börja från början:

Vid en hastig tillbakablick ser jag tre kvinnor framför mig. Tre fria, glada kvinnor som går med långa steg på en upptrampad väg. Månen lyser.  Orubblig självkänsla. Medvetenhet som gränsar till hänsynslöshet. Ändå är det inte hänsynslöshet. Det handlar mer om frihet och total närvaro. Det fanns ingenting som höll oss tillbaka. Vi visste vad som var rätt och fel. Vi följde Gudinnan och hon gav oss allt stöd vi behövde. Var det ungdomlig iver? Kanske något. Men mest var det den kultur som rådde i byn. Den stämning som präglade kvinnorna som levde samman.

De tre som går på vägen är starka och smidiga. De tar den plats de behöver och de väjer inte för någon. Inte för att det finns någon att väja för … i månljuset är det bara de fria kvinnorna som vandrar utan rädsla. Alla andra håller sig inne. Av rädsla för den Gudinna man övergivit.

Benkläder och kjolar fladdrar, tunikor och sjalar också. De hålls på plats av lädervästar och läderskärp som också håller vapnen. Mitt koger, fyllt av pilar, hänger på ryggen. Själva bågen hänger över axeln, ledigt och fritt. I en blinkning får jag fram pilen och skjuter när en uppskrämd hare rusar fram över den steniga slätten. Fort och lätt dras inälvorna ut. Jag lägger dem på en sten som tack till Gudinnan för bytet. Haren blir ett välkommet tillskott till frukosten om vi lägger den i grytan redan inatt. Skinnet är mjukt och lent. Det kommer Sannas nya bebis att få gott av.

Det som sitter starkast i mitt minne är glädjen. Glädjen över att finnas till. Glädjen över gemenskapen. Glädjen över att vara kvinna. Att ha blivit född till kvinna. I mitt, och jag tror även i de andras hjärta, fanns en enorm tacksamhet över Gudinnans nåd som sett till att vi fötts till kvinnor.

Detta var tiden innan den stora förändringen. När vi fortfarande var övertygade om vår oövervinnlighet. Då, när vi visste att Gudinnan skulle segra, och inte förstod något av den smärtsamma plan Gudinnorna och Gudarna vävt samman för oss.

                                                  
                         *

Jag vaknade på morgonen och visste att idag var det dagen som skulle förändra allt. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. Men jag förstod inte vilken oerhörd förändring jag stod inför. Jag … vi, alla. Det var ofrånkomligt.

Vi rustade oss för strid. Det var vi bra på, både att rusta oss och att strida. Men vi hade aldrig stridit mot en sådan övermakt förut. Vi skämtade, vi skrattade, vi blev vulgära, jagade upp varandra, använde allt råare uttryck, vi gjorde allt för att inte tänka, för innerst inne visste vi. Vi visste att vi inte skulle överleva detta. Men vem har lust att se den sanningen i vitögat?  

Jag, som på sätt och vis visste mer än de andra, hade mer att dölja, var ivrigare än de flesta att skyla över med tomma ord och råa insinuationer.  Inte trodde jag då att mitt öde var att överleva.

Vi hade en bit att gå innan vi nådde fram till krigsskådeplatsen. Hästarna fick ledas. Deras krafter skulle sparas tills de verkligen behövdes.  Egentligen hade vi startat redan föregående dag. Sedan middagstid dagen innan hade vi vandrat för att nå fram till den plats där vi slagit läger för natten. Nu steg solen över den torra marken och klipporna och spred sitt ljus som guld. Svalkan från jorden åts snart upp. Vår sång till Gudinnan klingade plötsligt från mun till mun, någon började och tacksamt togs den upp som en tröst, ett stöd för oss alla. Högt och klart steg sången upp mot himlen och djupt ner i jorden. Rytmiskt började vår marsch mot det som skulle förändra allas våra liv.

Vi var kvinnor. Starka kvinnor som levde samman. Ingen man bestämde vår rätt att leva eller vårt sätt att leva. Vi var fria. Så som det skulle vara. För mig var det självklart att leva så som vi gjort. Jag var visserligen inte född inom klanen, men jag hade kommit dit som litet barn och kunde inte tänka mig ett annat sätt att leva på. Vad jag inte insåg då var att vi var de sista utposterna, de sista resterna av ett levnadssätt som var på utdöende. Vi hade gjort vårt bästa för att bevara det gamla. Men allting förändras hela tiden … det är det enda man kan vara säker på.

Jag och Naczas gick bland de främsta men drog oss efter ett tag lite åt sidan. Precis som alltid. Naczas ville gärna trava, men jag höll henne tillbaka. Jag hade alltid varit ”bland de främsta”, med min förmåga att läsa av människor och samtid och delvis också framtid, drottningens närmsta rådgivare…
Men jag hade också alltid stått en smula vid sidan om, delvis för att jag var annorlunda, men också för att jag valde det själv. Klarsynthet kräver avstånd.

Samma sak nu. Jag behövde lite luft, lite utrymme för mig själv. Funderade igen på om det var något jag kunde ha gjort annorlunda. Men jag kunde inte se någonting. Fanns det något jag kunde göra just nu? Nej, det enda jag kände var att det nu gällde det att ge allt för Drottningens sak. Allt annat skulle vara ett svek. Jag kände Naczas nos i nacken. Hon pustade varmt mot mitt hårfäste och jag blev lugnare. Vi hade varandra i alla fall. Den underbaraste varelse man kan kunde tänka sig, mitt andra jag. När jag satt upp på henne blev vi ett. Hon var aldrig lydig, hon bara visste vad jag ville. Hon var min styrka, min källa till kraft och jag var hennes tankar, hennes vilja. Att säga att vi älskade varandra är inte sant. Det var mer än så. Vi kommunicerade utan ord, bara genom vårt varande.

Jag såg på de andra som, fortfarande sjungande, klev på. Rakt in i döden. Jag visste det. Drottningen visste det, men valde att inte tro det. Det senaste året hade jag känt att det skett en lätt förskjutning av balansen i vår relation. Jag hade inte vetat vad jag skulle kunna göra åt det. Ju mer jag använde mig av min förmåga  desto lättare gick det, desto öppnare blev jag och jag såg mer och mer.