Under de många, långa närmast tranceliknande timmarna i den lilla grottan, i nära kontakt med Jorden, sög jag åt mig av Hennes kraft. Min bitterhet hindrade min från att läka min själ, men min kropp blev stark igen. Sakta växte någon form av plan fram. Nåja, plan var kanske för mycket sagt. Snarare dök bilder upp i mitt inre som vägledde mig mot framtiden. Bilder av en vandrare, ständigt på väg. En man, klädd i en ullmantel. Sådana som herdarna bar i alla väder. De till och med använde dem som tält ibland. Jag visste att mannen i mina bilder var jag. Och valpen var med mig. Jag kallade henne Xandra. Det stod helt klart för mig att en ensam kvinna inte skulle klara sig länge bland andra människor. Även om jag kom till trakter där man inte kunde känna till dråpet. Man skulle försöka ta mig tillfånga för att göra mig till en mans ägodel. När det inte gick skulle man döda mig. Att jag skulle kunna möta någon som Laertes igen slog mig över huvud taget inte. Att jag skulle vilja det fanns inte i mitt medvetande. Laertes var ett stort blödande sår i mitt hjärta. Smärtan över att ha förlorat honom bar jag ständigt med mig. Bakom hjärtats stängda portar fortsatte såret att pulsera. Skulle aldrig medvetet utsätta mig för något sådant igen.

Om jag ville leva som en fri människa fick jag föreställa man. För att inte bli avslöjad kunde jag inte stanna länge på något ställe. Bästa förklädnaden verkade vara ullmanteln. Mitt hår var långt och en aning lockigt. Det var vanligt bland många yngre män att ha långt hår, ofta i svans i nacken. Jag kapade det till axlarna med hjälp av min kniv. Medan jag tillryggalade en längre sträcka mellan mig och min våldtäktsman tänkte jag hålla mig undan människor på dagen för att närma mig dem på kvällen. Då kunde jag dessutom ha kapuschongen uppfälld. Lite grådaskig jord i ansiktet och en manhaftig gång, så skulle ingen titta två gånger efter mig. Nu, i början av Solens tid, skulle det inte vara några problem med att hitta något att äta. Det växte mycket som var både smakligt och stärkande. Förresten kände jag fortfarande ingen hunger och skulle klara mig gott på mycket lite att äta. Kanske skulle jag och Xandra kunna jaga ihop?

Tack, Gudinna, för att jag fick valpen! Mitt sällskap, mitt stöd, min tröst. Min vän. Sannerligen, utan henne hade jag varit levande död.

Att få tag på ullmanteln var inte så svårt som jag trott. Det svåra var att hindra Xandra att avslöja oss. Mannen jag tog den ifrån hade lagt den i vindskyddet som fungerade som herdehus. Själv var han långt uppe i bergen med fåren. Xandra fick upp hans vittring efter att ha luktat på manteln och satte iväg uppför sluttningen. Eftersom hon fortfarande var så liten förstod hon inte mina signaler. Det enda jag kunde göra var att så snabbt som möjligt bege mig åt motsatt håll. Jag hoppades att hon skulle ha knutit an till mig så pass att hon gav upp sitt spår för att följa mig. Småspringande, med manteln i handen begav jag mig västerut, i den riktning jag börjat min långa vandring.

Det tog henne ett bra tag att komma ifatt mig. Då var hon så trött att hon somnade så snart jag stoppat in henne i min ränsel. Jag berömde henne och sjöng kärlekssånger för henne medan jag gick. Jag kunde öka takten. Jag insåg också hur viktigt det var för oss att träna vår kontakt. Skulle vi färdas ihop måste vi kunna samarbeta. Som jag och Nacza.

Jag hade kunnat gå tillbaka till vår lilla håla, men såg ingen anledning till att vänta med att börja vandra. Så långt jag kunde se in i framtiden var jag på väg. Ja, kanske var det så mitt liv skulle se ut. För alltid. Ständigt vandrande.

Vi gick hela den dagen, och nästa också. Stannade bara för att äta och dricka. Xandra satt lika ofta i min ränsel som hon sprang bredvid. Eftersom hon gjorde ständiga utflykter från färdriktningen så tillryggalade hon säkert tre gånger så långa sträckor som jag. När hon var på marken. Jag ville bära henne oftare än jag gjorde, men det gick inte! Hon blev tokig. Gläfste och gnydde och snodde runt. Jag trodde väskan skulle gå sönder! Natten tillbringade vi under ett klipputsprång vid en hög kulle. Framför oss bredde låglandet ut sig och bakom oss reste sig bergen. Inte en människa hade vi stött på. Några hus hade skymtat på avstånd, några herdar högt uppe på kullarna. Men ingen som gick vår väg. Det kändes bra. Tredje dagen blev det riktigt varmt. Vi fick stanna vid middagstid vid en bäck som rann ner från bergen. Det var omöjligt att ha manteln på sig. Jag förstod att jag skulle behöva fler manskläder. Vid bäcken passade jag på att skölja upp fårkappan. Det skulle ta dagar för den att torka, men den skulle i alla fall göra det så småningom, så varmt som det var. Varken jag eller Xandra gillade lukten av mannen som ägt den. Efter genomsköljningen gned jag in saften från olika väldoftande blad och lyckades åstadkomma något som luktade dränkt får med blomdoft. Men det var bättre än den där mannens svettlukt. Humöret var ganska bra. Jag kände mig nöjd med mig själv. Mina framtidplaner var inte direkt lovande, men jag hade i alla fall en aning om hur jag skulle ta mig vidare. Jag hade en fantastisk reskamrat. Vi sov ett par timmar under buskarna vid bäcken.