att gråta. Tonade lite istället, i bilen till mötet och det hjälpte. Funderade på vad som finns att göra. Till slut ringde jag polisen. Där fick jag reda på att det är helt ok att polisanmäla ofredande, vilket man kan kalla mail från en person som skriver under falskt namn och sedan fortsätter skriva trots att jag inte har något som helst intresse av att få mail från den personen. Bra att veta. Fortsätter det, är det den enda utvägen. Skönt också att känna att det finns något att göra, att jag inte är utlämnad. Jag är inget offer. Har mött den här typen av människor förut. Det är inte min sak att "frälsa" dem. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, det kan alltid vändas emot mig. Bättre att inte säga något alls.Tre samtal från skyddat nummer ikväll, tur att jag inte varit hemma. Jag som ville tänka på kärlek! På meditationen i måndags talades det om en alkemisk relation mellan man och kvinna. En alkemisk relation mellan manligt och kvinnligt inom oss, till att börja med. Och sedan på det yttre planet. Och jag förstod plötsligt att det är ju det där jag hoppas på. En människa som vågar gå in i det gudomliga i kärleken och söka bortom det mänskliga. För i varje människa finns ljuset och drömmen är att få möta någon just i ljuset. Det är säkert ett jävla jobb, jag är medveten om det. Eftersom vi ändå är människor. Men ändå ... Men kärleken är oändlig och i den ingår inte bara partners, tvärtom, tänker man efter så är det fler barn, föräldrar, vänner, släktingar än partners. Och det är kärlek alltihop. Och att älska livet. Det är väl kärlek om något. Det gör jag, och det är nog huvudsaken.Säger en något desillusionerad hungägare, vars hund måste ha ätit något olämpligt, med tanke på hur det luktar i rummet. Godnatt, alla vackra, i morgon är det en ny spännande dag ...

slags chocktillstånd ... tror jag. Fick för ett tag sedan mail från någon som hittat min gamla sida på en dejtingsajt. Han skrev oändligt långt och trevligt. Blev lite förvånad eftersom jag trodde att min sida var borttagen därifrån för längesedan. Vi skrev lite till varandra. Han var en aning smörig, men en osäker man kanske brer på lite extra för att fånga intresset. Jag är öppen och har inget att dölja. Det slutade jag med för längesedan. Tar mer energi än det ger. Säg att vi skrivit till varandra i någon vecka, kanske två? Håller inte så noga reda på det. Tror inget förrän jag vet. Men foto fick jag inte; han hade inget och sedan skulle barnen få hjälpa honom att lägga in det på datorn. Jag kunde inte hitta honom på nätet, men det berodde på att han hade fått så mycket konstiga telefonsamtal så att han höll sig hemlig. Han ställde mycket frågor, liksom jag gjorde och jag svarade, vilket också han gjorde. Hur ska man annars lära känna varandra?Efter mitt sista svar började en misstanke gro i mig. Hans sista mail frågade lite väl mycket om min relation till min vän alkoholisten som jag hade berättat om. Men .... inte kunde det väl vara så ...Så alldeles nyss fick jag mail från vännens sambo som glatt berättar att hon, för att få veta hur vår relation sett ut hade varit tvungen att under antaget namn spela man och ge sig ut för att vara intresserad av att träffa mig. Det var ett långt och rörigt mail, en blandning av rarhet och anklagelser. Det var ju en himla tur att det inte var någonting mellan oss. Enda problemet kan möjligtvis vara att jag säger att jag älskar mina vänner. Det förstår jag nu är svårt att förstå för någon som ... tror att kärlek bara är något mellan man och kvinna.Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Om jag ska göra något? Jag vill bara att jag ska få vara ifred och utanför det här, jag har inte med deras samliv att göra. Och vill inte ha det heller. Hur kunde jag bli indragen i det här? Det var det jag minst ville. Kanske hon läser min blogg också? Hon är hjärtligt välkommen. Då kanske hon till slut förstår. Mycket märkligt känsla infinner sig. Kunde varit skönt med någon som höll om mig en stund. Känner mig så trött. Så trött. Ska nog gråta en liten stund. Och sedan åker jag på möte.