Då ska vi se … inte vet jag om jag kommer att fixa att föra det här projektet i hamn, men jag hoppas det. Min tanke är att lägga ut det jag skrivit om amasonerna på bloggen i stället för i bokform. Varför? För att det kan sporra mig mer så att historien verkligen kommer andra till del. Det är så lätt att en text bara blir liggande i byrån (eller i datorn) och där gör den ingen nytta.

Jag tänker också att om jag skulle få någon form av respons så har jag nytta av det.

Vad är det då jag har skrivit och vad ligger bakom?

Så länge jag minns har jag varit intresserad (och många gånger störd) av spelet mellan män och kvinnor. Jämställdhet, samställdhet, likställdhet. Kvinnoförakt, mansförakt. Vad kommer det av, vad har det för syfte, vad tjänar vi på det? Som liten och ung måste jag erkänna att jag såg det hela utanför mig själv och kunde inte riktigt förstå att jag var en del i det. I vilket fall så kände jag mig aldrig hemma i den kvinnobild samhället presenterade.

Vad jag grubblade mycket på var ur vilket perspektiv vi såg på oss själva och varandra.

Som ett av hundratals exempel kan jag ta inslaget jag hörde i radion för många år sedan. Det handlade om att man funnit skelett av en grupp urmänniskor, kanske åtta stycken. Det var sju män och en kvinna. Frågan forskarna ställde var om kvinnan var allas eller om hon hörde ihop med en av männen. Man ställde INTE frågan om alla männen var hennes, om hon var ”själv” (en alldeles egen person) eller om någon av männen hörde ihop med henne.
Forskarnas perspektiv var givet från början.

Så kommer jag nu till ursprunget till boken jag tänkt skriva. För sådär tolv år sedan började bilder och … nya känslor komma till mig vid vissa tillfällen. Speciellt när jag var ute och gick med hundarna (som jag hade på den tiden) i månskenet. Det var lite som om jag förflyttades till en annan verklighet. (Fantasi? Javisst! Hela livet är ju en fantasi) . För att göra en väldigt många år lång historia kort så kom jag fram till att jag hade minne av ett tidigare liv. Fråga mig inte om det är sant. Det vet jag inte. Jag vet bara att det är enda förklaringen jag har hittat till minnen från något jag inte kan minnas.

Dessa bild och känslominnen härrör sig från Turkiet för ca sjutusen år sedan, plus minus tusen år. De började på en plats som kallas Kappadocien. Här levde en del av de kvinnor man kallar för amasoner.

Amasonerna var de sista utposterna från ”den gamla tiden”, tiden som var innan Gudinnan blev Gud. Om det var som jag minns det så kanske det inte är så underligt att det ser ut som det gör idag.

Aletheia

Prolog

En gång i vår tids begynnelse vände en vind över planeten. Från att ha varit en ”hon” blev planeten en ”han”. Från matriarkat till patriarkat. Hela tyngdpunkten försköts. Ur mänskligt perspektiv var det en förändring över så lång tid att det var svårt att överblicka. Man kunde se det hända, men inte förstå skeendet, inte hantera konsekvenser och inte acceptera förändringen. Lika svårt är det kanske för en dagsslända att acceptera dagens övergång till natt eller nattens övergång till dag? Människan hade ingen möjlighet att se de som hände ur ett ovanifrån perspektiv. Hon var myran vars hela myrstack raserades. Vad gör man? Jo, man stretar på, försöker igen och gör så gott man kan utifrån de nya förhållanden som råder.