Vad skulle jag göra med denna starka och friska lilla hynda? Hur skulle jag kunna föda henne när hennes egen mor inte kunnat? Försiktigt bar jag ut henne i solskenet och förde henne till den lilla gropen med rent vatten. Även om hon till en början gjorde allt för att komma loss, bet och ormade sig, så glömde hon det när jag försiktigt dippade hennes nos i vattnet. Hon drack girigt och då och då lyfte jag upp henne för att hon skulle hinna ta några andetag. När hon äntligen druckit sig otörstig somnade hon tvärt.

Jag kände mig lika trött som valpen. Underlivet hade börjat värka mer. Eftersom hundarnas håla varit stor beslöt jag mig för att lägga mig där tillsammans med valpen. Jag tänkte att det återigen skulle vara som att vila i Moder Jords famn för att hon skulle kunna läka mig.

Även om den varit stor för hundarna var den inte stor för mig. Men jag klagade inte utan trängde in mig. Valpen vaknade inte trots mitt stök. Jag gled in i ett svart hål av trötthet. När jag vaknade var jag torr i munnen. Den lilla hunden hade trängt upp sig mot min kropp som i ett sökande efter värme och närhet. Vi värmde varandra, jag och valpen. Vi hörde varandras hjärtan slå och lät vår andedräkt mötas. På något sätt påminde hon om min häst. Nacza hade varit som en del av mig. När jag satt på hennes rygg kände jag mig hel. Hon visste alltid vad jag tänkte. En förlängning av mig själv. Saknaden efter henne överväldigade mig. Tårarna började rinna. Jag lät mig släppa taget och det rann och rann. Så kände jag valpens avslappnade andetag under min hand. Plötsligt gnydde hon till och tryckte upp nosen i ansiktet. Med yttersta spetsen av sin tunga slickade hon bort det blöta på mina kinder. Det gjorde mig lugn. Tankarna vandrade.

Jag undrade om de hade lyckats följa mina spår, de som vid det här laget säkert hade funnit den döda kroppen. Självklart skulle man förstå att det var en kvinnas verk, eftersom han var snöpt enligt den gamla traditionen. Det betydde också att det var en fri kvinna som gjort det. Och en fri kvinna var ett hån mot hela den nya kulturen med den manliga Guden. Den kultur som sa att kvinnan var vek och underställd mannen. Men jag var skicklig på att dölja mina spår … å andra sidan hade jag befunnit mig i chock. Kunde jag verkligen lita på mig själv? När jag försökte tänka tillbaka var allt oklart. Jag mindes inte vad jag gjort och inte. Men platsen jag befann mig på kunde jag i alla fall rensa från spår. Jag ålade mig ut från hålan.

Jag tog bort allt som påminde om att en människa befunnit sig där. Hundarnas grav kunde jag inte göra mycket åt, mer än att täcka dem så mycket som möjligt med jord och kvistar. Blodet rann fortfarande mellan mina ben men inte alls så häftigt. Det var på väg att läka. Jag band upp nytt gräs mellan benen. Det kändes svalt och skönt. Smärtan lindrades.

Laertes. Jag hade inte vågat närma mig tanken på honom. Det gjorde så ont. Men nu kunde jag inte hålla honom borta längre. Jag undrade om han sökte efter mig. Jag undrade vad han tänkte. Skulle han förstå varför jag försvunnit? Skulle han förstå att det inte fanns något annat att göra? Skulle han förstå att om jag sökt upp honom hade jag kastat en skugga över honom och hans familj och det hade ändå inte kunnat bli vi, eftersom jag hade dödat en man? Jag hade inte haft något val! En del av mig hoppades att han skulle glömma mig snabbt och hitta sig en ny kvinna. En annan del av mig ville att han skulle leta tills han fann mig. Men själv visste jag att det bästa för oss båda var att jag bara försvann.

Jordens krafter läkte mig, valpen fick mig att vilja leva, men återigen glömde jag att hela min ande. De ritualer och ceremonier jag så väl kände till som ingick i helandet av anden; det var som om jag inte förmådde att utföra dem själv. Eller förträngde jag dem? Var mitt hjärta redan så hårt att jag inte ville läkas utan istället vårda mina inre sår för att hämnas? För där fanns en lust att nära det växande hatet, att ge igen, att döda.

Den här känslan var inget jag var van vid.