Vid en hastig tillbakablick ser jag tre kvinnor framför mig. Tre fria, glada kvinnor som går med långa steg på en upptrampad väg. Månen lyser. Orubblig självkänsla. Medvetenhet som gränsar till hänsynslöshet. Ändå är det inte hänsynslöshet. Det handlar mer om frihet och total närvaro. Det fanns ingenting som höll oss tillbaka. Vi visste vad som var rätt och fel. Vi följde Gudinnan och hon gav oss allt stöd vi behövde. Var det ungdomlig iver? Kanske något. Men mest var det den kultur som rådde i byn. Den stämning som präglade kvinnorna som levde samman. De tre som går på vägen är starka och smidiga. De tar den plats de behöver och de väjer inte för någon. Inte för att det finns någon att väja för … i månljuset är det bara de fria kvinnorna som vandrar utan rädsla. Alla andra håller sig inne. Av rädsla för den Gudinna man övergivit. Benkläder och kjolar fladdrar, tunikor och sjalar också. De hålls på plats av lädervästar och läderskärp som också håller vapnen. Mitt koger, fyllt av pilar, hänger på ryggen. Själva bågen hänger över axeln, ledigt och fritt. I en blinkning får jag fram pilen och skjuter när en uppskrämd hare rusar fram över den steniga slätten. Fort och lätt dras inälvorna ut. Jag lägger dem på en sten som tack till Gudinnan för bytet. Haren blir ett välkommet tillskott till frukosten om vi lägger den i grytan redan inatt. Skinnet är mjukt och lent. Det kommer Sannas nya bebis att få gott av. Det som sitter starkast i mitt minne är glädjen. Glädjen över att finnas till. Glädjen över gemenskapen. Glädjen över att vara kvinna. Att ha blivit född till kvinna. I mitt, och jag tror även i de andras hjärta, fanns en enorm tacksamhet över Gudinnans nåd som sett till att vi fötts till kvinnor. Detta var tiden innan den stora förändringen. När vi fortfarande var övertygade om vår oövervinnlighet. Då, när vi visste att Gudinnan skulle segra, och inte förstod något av den smärtsamma plan Gudinnorna och Gudarna vävt samman för oss.

vi fick gjort en del idag, min vän och jag, fast inte det vi tänkte. Har fått en idé som gör att det pirrar lite i magen. Lust att lägga ut lite av det jag skrivit här. Är det någon som skulle vilja läsa? Blir alldeles handsvettig när jag tänker på det, men tänker ändå att det kan vara bra att göra det. Att prova känslan av att dela med sig av detta projekt som jag ändå kommer att dela med många fler ...Ikväll är det mera meditation. Men inte så mycket samtal. Inre resor istället. Det är bra.

haft sovmorgon idag, känner jag. Det är ju lov. Men har lovat en vän att komma över och spåna över eventuella framtida projekt. Hmmm. Det är kul, men inspirationen är inte på topp. Hade ju velat skriva!!! Hur ska jag få ut texten från den ena datorn till den andra???Det kan ju inte få hindra mig från att skriva. Måste komma på en lösning ... annars rinner bara skrivarenergin ut i sanden ... det har den gjort alldeles för många gånger redan. Men en sak i taget. Frukost, promenad och åka iväg. Ser kallt ut ute. Får elda i kakelugnen till frukost.