. Efter tre år kan jag troligen få en fin liten skörd.Men under tiden har jag haft skygglapparna på för att inte bli distraherad av ovidkommande saker. Jag har blivit smalspårig.

Det är lite inne för tillfället att sätta upp mål. Jag har alltid blivit stressad av det.

Men om min intention är att få ett trädgårsdland för att odla grönsaker så är jag öppnare. Jag läser fortfarande och lär mig om hur jag ska göra, men jag är öppnare för nya möjligheter som livet erbjuder. Kanske får jag lust att odla rosor i landet, eller prova att så ärter som jag sedan plöjer ned för att berika jorden på ett annat sätt. Jag är mjukare, mindre rigid, i mitt sätt att förhålla mig till min lilla plätt jord. Känslan i min kropp är helt annorlunda, skulle det ta fyra år så gör det ingenting, därför att jag lyssnar till jorden och till min kropp istället för att anpassa jorden och mig själv till en idé jag har. Livet får lov att spela in så länge jag har en intention att göra något. Kanske ser det ut som att jag inte går rakt mot målet, men det har ingen betydelse. Jag kommer att nå fram, men utan ansträngning och utan att gå emot vare sig mig själv eller naturen. Intentionen leder mig till att upptäcka och utforska det som kommer till mig genom att jag väljer en viss väg för att nå fram till det jag längtar efter.

i akvariet fascineras jag av. Jag såg ett experiment på en gammal film som såg ut som den kom från 60talet under en föreläsning för ett tag sedan. Han som föreläste hette Olof Röhlander och var inspirerande och coachig.

Experimentet gick ut på att man släppte ner en gädda i ett akvarium och sedan en massa småfiskar, vilka gäddan genast började äta upp. Så plockade man upp småfiskarna med håv och gäddan blev själv. Den låg och jäste ett tag. Så släppte man ner småfiskarna igen, men den här gången befann dom sig i en glasburk, i akvariet. Gäddan såg fiskarna men inte glaset. Den gjorde försök efter försök att nå dom smarriga små liven, men stötte bara i nosen (heter det nosen på en fisk? Troligen inte) mot glaset. Till slut gav den upp. Den såg verkligen deprimerad ut. Sedan släppte man ut småfiskarna ur glasburden och lät dom simma fritt.

Men då visade det sig att gäddan hade lärt sig sin läxa ordentligt. Den hade förstått att det var meningslöst, och att det inte gick att få tag på maten. Så hur de små än simmade och simmade så rörde gäddan inte en fena. Inte ens när dom simmade upp i ansiktet (säger man ansiktet om fiskar?) rörde den sig. Gäddan hade gett upp. Det var ingen idé.

Jag vet inte om den svalt ihjäl, men när jag läst om den efteråt så är det vissa som säger att den gjorde det. Det fick vi inte se på föreläsningen.

Men själva sensmoralen med detta tog hårt i mig. Hur mycket är det jag inte tar in, helt enkelt för att jag har lärt mig att det inte är någon idé? Hur många människor avvisar jag för att jag inte ens ser dom? Hur många möjligheter missar jag för att inte tror att dom finns? Bara för att jag har ett perspektiv som kommer av att jag tror mig veta något som inte är sant.

Håller jag också på att svälta ihjäl?

TinnTinn blev jag plötsligt påmind om min berättelse om amasonerna i Cappadocien. En historia som växte fram under flera år, ja, till och med många år. Det var inte min första erfarenhet av vad jag förut kallade tildigarelivminnen, men det var mitt starkaste.

Jag var ofta ute och gick med hundarna. Dagarna var intensiva, fyllda med arbete och barn och allt som hörde till på den tiden. Så mina långa promenader skedde ofta sent på kvällen och ledde ner till havet och bergen. Jag älskade verkligen att gå i mörkret. Och lärde mig att se med fötterna istället för med ögonen. Allting såg annorlunda ut och jag tror att jag kände mig lite friare än vanligt. Månen påverkade mig starkt. Det var otroligt vackert att klättra upp i bergen och se ut över havet och öarna när månens silverljus band samman allting. Det drog i hjärtat på mig då. Kunde sitta och titta hur länge som helst.

Något vibrerade inom mig i de stunderna, men jag kunde inte fånga det eller uttrycka det. Inte förrän jag en kväll såg den svenska uttagningen till Melodifestivalen. Detta är längesedan. Det var ett enklare upplägg då. Lördag kväll. Familjen samlad. Barnen små. Då kliver Py Bäckman fram med två andra tjejer som jag inte minns vilka det var och sjunger en sång som Py skrivit. Fantastiskt fin, fast jag minns den inte. Men det som berörde mig var deras kläder. Det var grova kläder, och ändå så vackra. Det var tunikor och byxor och långa kjolar, och ändå så rejält. Det var bekvämt men fint. Grova skärp, kraftfulla smycken, och i min fantasi kunde jag se kogret med pilar hänga över axeln och pilbågen i handen. Inom mig kändes det som om någon slog med full kraft på en gong, och något inom mig började vibrera. Det var en känsla som jag inte kunde minnas att jag haft förut, inte i det här livet i varje fall. Det var som om jag inte riktigt fick andan till mig, samtidigt som jag kände mig lycklig och fruktansvärt kraftfull.

Hänsynslös.

Så kändes det. Som om jag visste hur det var att gå min väg, med långa steg, i månskenet utan att ta hänsyn till allt och alla. Och i det började vetskapen om hur det kunde ha varit/hade varit växa fram. Då, på den tiden innan kvinnorna var anpassade till att ha som enda uppgift att föda barn och docka an till en man.Som det faktiskt var under en lång tid. Och som det fortfarande är för vissa kvinnor.

Som att sträcka sig genom illusionens tidsslöjor och plötsligt se något klart.

Vördnad är ett vackert ord. Det fyller mig med stillhet och förundran. Ordet får mig att bli uppmärksam och lyhörd för det finstilta i naturen ... och i livet. Det får mig att se mig omkring på ett nytt sätt.

Vördnad hjälper mig att uppskatta långsamheten. Njutandet i stunden. Ljuset i en annan människas ögon.

Vördnad tänder ljuset i hjärtat.

mot livet i största allmänhet. Så mycket vänner och så mycket kärlek. Och jag tror att jag klarar att ta emot det utan krångel. Det känns så. Känner mig fylld av värme, glädje och kärlek; känns lite som jag är lyckligt förälskad ... fast det är jag inte.

Så här kan livet se ut.

Tänker att det är vår rättighet att må bra och njuta av livet. Det önskar jag alla människor. Att kunna välja lyckan. Hur livet än ser ut.

har jag förstått att man forskar mest på män inom skolmedicinen. Även om det har ändrats något de sista åren så sker den huvudsakliga forskningen på 20-åriga män som väger 70kg. Varför? Jo, för att kvinnor är så krångliga att forska på. Dom ändrar sig hela tiden och hormoner åker upp och ner och hit och dit. Kvinnor är inte enkla, det går inte att dra en slutsats som gäller för alla hela tiden.

Kan man med det som bakgrund föreställa sig att hela vårt samhälle är uppbyggt på maskulina principer? Kanske inte är så många som skulle säga emot ...

Om vi tänker oss ett samhälle där alla invånare tänkte som vi människor gör, men såg ut som giraffer, vad skulle det innebära? Tja, när man byggde skulle byggnaderna antagligen vara mycket höga, med våra mått mätt. Kanske har giraffer, som så många djur, känsligt luktsinne.Gissar att allt som har med avgaser att göra skulle ha valts bort. Möjligen har dom en annan uppfattning om vad som är vackert, vi skulle säkert inte känna oss hemma i deras sätt att bygga sitt bo, deras sätt att leva.

Beroende på att de är annorlunda än vi så skulle de tänka på ett annat sätt. Deras skolmedicin skulle förmodligen vara mest intresserad av att forska på giraffer.

Om hundar kunde skapa ett samhälle gissar jag att det mesta skulle bygga på lukter, snarare än på synen. Om fladdermöss kunde skulle de antagligen lägga störst vikt vid hörseln.

Tänk om det är så att män och kvinnor är mer olika än vad vi vill erkänna för oss själva? Tänk om det är så att kvinnor är "sexfiliga" och män är "enfiliga", som jag hörde för några veckor sedan i en föreläsning om yoga. Det stämmer ju med den västerländska forskning som säger att kvinnor tänker associativt medan män tänker linjärt. Det stämmer också med den populära uppfattningen att kvinnor kan hålla många bollar i luften, medan män kör sitt spår.

Men vad kan det egentligen innebära? Rent praktiskt? Vi har i så fall ett samhälle som är uppbyggt för människor som är "enfiliga". Det är det "rätta". Det betyder att kvinnor och kvinnors sätt att vara och tänka är "fel". Vi gör ju så gott vi kan för att anpassa oss till normen ... men fortfarande betraktas vi som det andra könet. Att tänka sexfiligt kan verka krångligt för den som kör enfiligt, men tänk vad man måste lägga band på sig för att passa in i det enfiliga när man vill, kan och behöver köra sexfiligt! Det är ganska smärtsamt. Om man inte stänger av delar av sig själv. Snöper sig mentalt och känslomässigt.

Är det så konstigt att det är kvinnor som äter mest psykofarmaka? Är det så konstigt att det är mest kvinnor som får anorexia?

Under några tusen år har vårt samhälle skapats till det som det är idag. De sista hundra åren har den tekniska utvecklingen gått i en rasande fart. Det vi tidigare vande oss långsamt vid, får vi nu vänja oss vid fort. Vi säger utan att blinka att vi har kommit långt i utvecklingen för att tekniken fungerar bättre och bättre och mer förfinat. Men det känns som att det är enfiligt ... det känns som det finns så många andra spår som borde ha utvecklats parallellt med det tekniska.För vad vet vi egentligen om konsekvenserna?

Här är spår jag tänker borde ha fått lika stor plats som tekniken.

Vår empati och medkänsla.

Vår blick för skönhet och känsla för glädje. Det som faktiskt gör livet värt att leva.

Vår förmåga att dela med oss till varandra. Den ekonomi vi lever med och i, verkar idag mest tära på oss och på jordens resurser. Väldigt många bär på en ständig stress över att pengarna inte ska räcka till. Och det som sker i smått sker också i stort, vilket innebär att hela länder bär denna oro och stress.

Vår andlighet, vår respekt för naturen och för oss själva och vår del i naturen.

Vår förmåga att älska.

Om vi enskilda utvecklades inuti, parallellt med tekniken, så byggde vi länder som utvecklades i samma riktning. Länder som värdesatte empati lika mycket som reda pengar. Som förstod att ett land mår inte bra om inte innevånarna är glada och kärleksfulla, som ser att om mitt grannland har det svårt, är det svårt att själv vara lycklig. Dvs om min granne behöver hjälp så ger jag honom det.

Jag tror att det här är enkla och självklara saker för de flesta kvinnor. Men det kan krångla till det för ett enfiligt tänkande. Det blir besvärligt för dom som inte orkar se konsekvenser och förgreningar av ett visst handlande.

Ett samhälle som byggs utifrån en sexfilig, feminin energi skulle antagligen se helt annorlunda ut. Kanske hade vi inte haft lika vass teknik, men vi hade haft något annat. Jag kan inbilla mig att det hade varit bättre, men jag kan inte veta.

Däremot tror jag att vi behöver ta reda på och bejaka det som är det sanna feminina, det som vi inte ser och som inte blir bekräftat av omvärlden. Den milda och samtidigt allt övervinnande kraften som kvinnor känner av då och då, men som dom inte har ett naturligt utlopp för. (Eller förhållande till?)Den där fantastiska känslan av urkraft som vi inte har möjlighet att leva i, i vardagen. Inte än i alla fall. Inte som det ser ut just nu. Men snart.

En fullkomligt fredlig men allt överskuggande urkraft.