Snart närmade vi oss. Hästarna kände spänningen i luften och började frusta och låta. Där stod de. Dessa män som Drottningen utmanat eftersom de hotat oss och vår frihet. Det var sant att vi aldrig skulle kunna acceptera deras vilkor, som var horribla. För att få leva skulle klanen upplösas och alla män i trakten runtomkring skulle få välja någon kvinna som skulle bli hans. Bli hans! Det var så otroligt vansinnigt att vi ett tag faktiskt tog det för ett skämt.  Snart stod det klart för oss att det var verklighet. Lorca försvann. Vad som hänt fattade vi först några dagar senare när Nitra dök upp, blåslagen och rasande. De hade legat i bakhåll för henne och Zenta, fem stycken, och vad hon hade förstått så tyckte sig männen ha sin rätt att ta vad de ville ha. De hade helt enkelt tagit Zenta med sig, bundit henne på hennes egen häst, medvetslös. Kvinnorna hade slagits för sina liv men fem stycken utan förvarning hade varit för mycket för dem, så medan tre var upptagna med att slå ner och binda Zenta vid hästen slog sig Nitra fri från sina  våldsmän, lyckades kasta sig upp på hästen och red hem. Vi red ut efter Zenta, men det enda  vi nådde var stadens mur där en stadsvakt förklarade att det var förbjudet att komma in beväpnad.  Spåren hade lett dit, men det fanns ingen möjlighet för oss att komma åt henne. Det var i det läget Drottningen förklarade krig. Fanns det något annat att göra?  

Nu stod vi i alla fall här, högst upp på kullarna, ovanför männen som samlats på slätten. Sången ljöd starkare och starkare. Stridens safter rann till och vi övergick från att vara kvinnor till att bli krigare. Det fanns bara en sak för oss nu. Drottningens stridsskall hördes och det bröt sången, som i stället övergick i oartikulerade tjut.

Striden var en slakt. Männen var många fler till antalet och hade vapen ingen hade sett maken. Skoningslösa vapen, skamlösa vapen, avsedda att skada i första hand, inte att döda. Många av oss tog sitt eget liv, liggande på marken bland skenande hästar, galna människor, blod och lera. Bara för att undgå det öde som skulle komma att drabba de överlevande; att leva som slav i en mans hus utan rätt att bestämma över sig själv och sin kropp.  För män behöver kvinnor. Vem skulle annars föda deras barn, värma deras sängar och laga deras mat? DET var vad männen påstod att kvinnor var ämnade för.  Samtidigt var de rädda för oss och våra förmågor. Skapandet, kunskapen om vad som gagnade människan, gruppen, samhället bäst. Vi var menade att vara spindeln i nätet, att dela ut uppgifter, att förstå helheten. Männen utförde arbetet. Varför skulle det annars vara vi som födde barnen? Varför skulle det annars vara männen som hade mest utvecklade muskler? Det var så självklart att det var skrattretande.  Och nu höll männen på att vända upp och ner på alla vedertagna begrepp.

Jag satt upp på Nacza och gjorde slut på alla mina pilar. De flesta träffade sitt mål och lät de träffade ljuta en snabb och skonsam död. Det luktade blod och död och svett. En röd dimma av raseri på gränsen till vansinne låg framför mina ögon och det var svårt att verkligen se vad som pågick. Så uppfattade jag plötsligt Drottningen långt bort från mig. Hon slogs med en man som var nästan dubbelt så stor som vad hon var. Hon var skicklig och snabb men alltför lätt. Jag såg att hon skulle behöva hjälp och försökte komma fram till henne. Men det var omöjligt. Överallt låg döda hästar och människor och överallt pågick strider. Medan jag kämpade med att ta mig fram och förbannade ödet för att jag gjort slut på alla mina pilar redan i början, såg jag hur tre män slöt upp bakom Drottningen och hindrade hennes reträtt. De bildade en mur, men de lät den storvuxne mannen göra jobbet. Hindrade henne bara när det såg ut som om hon skulle ta sig förbi muren. Tills slut fanns det ingen återvändo. Hon stod utlämnad till lansen som pekade mot hennes kropp, och det fanns ett ögonblicks tvekan innan han stötte den hårt genom henne och hon föll ihop. Snabbt var han framme vid henne och slet av henne hjälmen. Jag såg hur han höll hennes huvud i sina händer, hon var alldeles lealös, jag hoppas vid Gudinnan att hon redan var död. För vad han sedan gjorde var vidrigt. Han släppte ner henne på marken, vårdslöst och hänsynslöst, och slet av henne benkläderna. Jag trodde inte mina ögon. Detta var alltså de som kallade sig världens härskare. På krigsplatsen, med sina tre män som publik tog han själv av sig och våldförde sig på henne på det våldsammaste och råaste sätt. Det handlade om makt. Ren och skär makt. Som ett djur som blivit galet, som en dåre skrek han ut sin triumf när det gick för honom. Och männen som betraktade det hela skrattade.  Skrattade.