Hon tyckte inte om det. Hon var en stor och klok människa, en mycket god Drottning, men hon bar på en stolthet som ledde henne rakt in i döden. Det visste varken jag eller hon från början, men nu var det uppenbart. I alla fall för mig, kanske gjorde hon sig medvetet blind för sitt öde, kanske såg hon något heroiskt i det. Men för mig var det enbart dumt. Inte nog med att hon ledde sig själv in i döden, hon tog oss alla med sig. Skulle jag lett ett uppror mot henne? Skulle jag varnat de andra? Jag vet inte… De små försök jag gjort att diskutera Drottningens beslut att strida mot dessa män hade mötts av tystnad. Vi var mycket, mycket lojala. Det, som tidigare varit vår styrka, skulle den här gången bli vår undergång.

Nå, någon gång under året hade jag utan att jag ville det, tagit mer plats från henne än vad som var tillåtet. Jag kunde inte hålla tyst med mina iakttagelser och med vad jag fick till mig från Gudinnan. Det var ju därför jag var hennes närmaste kvinna!  Det var bara det att nu stämde det inte längre med vad hon själv tyckte och tänkte. Jag försökte få henne att förstå det större sammanhang vi alla var en del av, men eftersom jag inte själv förstod allt var det svårt för mig att motivera mig. Det lät bara som om jag ifrågasatte hennes förmåga att leda oss, och det gjorde jag egentligen inte.  Men jag kunde inte hålla tyst med vad jag visste. Det ska Gudarna veta, att jag bad till Gudinnan för att få ett svar på hur jag skulle förhålla mig, vad jag skulle göra för att nå fram på ett sätt som fick Drottningen att förstå, verkligen förstå! Men jag fick aldrig något svar. Nu efteråt har jag tänkt att det helt enkelt handlade om något som var oundvikligt. Vi var menade gå under. Vi kunde inte längre existera i den värld som höll på att byggas upp. Gudinnorna höll på att bytas ut mot Gudar och männens makt växte sig allt starkare. Det enda som möjligtvis hade kunnat göras var att möta männen halvvägs i deras strävan efter makt. Men att bara antyda det för Drottningen var som att föreslå förräderi. Så vi gled längre ifrån varandra, ju mer klarsynt jag blev, desto större hot mot henne var jag. Det var smärtsamt eftersom jag kände en stor kärlek till henne och eftersom det var hon som knutit band till mig när jag först kom till klanen.

Vi var nästan lika gamla och jag hade känt mig hedrad av att dottern till den dåvarande drottningen uppmärksammade mig. Där jag kom ifrån uppskattades inte alls min förmåga, jag var ju flicka och  fick helt enkelt inte lov att veta saker. I alla fall inte om det låg utanför ramen till det som var ”normalt”. Men hos kvinnorna kände jag att jag fick vara den jag var. Det var en sådan befrielse! Och min nyvunna vän gjorde allt för att uppmuntra mig. Redan tidigt talade hon om för mig att hon skulle ta drottningstolen en dag när hennes mor tyckte att det var dags och att hon då ville ha mig som sin förtrogna rådgivare. Hon sa att hennes makt skulle kunna bli större än någon kvinna hade haft på tusen år. Jag var naturligtvis ett barn och storögd såg jag med beundran på henne och ville hjälpa henne med allt hon bad om. Jag ville göra allt bra. Min tacksamhet över att vara i ett sammanhang där jag inte var utstött, att få känna värme, uppskattning och till och med kärlek var större än allt annat.

Det var också hon och jag som utforskade den kvinnliga kraften i våra kroppar när vi kom upp i den åldern. Det skapade en närhet emellan oss som jag tror alltid på något sätt finns kvar hos de systrar som ”väckt” varandra. Den första är speciell.

Kanske var det också så att jag med en viss bister tillfredsställelse gick mot mitt öde för att jag ändå inte kunde tänka mig ett liv i klanen utan Drottningen. Vem, vad, skulle jag vara då? Bättre att utplånas från jordens yta och möta Gudinnan i sin renaste aspekt, utan det här skalet, kroppen, som liksom hindrade min klarsyn.
Kanske accepterade jag ödet helt enkelt av ett så egoistiskt skäl. Jag var beredd att dö, för livet hade inte längre någon mening, men i världens ögon såg det ut som om jag offrade mig för Drottningen!

Det skulle bara vara jag som visste sanningen.