som om jag går i väntan på något ... ingen aning om vad eller varför. Godnatt underbara människor!

att ordet "professionalism" kommer att bli omvärderat. Hittills har det varit kopplat till objektivitet och struktur. En slags utanförskap för att behålla en tänkt klarsyn. I första hand tänker jag på terapeuter av olika slag, men kanske handlar det om all professionalism?Men i och med att man insett vikten av empati (ja, överhuvud taget vikten av känslor) så blir att vara professionell något annat. Det kommer att handla om att vara följsam, inlyssnande, om att kunna skapa verkliga möten, att våga stå kvar i sig själv, att våga vara människa, inte en roll eller ett arbete.Så därför tänker jag att betydelsen kommer att förskjutas till något som blir mer utmanande för en del, men i slutändan tryggare för de flesta, eftersom att vara professionell kommer närmare "att vara sann i sitt inre".Hur kom jag att tänka på det här? Måste tänka efter.Jag läste mina mail och ser hur olika människor uttrycker sig. Människor jag nästan inte känner skriver varmt och hjärtligt och jag blir positivt berörd, det känns gott att läsa. Medan min mor inte kan avsluta ett sms eller ett mail med "puss" eller "ha det bra". Inte för att hon är en dålig människa, utan helt enkelt för att hon har vuxit upp i en värld med sparsamma uttryck för kärlek. När jag förbjöds att göra något jag ville göra som barn, var skälet "du får inte göra det för att jag älskar dig". Det var enda gången jag hörde att jag var älskad, faktiskt. Tror att mina barn vet att jag älskar dem, vid det här laget. Har kanske överdrivet åt andra hållet. Men tror inte att det gör något.Så uppstod tankar på hur vi uttrycker oss mot varandra. En del har lätt att uttrycka sig positivt och vänligt. Andra tror att världen är emot dem och måste gå i försvar redan innan något hänt. Men eftersom man nu inom vetenskapen erkänner, och har börjat studera känslornas betydelse för människan och människors samspel, så hoppas och tror jag att vi kommer att se en förändring på det professionella planet.Tänk när vi inte längre lever i föreställningen att vi behöver ett ständigt försvar ... då kommer det inte heller att uppstå någon attack ...

Jag vaknade på morgonen och visste att idag var det dagen som skulle förändra allt. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. Men jag förstod inte vilken oerhörd förändring jag stod inför. Jag … vi, alla. Det var ofrånkomligt.Vi rustade oss för strid. Det var vi bra på, både att rusta oss och att strida. Men vi hade aldrig stridit mot en sådan övermakt förut. Vi skämtade, vi skrattade, vi blev vulgära, jagade upp varandra, använde allt råare uttryck, vi gjorde allt för att inte tänka, för innerst inne visste vi. Vi visste att vi inte skulle överleva detta. Men vem har lust att se den sanningen i vitögat? Jag, som på sätt och vis visste mer än de andra, hade mer att dölja, var ivrigare än de flesta att skyla över med tomma ord och råa insinuationer. Inte trodde jag då att mitt öde var att överleva. Vi hade en bit att gå innan vi nådde fram till krigsskådeplatsen. Hästarna fick ledas. Deras krafter skulle sparas tills de verkligen behövdes. Egentligen hade vi startat redan föregående dag. Sedan middagstid dagen innan hade vi vandrat för att nå fram till den plats där vi slagit läger för natten. Nu steg solen över den torra marken och klipporna och spred sitt ljus som guld. Svalkan från jorden åts snart upp. Vår sång till Gudinnan klingade plötsligt från mun till mun, någon började och tacksamt togs den upp som en tröst, ett stöd för oss alla. Högt och klart steg sången upp mot himlen och djupt ner i jorden. Rytmiskt började vår marsch mot det som skulle förändra allas våra liv. Vi var kvinnor. Starka kvinnor som levde samman. Ingen man bestämde vår rätt att leva eller vårt sätt att leva. Vi var fria. Så som det skulle vara. För mig var det självklart att leva så som vi gjort. Jag var visserligen inte född inom klanen, men jag hade kommit dit som litet barn och kunde inte tänka mig ett annat sätt att leva på. Vad jag inte insåg då var att vi var de sista utposterna, de sista resterna av ett levnadssätt som var på utdöende. Vi hade gjort vårt bästa för att bevara det gamla. Men allting förändras hela tiden … det är det enda man kan vara säker på.Jag och Naczas gick bland de främsta men drog oss efter ett tag lite åt sidan. Precis som alltid. Naczas ville gärna trava, men jag höll henne tillbaka. Jag hade alltid varit ”bland de främsta”, med min förmåga att läsa av människor och samtid och delvis också framtid, drottningens närmsta rådgivare…Men jag hade också alltid stått en smula vid sidan om, delvis för att jag var annorlunda, men också för att jag valde det själv. Klarsynthet kräver avstånd.Samma sak nu. Jag behövde lite luft, lite utrymme för mig själv. Funderade igen på om det var något jag kunde ha gjort annorlunda. Men jag kunde inte se någonting. Fanns det något jag kunde göra just nu? Nej, det enda jag kände var att det nu gällde det att ge allt för Drottningens sak. Allt annat skulle vara ett svek. Jag kände Naczas nos i nacken. Hon pustade varmt mot mitt hårfäste och jag blev lugnare. Vi hade varandra i alla fall. Den underbaraste varelse man kan kunde tänka sig, mitt andra jag. När jag satt upp på henne blev vi ett. Hon var aldrig lydig, hon bara visste vad jag ville. Hon var min styrka, min källa till kraft och jag var hennes tankar, hennes vilja. Att säga att vi älskade varandra är inte sant. Det var mer än så. Vi kommunicerade utan ord, bara genom vårt varande. Jag såg på de andra som, fortfarande sjungande, klev på. Rakt in i döden. Jag visste det. Drottningen visste det, men valde att inte tro det. Det senaste året hade jag känt att det skett en lätt förskjutning av balansen i vår relation. Jag hade inte vetat vad jag skulle kunna göra åt det. Ju mer jag använde mig av min förmåga desto lättare gick det, desto öppnare blev jag och jag såg mer och mer. Hon tyckte inte om det. Hon var en stor och klok människa, en mycket god Drottning, men hon bar på en stolthet som ledde henne rakt in i döden. Det visste varken jag eller hon från början, men nu var det uppenbart. I alla fall för mig, kanske gjorde hon sig medvetet blind för sitt öde, kanske såg hon något heroiskt i det. Men för mig var det enbart dumt. Inte nog med att hon ledde sig själv in i döden, hon tog oss alla med sig. Skulle jag lett ett uppror mot henne? Skulle jag varnat de andra? Jag vet inte… De små försök jag gjort att diskutera Drottningens beslut att strida mot dessa män hade mötts av tystnad. Vi var mycket, mycket lojala. Det, som tidigare varit vår styrka, skulle den här gången bli vår undergång.Nå, någon gång under året hade jag utan att jag ville det, tagit mer plats från henne än vad som var tillåtet. Jag kunde ju inte hålla tyst med mina iakttagelser och med vad jag fick till mig från Gudinnan. Det var ju därför jag var hennes närmaste kvinna! Det var bara det att nu stämde det inte längre med vad hon själv tyckte och tänkte. Jag försökte få henne att förstå det större sammanhang vi alla var en del av, men eftersom jag inte själv förstod allt var det svårt för mig att motivera mig. Det lät bara som om jag ifrågasatte hennes förmåga att leda oss, och det gjorde jag egentligen inte. Men jag kunde inte hålla tyst med vad jag visste. Det ska Gudarna veta, att jag bad till Gudinnan för att få ett svar på hur jag skulle förhålla mig, vad jag skulle göra för att nå fram på ett sätt som fick Drottningen att förstå, verkligen förstå! Men jag fick aldrig något svar. Nu efteråt har jag tänkt att det helt enkelt handlade om något som var oundvikligt. Vi var menade gå under. Vi kunde inte längre existera i den värld som höll på att byggas upp. Gudinnorna höll på att bytas ut mot Gudar och männens makt växte sig allt starkare. Det enda som möjligtvis hade kunnat göras var att möta männen halvvägs i deras strävan efter makt. Men att bara antyda det för Drottningen var som att föreslå förräderi. Så vi gled längre ifrån varandra, ju mer klarsynt jag blev, desto större hot mot henne var jag. Det var smärtsamt eftersom jag kände en stor kärlek till henne och eftersom det var hon som knutit band till mig när jag först kom till klanen.