kommit, kvällen är sen och det är mycket jobb i morgon. Den här veckan kommer att bli intensiv!Nu går jag ner till de små liven och gosar lite med dem innan jag slänger mig i bingen och somnar.Godnatt vackra människor!

sätter igång många tankar och känslor. Vad är människor kapabla att göra och i vilka sammanhang kommer det som kallas för ondska fram?Tiden före andra världskriget ... som egentligen är tiden efter första världskriget ... var fylld av massor med obearbetade känslor och trauman. Vad gör människor som bär på skräck och oförmåga att förstå och tolka sin omgivning? Flyr. In i en dimma som tillfälligt lindrar och dövar. Gör sig ännu mer blinda än de redan är. Stänger av. Slutar tänka själva. Och människor som slutar tänka själva, som inte utforskar vad deras "goda" dröm om livet är, blir farliga för att de är så lätta att styra. Visst är det lätt att ge upp sin dröm, sin inre sanning, för att få lov att vara i ett sammanhang, räknas, inte skapa sig ovänner, inte vara besvärlig ... men det är smärtsamt att svika sig själv. Och genom att svika sig själv skapas situationer som leder till att man känner sig främmande i världen.Om alla stod fast i sina "goda" övertygelser kunde ingen Hitler få grepp om samhället. Visst är det svårt. Även i det lilla sammanhanget. Kanske chefen på jobbet tenderar att utsätta en speciell person för trakasserier. Hur handskas vi med det? Vad gör vi? Blundar? Klappar på axeln i smyg? Kan man behålla sitt "goda" fokus och verka efter den sanningen i en sådan situation?Men i grunden handlar det igen om rädsla. Ingen kan styra människor åt "fel" håll utan att styra med rädsla. Och de flesta människor, bär på en massa rädslor, medvetet eller omedvetet.Jag tittar på mig själv efter det obehagliga mailet ifrån min vän. Vad hände med mig? Jag blev kall i hela kroppen. Händerna blev iskalla. Jag fick svårt att dra djupa andetag. Kände skuld. Och jag blev väldigt liten. Ville bli osynlig, försvinna. Som om jag inte fick finnas. Som om jag var fel. Gammal strategi, tänker jag. Mitt försvar när farliga saker hände mig som barn. Men djupt i mig finns det gamla kvar när jag får en (psykologisk) käftsmäll. Som en skada på ett träd syns på årsringarna när man fäller det, kommer skadan i det inre barnet fram när vissa situationer uppstår. Då är vi lätta att styra. Vare sig vi försöker göra oss osynliga eller slåss mot hela världen. För rädslan och vreden förblindar. Det är som en ögonbindel för klarseendet. Och när en folkmassa möter sin rädsla ... kan vad som helst hända. Vi får inte sluta tänka. På hur vi vill att världen ska se ut och vara. Vad vi vill att våra barn ska få med sig. Hur vi vill överlämna planeten till de efterkommande. Om vi vill ha krig eller fred. Svält eller välstånd. Inte för att bära världen på våra axlar. Utan för att kunna stå upp inför oss själva när vi ligger på dödsbädden och säga till oss själva att jag gjorde mitt bästa, jag gjorde det jag trodde på, jag försökte se till "det goda" i varje val jag gjorde. JAG försökte ta det ansvar jag kunde i det liv jag hade. Det är det enda vi kan begära av oss själva. Tankar i natten efter en fantastisk kväll.Godnatt!