Jag tittade upp. Där stod en gud. Han var lång, med brunt hår, mycket ljusare än Hästmännens färger, och håret liksom lockade sig allra ytterst. Han hade solen bakom sig, så hans ansikte låg i skugga, men ljuset bildade en gloria runt hans huvud i lockarna. Jag kände hur mina ögon först vidgade sig för att sedan dras ihop, av misstänksamhet, men också av en underlig åtrå. Han frågade efter vatten och om han fick dela sin måltid med mig. Innan jag hunnit tänka efter sa jag ja.

Det var mitt första möte med Laertes. Han såg inte ut som de män jag avskydde och föraktade, han såg ut som en människa, precis som jag, fast han var man. När jag ställde mig upp la jag märke till att han var lite längre än vad jag var, i motsats till Kadesh och de andra männen hos Hästmännen. De var i regel lite kortare. Kände att min kropp reagerade av hans närvaro, men hade redan fattat beslutet om avhållsamhet för att hålla mitt huvud klart.

Vi åt tillsammans och jag bjöd på det jag hade och han på vad han hade. Med behaglig röst berättade han om sig själv och anledningen till att han var där han var. Tillsammans med sin bror ägde han en häst och kamelverksamhet. Hans bror var sedan många år vanför, eftersom han i en olycka fått båda sina ben avkapade. Men deras affärer blomstrade och de arbetade mycket väl tillsammans. De hade saknat sitt årliga besök av Hästmännen och därför beslutade Laertes sig för att istället söka upp dem. Och precis som jag, var det enda han funnit den svarta askan. Han var mycket illa berörd och han erkände att han länge försökt blunda för den nya tidens massakrer. Ändå visste han att det försiggick dödande av människor som inte anammade ”den nya tiden”, men han hade inte hade velat ta till sig sanningen. Han hade försökt att blunda. Det kunde han inte längre göra. Jag berättade min historia för honom. Han grät. Det var första gången jag såg en man gråta. Stora, klara droppar rullade nedför hans kinder utan att han hejdade dem.

Vi tillbringade flera dagar tillsammans i byn. Han var intresserad och jag visade honom runt och berättade om det liv som varit där för inte längesedan. Ja, jag tog honom till och med upp till min speciella sten, lite ovanför byn. En klippliknande formation som stack upp ur slänten upp mot berget. Den var underbar att gå till i månskenet. Där hade jag många gånger känt Gudinnan, och hört henne tala till mig rakt in i mitt hjärta.

Jag, Doris och Adamanthea. Goda Gudinna, vad lyckliga vi var! Men som alltid med lycka så var vi inte medvetna om den medan den fanns där. Minnet slog mig hårt och skoningslöst. Jag såg framför mig hur vi gick vägen fram och sjöng meningslösa sånger och skrattade åt varandras skämt. Vi var starka och oövervinnliga, och så rasande kraftfulla att vi egentligen aldrig trodde att vi skulle dö. Jag, Doris och Adamanthea. Mina bästa vänner, förutom min Drottning. Med dem behövde jag inte vara klok och allseende, inte vara länken mellan prästinnorna och Drottningen, jag kunde vara bara mig själv. Allt vi ville var att vara fria och odla vårt bröd i fred. Att behöva slåss för vår överlevnad … det var vansinne, galenskap. Vi ville nog innerst inne alla tre en dag ha en liten flicka att älska och uppfostra. Nåja, kanske inte Adamanthea. Jag log extra vid minnet av henne. Hon var en av de vilda. En av dom som var mer intresserade av ett äventyrligt leverne. Ständigt sökande nya vägar, utforskande det som ingen gjort förut. Som lämnar bort sina barn till kvinnor som är bättre lämpade om det skulle bli något.

Nu skulle det inte bli något för någon av oss.