Mitt sköte värkte. Jag var svullen och kunde känna stelnat blod krackelera när jag började röra på mig. Grenklykan var bred nog, men gav inte utrymme för några större rörelser. Att sova där hade varit en omedveten balansakt.

Plötsligt mindes jag Ljuset och Rösten. ”Kommer alltid att söka. Söka för att finna. Genom alla tider, i olika skepnader, som man eller som kvinna” . ”Förståelse” . ”Balans” . ”Harmoni”.

Jag slöt ögonen och kände mig så fruktansvärt trött. Vad var det som hände? ”Kommer alltid att söka” Hur skulle jag förstå det? Av trötthet och uppgivenhet började tårarna sippra fram under ögonlocken och alldeles, alldeles stilla grät jag, utan att kunna hejda det. Utan att vilja hejda det. Det var som om alla mina krafter var slut.

Då hörde jag svaga gnyenden under mig. När jag tittade ner låg en livlös hynda under trädet. Hennes spenar var stora och fyllda. Så snabbt det gick med värkande kropp och ett trasigt sköte klättrade jag ner och la mig på knä bredvid henne. Hon var utmärglad och mycket svag. Ena benet hade en gammal skada och jag antog att det gav henne problem när hon skulle jaga. Det var helt klart att det var en vildhund. Grå och raggig, knappast ompysslad av mänskliga händer. Jag försökte få i henne lite av det vatten som var kvar i lägeln, men hon tog inte emot. Med huvudet i mitt knä, medan jag strök henne över ryggen, dog hon. Det gick att gräva en grund grop i den lösa jorden under en buske och där återbördade jag henne till Modern. Någonstans inom mig undrade jag om hyndans öde var samma som mitt. Att dö uthungrad och törstig, skadad, ensam i vildmarken. Fast hunden hade inte dött ensam. Solen går ner bara för att kunna stiga upp. Död och pånyttfödelse. Det slog mig att det någonstans i närheten fanns en kull med valpar som väntade på sin mamma. Jag började undersöka min omgivning. Trädet jag sovit i under natten var det enda riktigt stora i närheten. Det växte lite låga buskar här och var, men till vänster om trädet en bit bort fanns ett område med fylligare växtlighet. Inga stora träd, men några små, som tillsammans med lite gräs och grönare buskar sa mig att det fanns vatten. Bakom den lilla ön av grönska låg ett litet berg, knappt mer än ett stenblock med mindre stenblock strödda på  och runtomkring.  

Vatten behövde jag och stenblocken var ett troligt ställe att ha ett gryt på.

Vattnet var lerigt, men när jag grävde ut leran under rötterna på en av buskarna strömmade det fram rent och friskt. Det räckte både till att släcka törsten och tvätta sig ordentligt. Det var skönt att befria sig från det intorkade blodet och skönt att skölja ansiktet från tårar. Jag upptäckte att träden var citronträd, uppfriskande och renande. Ännu fanns bara knoppar, men det räckte för att lätta lite på min bitterhet över livet. Jag hittade en del ätbara rötter, bland annat kvickrot, som tillsammans med vattnet räckte för att lindra tomhetskänslan i magen. Gräset band jag upp mellan mina ben för att lindra värken och svedan. Sedan började jag undersöka klipporna.

Jag tog god tid på mig. Det kunde vara så att om valparna blev rädda för min lukt eller för okända ljud så skulle de bli tysta och ligga och trycka. Men det dröjde inte alltför länge innan jag hörde små gläfsande gnyenden. De låg i en ganska stor håla alldeles invid det  lilla berget. Ingången var  nästan helt täckt av klippblock, men det var inte svårt att få undan några av de mindre och jag lyckades krypa in. Därinne fanns bara två valpar. En hanne och en hona. Hannen var i dåligt skick. Han reagerade knappt när jag kom, medan honan morrade och visade tänderna. Tuff och rädd samtidigt.

Det fanns inget val. Jag hjälpte hannen att möta sin mamma. Ett hårt slag i huvudet, ett snitt över strupen och han fick dela grop med sin mor.
- Moder, tag dina barn tillbaka! Gör med dem vad Du finner bäst i djup välsignelse!

Jag byggde också upp ett litet stenröse över dem för att det inte skulle locka dit så många vilda djur. Dels för min och valpens skull, men också för att jag ville att de skulle återgå till Jorden utan att slitas i bitar. Den lilla honan tryckte fortfarande inne i grytet, räddare och ilsknare än någonsin. Hon var mer än några månar gammal. De skulle säkert ha ätit kött om hyndan förmått jaga. Nu hade de blivit diade långt över tiden. Jag sände den stackars hyndan en medlidsam tanke. Hon hade kämpat.