Det dånade i mitt huvud. Det kändes som om jag rörde mig i vatten. Jag kunde inte ta mig fram hur mycket jag än ville. Var det ingen annan än jag som såg? Då kände jag ett ryck under mig.   
Nacza vacklade. Jag såg en lans sticka ut ur hennes bog. Det hade trängt djupt in. Jag skrek. Smärtan var värre än om det varit jag som blivit skadad. Min Nacza! Ursinnigt stötte jag svärdet i den som gjort detta, medan Nacza långsamt föll omkull. Jag såg mannens blod strömma ut ur såret strax nedanför axeln och jag ville att han skulle lida, lida, lida.  Så nästa hugg var i den andra axeln. Armen hängde plötsligt i en konstig vinkel. Han vacklade. Och innan vi föll till marken, jag och Nacza, lyckade jag hugga honom högt upp i låret. Han föll omkull samtidigt som vi och han såg förvånad ut. Jag såg honom i ögonen hela tiden medan blodet rann ut ur kroppen på honom och han dog. Först då märkte jag Naczas konvulsioner. Och först då märkte jag att jag satt fast. Mitt ena ben låg under Naczas kropp och jag kände att något hade hänt med det. Jag kunde inte röra det. Allt jag kunde göra var att luta mig fram mot hästens huvud och röra vid hennes panna. Jag sjöng lågt för henne ända till hon dog. Det var en lättnad att känna henne dö, för hennes smärta hade varit enorm. Och då bet sorgen sig fast i mig och jag kände hur det var att vara ensam. Mitt i stridslarmet slets jag itu inom mig av sorg.  Jag bestämde mig för att dö. Utan Nacza, utan Drottningen fanns det inte längre någon mening med att vara kvar. Allt skulle sluta så som jag förutsett.

Jag vaknade flera timmar senare. Nu var det mörkt och tyst. Den röda dimman som funnits framför mina ögon under striden var borta, bara den svarta sorgen bet sig fast i mitt hjärta. Det gjorde ont! Det tog lång tid för mig att samla ihop mig. Jag var förvirrad, skräckslagen och tom. Kunde inte fatta att jag inte var död. Kunde inte fatta att Nacza var borta. Mindes Drottningens död och förnedring. Tappade medvetandet några gånger innan jag till fullo insåg att jag faktiskt levde och att jag måste göra något.

Med tårarna rinnande av sorg såg jag mig omkring. Det var verkligen ett slagfält. Döda kroppar låg utspridda. Det hördes inga mänskliga ljud, inga skrik eller stönanden, men jag förstod att det fanns en del hästar som fortfarande levde på de frustanden och suckar som hördes. Kunde de inte ha sett till att avliva hästarna!?! Det var bruk att göra det eftersom hästarna inte ska lida mer än nödvändigt på grund av människornas vansinne. Det ansågs vara en hedersplikt.

Jag upptäckte ganska djupa sår på min bröstkorg och kunde inte minnas att de hade funnits där förut. ? Så insåg jag att männen gått igenom slagfältet för att söka efter levande kvinnor som de kunde ta till sig och att de konstaterat att jag antagligen var död eftersom jag inte reagerat när de stack mig med sina lansar. Och jag såg också att de inte plundrat fältet ännu och förstod att de skulle komma att gå över det ännu en gång. Kanske var det därför hästarna inte avlivats; man hade inte hunnit i sin iver att hitta levande kvinnor och hålla dem vid liv. Alltså skulle de snart komma att göra en andra genomgång och då skulle man hitta mig … vid liv. Aldrig. Fortfarande trodde jag att jag skulle dö, men jag fattade beslutet att dö utom räckhåll för fienden.

Jag började undersöka mig själv. Förutom såren på bröstkorgen hade jag något problem med benet som låg under Nacza. Det låg i kläm och hade legat så så länge att jag egentligen inte kunde känna det. Jag kände bara smärtan. Armarna verkade var oskadda. Huvudet hade fått sig en smäll när jag föll, men det var inget jag behövde bry mig om nu. Magen, ryggen, andra benet … det verkade vara som det skulle.

Jag stängde mitt hjärta och gick in för att ta mig loss från Naczas kropp. Med hjälp av andra benet kunde jag lyfta lite på hästen och genom att göra mig mjuk som vatten i den delen av kroppen som satt fast kunde jag dra ut benet. Det gjorde fruktansvärt ont. Smärtan gick som ett spjut från höger höft och knä rakt upp i huvudet och fick mig att bli blind för en stund. Samtidigt kändes det som om något drogs ut och rättades till. Jag vet inte vad det var och jag kunde inte röra benet efteråt, ändå visste jag att jag fått någon slags hjälp med benet genom att det dragits ut. Var det därför jag inte tog närmsta lans och genomborrade mig? För att jag anade Gudinnans vilja i det som skedde? Nej. Det var bara feghet. Jag hade hoppats att döden skulle komma utan att jag själv skulle behöva stå för beslutet.

Innan jag släpade mig bort ifrån hästen la jag mig så att jag kunde hålla om hennes hals. Hon var redan kall. Jag stängde hennes ögon och grät en sista gång mot hennes kind innan jag drog mig bort från henne. Sedan började en kamp med att ta sig över kropparna som låg utspridda för att komma fram till en liten samling stenbumlingar som låg mot en klippas fot. Väl framme var jag helt slut. Det tog allt vad jag hade att dra mig fram i armarna och med hjälp av bara ena benet. Det fanns inte många tankar i huvudet, egentligen bara en: att få skydd. Jag visste att Jordgudinnan hade många trygga famnar att erbjuda och tvivlade aldrig på att det skulle finnas en där, bland stenarna.