Vi hade alltid varit noga med att hela oss efter allt råkade ut för. Alla starka känslomässiga händelser tog vi hand om. Det spelade inte någon roll om det var våld och död eller älskog och barnafödande. Vi helade oss så att vår kraft inte skulle bli kvar i händelsen, fastna i det som skett. Det var känt att hämndbegär och hat tog kraft och åt upp hjärtat inifrån. Det gjorde tanken oklar och stridsmoralen låg. Det fick Stridsgudinnan att vända sig bort från en.

Strid tog vi bara vid öppet hot. Med jämna mellanrum fick vi påbud från olika ”furstar” som såg det som sin plikt att visa oss kvinnors rätta plats. Deras mål hade varit att splittra oss. Vi skulle bli svagare då. De ville dela oss mellan sig och äga oss.

Äga oss! Hur skulle en man kunna äga en kvinna? Det är lika omöjligt som att äga marken, vattnet eller himlen!

Ändå hade det blivit vanligt att man stängde in mark och kallade det för sitt. De självutnämnda furstarna kallade människor för ”sitt folk”. Och som det såg ut kunde män tillåta sig att bli ägda. De slogs för sin furste och gjorde som han sa. Tänkte inte män själva?

Vi slogs helst inte. Vi hämnades normalt inte. Vi fick hjälp med sådana nedbrytande känslor. Men vid ett öppet, yttre hot slog vi för vår överlevnad. För vår frihet, för vår rätt att leva som kvinnor. Fram till sista slaget hade vi alltid vunnit.

Vad jag kunde förstå hade männen sett till att gå samman för att kunna besegra oss. Vanligtvis bråkade de med varandra. Men nu hade de alltså gjort gemensam sak och lyckats. De hade varit ohyggligt många. Jag kände hur jag ville ge efter för hatet! Låta det fylla mig och göra mig oklar och kall! Då mindes jag min upplevelse i trädet.

- Minns att Livet alltid söker balans, alltid strävar mot Harmoni.

Vad betydde det? Meningen tumlade omkring i mitt huvud innan den slog sig till ro … utan att jag förstod mer för det. Orden hjälpte mig fast jag inte kunde förklara varför. Kanske inte att bli fri från bitterhet, men de hjälpte mig från att bli galen av hat. Jag stängde mitt hjärta för att överleva, men det fanns en som hunnit komma in idet innan jag låste ordentligt. Det var den lilla valpen.
Hon låg vid min sida, och hon låg i min famn. Ibland när jag vaknade, låg hon med tassarna runt min hals och nosen inborrad under mitt öra. Åh. Detta varma, ömhetstörstande liv! Hon räddade mig från att gå under genom att hålla gnistan av kärlek vid liv i allt det förkolnade, svarta, som annars var mitt inre.

Jag åt inte mycket under de här dagarna. Lite torkade rötter jag fått med mig i min ränsel, några av växterna runt källan var som var ätliga, de sprödaste bladen på citrusträdet. Det fanns ingen hunger i min kropp. Det var helt och hållet någon slags överlevnadsinstinkt som fick mig att stoppa något i magen. I början var jag orolig för hur valpen skulle klara sig. Det fanns ingen mat jag kunde erbjuda henne. Bara vatten. Skulle hon kunna söka föda själv?

Men andra natten vaknade jag av att jag var själv. Valpen hade smitit ut och när jag kikade ut i det svaga månskenet såg jag att hon fångat en sork som hon gnagde på. Tredje natten väckte hon mig med sitt speciella lilla gny. Hon erbjöd mig att dela hennes måltid som även den här gången bestod av en sork. Det rörde mig djupt och jag tackade henne och berömde henne och insåg plötsligt att jag inte var ensam längre. Vi var två.