Jag tog mig ifrån tältet och bestämde mig för att sätta eld på allt jag kunde komma åt. Utan att längre bry mig om, om jag upptäcktes, gick jag rakt in i lägret till närmsta eld. Men ingen såg mig. Kanske trodde de att jag var någon av uppassarna, någon slav utan värde. Fast till och med slavarna såg bättre ut än jag. Ur elden greppade jag bara lite ved, gick tillbaka till tältet och satte fyr på det. Sedan drog jag mig undan.

Från mörkret betraktade jag kalabaliken som uppstod. De närmast liggande tälten tömdes på folk och jag kunde igen gå in och hämta mer brinnande trä för att sätta fyr på fler tält. Men jag försökte se till så att det inte skulle finnas fler kvinnor i något av tälten. Ifall någon av dem mot förmodan skulle vara vid liv.

Till slut hade jag skapat ett sådant kaos att jag inte längre hade möjlighet att komma åt fler eldar. Några av de nyktraste hade dessutom börjat kommendera ut eldvakter, så jag drog mig tillbaka in i mörkret igen. Med mig hade jag fått en bit bröd och en vattenlägel. Hungrigt satte jag mig en bit ifrån och slet brödet i stycken med tänderna. Vattnet var som det ljuvligaste vin och brödet som den mest fantastiska bakverk. Nu efteråt förstår jag att jag var så nära galenskap man kan komma, men det förstod jag inte då.

Hemma, det som jag då fortfarande betraktade som hemma, skulle eldarna tändas för att välkomna mig. Kvinnorna skulle ha lagat de godaste rätter bara för min skull och man skulle glädjas åt att just jag kommit hem, helskinnad och kraftfull efter att ha stridit för Gudinnans räkning. Mina fällar skulle vara uppvärmda och jag skulle få vila precis så länge jag behövde för att återfå mina fulla krafter igen. Man skulle stillsamt och inkännande fråga ut mig om det jag varit med om och sett. Med stort tålamod skulle man sköta om mina fysiska skador innan jag fick komma in i den heliga grottan där mina själsliga sår skulle tas om hand. I minst tre dagar skulle jag få vila ut i den heliga grottan med Gudinnans allra närmaste rådgivare som skulle komma att sjunga sina läkande sånger för mig. Man skulle stryka bort min ångest och min rädsla med mjuka händer och man skulle hålla mig i sina armar så att jag skulle kunna gråta ut all den gråt som samlats inom mig.

Jag försjönk i en dröm om ”hemma”. Jag mindes allt jag lärt mig av dessa underbara kvinnor. Jag mindes rätt och fel, kunskap om Jorden och om Himlen, kärlek, meningsskiljaktigheter och hur man löser dem, mina vänner och Drottningen.

Och jag beslöt mig för att gå hem.

På randen till vansinne hade jag glömt att mina systrar var döda. Att det inte fanns någon därhemma som kunde ta hand om mig. Att det inte fanns något hem längre. I mitt minne levde alla i de uthuggna klipporna i bergen av sandsten. Alla odlingar, som ömsint sköttes om och vattnades med det vatten som fanns tillgängligt, frodades. Vackra tyger vävdes och dekorerade hemmen. Djuren sprang fritt omkring och fick mat där det fanns. Hönor, får, hundar och kattor.  Och hästarna. Hästarna som fritt betade på markerna nedanför byn. Hästarna som aldrig lämnade oss trots att ingen tvingade dem att stanna. Hästarna som var ett med sina människor.