Mycket riktigt. Där fanns en bumling med en utskjutande formation nära marken och under var det dessutom utgrävt av djur som använt det för sitt eget skydd. Där kröp jag ner, la mig raklång i jordhålan och kände hur jag blev omhållen av Moder Jord. Jag pressade mig ännu djupare in, ner, och kände hennes kropp hålla mig ännu hårdare, ömmare. Jag andades in jord och sten och somnade, så trygg jag kunde i Hennes famn.

I tre dagar låg jag där mellan dröm och verklighet och lät mig bli omhållen av marken och stenen. Törsten var värst, men jag slickade stenen där det ibland bildades lite fuktighet. Kroppen återhämtade sig och läkte tillräckligt bra för att jag skulle kunna ta mig därifrån till slut. Kroppen läkte, men trots allt jag visste om att också läka själen för att kunna gå vidare och leva ett liv i harmoni med Den Gudomliga, så gjorde jag inget åt det. Jag lät min vrede, mitt hat istället växa och vara det som gav mig styrka så att jag kunde ta mig därifrån.

Mitt första mål var att skaffa mat. Man hade röjt slagfältet och det fanns inga döda kroppar kvar. Våra kvinnor hade samlats ihop och bränts. Vad de gjort med sina egna hade jag ingen aning om. Men man hade haft ett digert arbete. Nu kunde jag höra dem, männen, och se tälten på andra sidan slagfältet där de slagit läger. Där måste det finnas mat och vatten. Jag hade inget val. Ville jag överleva var jag tvungen att  ta mig dit. Jag väntade tills det mörknade ordentligt innan jag långsamt tog mig fram till dem. Svagheten fick min kropp att darra och jag måste vila med jämna mellanrum. Jag förstod att de berusade sig ganska ordentligt, därför att deras röster blev allt högljuddare och ibland hördes någon oartikulerad sång. Att de inte var nyktra var både bra och dåligt. Jag förstod att om man fick tag på mig så skulle jag inte vara mycket värd, den lilla mänsklighet de eventuellt kunde ha skulle förmodligen vara helt borta  av rusdryckerna och jag skulle antagligen bli både skändad och dödad. Men å andra sidan, ju fullare de var desto sämre var deras uppmärksamhet, och det kunde jag dra nytta av.

 Ifrån tältet jag smög mig fram till hördes sluddriga röster. Den ene försökte tydligen hindra den andre från något. Bra. Då var de upptagna av varandra. Mitt hjärta bultade och jag förstod att jag helt och hållet gick på Gudinnans låga för jag kände inte av min trötthet och andningen var snabb och ytlig. Det här tältet låg alldeles i utkanten, ja, till och med lite utanför de andra. Inget av ljuset från eldarna, som fanns här och var i lägret, nådde  riktigt fram till just det här tältet. Jag kunde komma ganska nära öppningen innan jag såg vad som försiggick. Det fick mig att må illa. Mitt hat överväldigade mig och stridens röda dimma föll över mina ögon. Det enda som hindrade mig var kroppens svaghet, för när jag försökte att röra mig fort snubblade jag bara.  Tur att tältet låg lite avsides. Eller var det Gudinnans mening?

Där inne låg en av våra krigare, Inez, på marken utan benkläder. Gammalt blod syntes på hennes ben. Ovanpå låg en av de berusade soldaterna och försökte tränga in i henne. Den andre satt på britsen bredvid och tittade på. De smädade henne och kallade henne för olika förnedrande namn. Han som satt upp sluddrade fram att den andre skulle skynda på. Han ville också komma till innan de skulle elda upp henne. ! Det tog ett tag innan jag förstod att hon var död! Hon var död och de använde henne som … som … jag rullade utom synhåll och kräktes. Det fanns inget att kräkas upp och det gjorde fruktansvärt ont och jag önskade att jag också vore död. Det fanns inget som gav mig lust att stanna kvar i det här livet, utom möjligen mitt hat.

Mot tältet stod två lansar lutade. När jag slutat ulka gick jag utan att gömma mig fram till tältet och greppade båda. De var relativt små, vilket var tur för mig, som tog en i var hand och utan ett ljud klev in i tältet och stötte den ena djupt in i ryggen på han som låg över Inez. Den andre tittade förvånad och skräckslagen upp på mig och innan han hunnit säga ett ljud hade jag kört den andra lansen genom halsen på honom. Jag vältrade bort kräket från Inez för att verkligen försäkra mig om att hon var död. Hon hade redan börjat kallna. Jag undrade hur länge hon legat där. Snabbt läste jag Gudinnans bön över henne och välsignade henne för att hon skulle kunna hitta hem, så att hon inte skulle fastna för att känna att hon behövde hämnas. Sådant var bara för de levande, inte för de döda. De döda bör lämna livet och gå vidare för att bli lyckliga, och det önskade jag henne verkligen … att bli lycklig.