promenad i bokskogen förut. Det är underbart där. Tänkte gå till ett slags stenbord som känns så kraftfullt och sätta mig på det en stund. Då dök det upp en liten man med tre hundar och rätt vad det var slog vi följe och jag var på väg hem istället. Han visste var stenbordet var och skulle visa mig närmsta vägen. Men glömde nog av det medan vi pratade. Och jag hade inte hjärta att påminna honom. Så när jag förstod att vi var på väg åt fel håll (från stenbordet) bestämde jag mig för att jag skulle gå hem.Undrar hur många gånger jag gjort så i mitt liv? Undrar verkligen hur många gånger jag gjort så i mitt liv. I det här fallet blev det bra i alla fall och jag kan gå till stenbordet i morgon. Men det är ändå ett sätt att göra val som inte grundas på min egentliga önskan eller inriktning. Om jag gör på det viset när det gäller till exempel jobb kommer jag aldrig att kunna bejaka det som är jag fullt ut. Jag kommer inte att bli tydlig för andra människor och inte heller för mig själv. Det går inte att ha ett mål i huvudet och låta fötterna gå åt ett annat håll. Så nu ska jag fortsätta skriva på boken. För den är mitt första och närmaste mål.