Här dallrade något till i mitt hjärta. En del av mig visste precis vad som hänt. Men jag vägrade släppa fram det. Utan hopp, utan mål var jag död. Och något i mig vägrade släppa livet. Trots allt.

Det tog mycket längre tid för mig att ta mig tillbaka än det tagit att ta sig dit. Jag fick hålla mig undan från människor och det var en hel del folk i rörelse efter det stora slaget. Dessutom var jag svag och i obalans, hade svårt att tänka och fatta kloka beslut. En gryende insikt om att min dröm om ”hemma” var ett fantasifoster började växa fram hos mig, men jag släppte fortfarande inte fram den fulla insikten. Den delen av mig som kämpade för överlevnad ville behålla hoppet så länge som möjligt.

Så kom jag äntligen fram. Det kanske var tio dagar efter att vi lämnat byn. Det var tomt och ödsligt, en och annan av de äldsta hundarna var kvar och en av ålder halvdöd katt låg i solen i en fönsternisch. Hönorna, fåren, hästarna var borta. Att hästarna var borta var inget att förvånas över; de hade ju följt med oss. Och vi var ju också borta … Till och med gamla Hürü, som lämnats kvar för att ta hand om djuren var borta. Som uppslukad av den goda Modern. Sofi och Kardish låg ihjälslagna i sina hem. De hade inte kunnat följa med oss andra därför att de var sjuka.  Barnen? Var var barnen? De små flickorna i alla åldrar, alla de som inte var tillräckligt stora för att strida, vart hade de tagit vägen? Något inom mig visste att de inte var döda. Barnen var alltför dyrbara för att dödas. Ett ungt sinne är lätt att förvrida. Fick ett barn höra tillräckligt många gånger att det enda hon dög till var att värma en mans säng för att föda hans barn så slutade det med att hon trodde att det var sant. Det var det bästa sättet att förändra världen. Påverka barnen.

Jag gick omkring bland det som varit mitt hem och min trygghet och lät den fulla insikten nå botten i mig. Jag begravde det som behövde begravas.  Jag sov i mitt gamla rum i berget hos Drottningen och vandrade runt på dagarna och tog farväl. Jag hade haft ett bergsrum bland de andra, men ganska ofta blev det sent hos Drottningen och jag valde att sova över, så jag hade mitt eget rum. Det fanns en del torkade matvaror kvar som inga vilda djur funnit något intresse av så jag bakade med vemod bröd till mig och la kikärter i blöt. Försökte låtsas att jag skulle kunna leva där själv.

En dag gjorde jag en tur till Hästmännens by. Det var de vi hade mest utbyte med … på alla plan. De tog hand om de barn som var pojkar efter att de fyllt sju år. Skulle man kunna säga att det var våra män som levde där? Ja, kanske med den nya tidens sätt att betrakta människor och umgänget mellan män och kvinnor. Hästmännen var kraftfulla och fria karlar som respekterade vår frihet lika mycket som vi respekterade deras. Deras kroppar var korta och satta och mycket muskulösa. Det var män som för länge sedan kommit norrifrån och var också de Gudinnans följeslagare. De hade hästar som specialitet och livnärde sig på att finna fina hästar, föda upp praktexemplar och förse omvärlden med dem. Hade själv fått min Nacza från dem. Jag lärde mig  mycket av den man som överlämnade henne till mig. Vi hade lärt varandra väldigt mycket. Det var den man vars tält jag besökte när vi hade fest tillsammans. Vi förstod varandra. Det är kanske alltid så att man hittar någon som står en mer nära än någon annan. Det var inte uttalat att han var min man eller att jag var hans kvinna, hur skulle det sett ut? Han var sin och jag var min, men vi tyckte om att vara tillsammans och vi låg bra med varandra, därför var det helt naturligt att vi valde varandra när tillfälle gavs. De flesta hade någon speciell man de brukade besöka, men var han inte där just då kunde det bli någon annan utan att det var det minsta underligt.