Det var märkligt att se hans reaktion och trycket över strupen blev för ett ögonblick nästan outhärdligt. Det svartnade för ögonen innan det plötsligt släppte och han rullade av mig och föll åt sidan. Han föll på min knivarm, men när jag väl var fri från hans tyngd var det inga problem att rycka åt mig armen. Jag högg honom igen. Den här gången i bröstet. Jag var inte ute efter onödigt lidande och jag visste var jag skulle sätta kniven. Hans ögon slocknade och kroppen blev slak. Där låg han med sitt kön vått och rött av mitt blod.

Han hade vanhedrat Gudinnan. Han hade missbrukat Hennes gåva till mannen och han hade inte längre rätt till den. Jag tog ett tag om lemmen och pungen, drog ut den och med ett raskt snitt skar jag av hans organ. Det liksom krympte ännu mer i min hand och jag höll på att tappa det. Med andra handen grävde jag ett hål i den lösa sandjorden, så djupt jag förmådde. Innan jag la ner det i jorden bad jag en bön.
- Ishtar, Tag emot det som är ditt. Låt din gåva återvända till dig, ty den som fått den kunde inte bruka den. Han förmådde inte att se till Din storhet och respektera och vörda den därefter.

Efter att jag lagt igen gropen reste jag mig och vände mig till kroppen. Jag lade honom med ansiktet ner i jorden med vetskap om att myror och andra insekter snart skulle invadera hans sår och kropp och återföra honom i förändrad form till jorden.  

Därefter satte jag mig ner och grät.

Jag hade gjort det som var brukligt hos oss att göra med de män som av outgrundlig anledning inte förmådde hantera glädjen i mötet mellan kvinna och man.

Det var avslutat.

Men det fanns ingen syster som kunde ta hand om mig och jag var allvarligt skadad. Inte bara min kropp hade tillfogats sår. Även min ande var skadad. Att det skett i naket tillstånd, just innan jag avslutat min rening gjorde det värre. Jag hade varit totalt värnlös, totalt öppen. Det var kanske den enda gången jag släppt min vaksamhet sedan massakern, och helt förlitade mig på Gudinnans kärleksfullhet. Bara i de mest heliga stunderna, de stunder som var hemliga för män, och som satte mig i kontakt med Helheten, tillät jag min vaksamhet att sjunka så. Det var en stund av fullständig förtröstan. Och i den stunden skedde detta …

Hade jag varit hemma bland de mina hade jag tagits om hand på det innerligaste sätt. Våldtäkt var inget som skedde ofta. Alla fall jag hört talas om hade avslutats med att man, om man funnit honom, dödat mannen och givit tillbaka Gåvan till Den Stora Modern. Den som drabbats av blev förd till en grotta där en eld ständigt brann, som gjorde rummet hett. Därefter smorde man in den drabbades kropp med oljor som blandats med örter för helande och renande. Det skedde långsamt och kärleksfullt, så att den stängda och skrämda livmodern förmådde öppna sig för världen igen och låta kraften flöda. I minst tre dagar fick kvinnan som mött mannens ohelighet ligga i värmen med återkommande insmörjningar. Hon fick en speciell diet och mycket örtdekokter att dricka. Allt för att få henne hel och i balans igen. När hon kom ut hölls en fest för att fira hennes återkomst till världen och markera glädjen över den återfunna harmonin.

Men jag var ensam.