De båda stammarna stöttade varandra i det mesta. Vi bytte varor och kunskap. Hästmännen var nomadiserande, bodde i stora tält, lätta att flytta. Men vid den här årstiden visste jag var de skulle vara; ganska nära vår by.

Byn var nedbränd. Platsen var en svart fläck i det karga landskapet. Rester av ben från barn och vuxna låg utspridda, men inte alls så många som jag befarat. Inga spår av hästar, varken levande eller döda. I den här nya tiden var hästar av större värde än människoliv. Och ändå kunde man inte erbjuda hästarna ett värdigt hästliv, utan ett liv i fångenskap. Jag satte mig ner mitt i svärtan och grät. Det, förstår jag nu, hjälpte mig att hitta tillbaka till den friska kärnan i mig, till Gudinnans ljus. Det var första steget mot nytt liv i mig.

Jag förstod att man föresatt sig att utplåna alla spår av den gamla världen. Istället för att låta tiden ha sin gång  och förändringen ta sin plats genom att ta tillvara det som varit bra i det gamla och släppa fram det friska i det nya, hade man beslutat sig för att utrota allt i det gamla. Jag kände en stor matthet. Det fanns fler byar som vår, fler kvinnor och män som levt som vi och hästmännen. De skulle också komma att utplånas. Man skulle göra om historien. Våra gamla sånger som berättade oräkneliga år tillbaka i tiden skulle försvinna, hade redan försvunnit! För vem skulle jag sjunga dem? Det skulle inte synas att Gudinnan var vår Föderska och vår Moder. De manliga gudarna skulle ta över som om de alltid funnits där. Jag kunde ”se” fram i tiden och det jag ”såg” gjorde mig nedstämd. Fram till dess hade jag nog innerst inne inte trott att det var möjligt för den nya tiden att ta över. Men genom att förgöra allt som varit levande i det gamla … jo, de skulle lyckas. Jag kunde ”se” att de till och med  skulle komma att ersätta den enda levande Gudinnan med den ende levande Guden! Alla deras små enskilda gudar skulle sammanföras till en. Inte för hela världen, nej, jag log bittert för mig själv inför vad jag såg. Traditionen att slakta i gudomens namn skulle de komma att bära med sig. Och man skulle samlas, stora skaror, för att slakta varandra, alla i Den Ende Gudens namn.

Mina tårar droppade ner på den brända marken. För mitt inre såg jag en droppe slå rot och långsamt växte en grodd upp. En grodd full av hopp. En grodd som berättade om naturens obändiga kraft. Så länge jag fanns kvar, fanns sångerna kvar. Så länge jag levde kunde jag berätta. Om det så bara fanns en enda människa som visste det jag visste så var inte hoppet ute. Fick jag en dag en dotter skulle jag berätta för henne. Annars skulle jag överföra min kunskap till den som visade sig intresserad. Men jag skulle inte ge upp.

Den natten sov jag gott. Ett beslut hade tagits som främjade världen. Ett frö är litet och oansenligt, men har oanade krafter. Det kan sprida sin sort hur långt som helst och hur mycket som helst om det inte blir stoppat. Jag skulle få bli försiktig, men jag skulle sprida min berättelse i världen.

Jag stannade längre än jag trott i vår by. Hade ingen plan och visste inte hur jag skulle gå vidare, väntade på att Gudinnan skulle ge mig ett tecken. Jag hade begravt de döda och nu grävde jag omsorgsfullt ner allt som tydde på att det till helt nyligen funnits en boplats här. Det tog tid och det var som det skulle. Arbetet hjälpte mig att ställa om mig, att avsluta, en tid i mitt liv som var över.   

Som förr i tiden vandrade jag många nätter i månens sken och sökte Mångudinnans styrka. Jag drack det blå, kalla ljuset och kände mig tröstad och stärkt. Mångudinnan var en facett av Gudinnan som hjälpte mig att känna min styrka. Det var hon som styrde mina pilar och gjorde mig till den skickligaste bågskytt, hon som hjälpte mig att se i mörker och att förstå sammanhang och konsekvenser där ingen annan såg. Jag skrattade lite när jag mindes mina hemliga utflykter till Hästmännens by där jag tog det som en bedrift att komma in i Kadesh tält utan att någon vaknade eller märkte mig. Han hade ibland gjort samma sak. Smugit sig in i vår by, ja, till och med in i drottningens bostad, för att få tag på mig. Jag undrade om andra kvinnor gjort samma sak. Trodde faktiskt inte det. Utan att förhäva mig var jag säker på att jag vid något tillfälle skulle ha märkt det. Månljuset var min tid. Då var mina sinnen extra skärpta och extra mottagliga för mänskliga och Gudomliga aktiviteter.

Jag vände mig mycket sällan direkt till Gudinnan vid den här tiden. Det var som om jag glömt av henne. Besökte bara vid ett tillfälle den helande grottan där prästinnorna tog hand de sårade och sjuka. Trots att jag inte erkände det var min vrede mot Gudinnan stor. Men den gång jag var där föll jag på knä, tillintetgjord av styrkan i hennes kraft. Hon ville säga mig något men jag hade gjort mig oemottaglig, hade inte upprätthållit min förbindelse med henne, inte förblivit tillräckligt ”klar”. Så när jag gick ut därifrån visste jag fortfarande inte vad budskapet var.

Den dagen föll en skugga över mig när jag satt försökte laga  ett gammalt koger jag hittat. Månskenet hade fått mig att längta efter min båge igen och jag behövde göra nya pilar såväl som ny båge.

Vad ÄR egentligen manligt och kvinnligt? Hur mycket av vår uppfattning om det är tidens påverkan på oss, samhällets uppfattning som vuxit fram genom århundraden? Samhället som i sin tur påverkas av de som för tillfället har en maktposition.

Hur hittar vi vårt sanna feminina och maskulina? Och hur kan vi låta bli att värdera eller bedöma varandra?

På ett stort kyrkomöte på femhundratalet efter Kristus var en av de största frågorna att besluta om frågan om kvinnan var en människa (som mannen var) eller inte. Det är lätt att säga att de männen verkade korkade. Men de handlade utifrån sin tid, sin rädsla, sin längtan efter att döma det feminina som något negativt. Varför? Tja, kanske för att kvinnor skrämde skiten ur dem med allt det som de visste och kunde och som inte passade in i den värld som de ville skapa.

Ja, resultatet blev i alla fall att kvinnor fortfarande skulle bedömas vara människor.

:-)