Tiden var galen. Galen. Nu var det bara jag kvar och jag insåg att för min del var verkligen den gamla tiden totalt förbi. En del av mig var död.  Framför mig hade jag resten av mitt liv och jag visste inte hur det skulle levas.

En dag gick vi längre upp på berget. Det var mycket högt och gruset rasade djupt ned när vi satte det i rullning genom vår klättring. Plötsligt slant jag och innan jag visste hur det gick till hade jag gripit tag i Laertes tunika, samtidigt som han grep tag i min hand. Vi båda ramlade,  tumlade nedför berget i en rasande fart, intrasslade i varandra. Vana som vi var vid hästar och att falla från dem, gjorde vi det enda man kan göra i en sådan situation; drog in huvudena. Och till slut fick vi stopp. I varandras armar. Då viskar han i mitt öra: Du är så fri!
Hans andedräkt var varm och ljuvlig, hans röst så öm och hans läppar så mjuka … jag behövde inte tänka, ville inte tänka, ville bara smälta.

Och jag gjorde det jag längtat efter från första stund jag såg honom. Jag lät läpparna glida från hans hals till hans mun. Och hans läppar var mjuka och underbara, hans tunga som nektar och han luktade sand och jord och sol och salt. Mina händer drog upp hans tunika och lossade hans benkläder. Jag kände hans bröstkorg och insåg att jag var naken innan han lätt gled in i mig. Jag drack honom och jag åt honom med hela mitt väsen och jag kunde inte få nog. Han var livet och jag behövde honom. Han fyllde mig på alla sätt.  Solen värmde oss och det kändes som om hela naturen jublade av glädje för vår skull. Eller så var det bara han och jag som jublade, jag vet inte.

Vi stannade kvar några dagar till i byn och avslutade det som behövde göras. Vi pratade och älskade. I mig kändes något jag aldrig känt förut, ett behov av att vara nära en man. Kanske var det inte sant. Kanske handlade det om ett behov av att ha en tillhörighet? Allt hade tagits ifrån mig och inuti kändes en enorm tomhet. Jag kan tänka mig att det jag upplevde som den starkaste känslan av kärlek till en levande människa jag någonsin känt i själva verket var ett behov som skrek efter att tillfredsställas. Det spelar ingen roll. När vi pratat oss samman verkade det självklart att jag skulle följa med honom hem. Något annat verkade otänkbart. Jag hade inte längre någon tillhörighet i världen och han hade ett hem att erbjuda. Hur det skulle fungera hade jag inte en tanke på. När jag nu tänker på det var det som om jag var sjuk av kärlek. Det fanns ingen klartänkthet alls. Men det var ett befriande tillstånd och jag tror att det hjälpte mig att läka. Det hjälpte mig att tro att det fanns en mening med att leva.

Vi började vandra mot hans stad. Vi tog oss långsamt fram, det var som om vi ville dra ut på vår tid tillsammans så mycket som möjligt. Trots att Laertes redan hade varit borta från hemmet och affärerna längre än planerat.  Anade vi hur det skulle gå? Nej, det kan vi inte ha gjort. Men vi njöt av varandra på alla sätt. Slutligen kom vi fram till en liten skog som låg en kvarts solresa från hans by. Där slog vi läger. Vår plan var att han skulle bege sig hem och förvarna sin bror och sin mor om att jag skulle komma. De skulle bli förvånade men han trodde att de skulle bli glada. Speciellt hans mor som länge hoppats att han skulle hitta någon att gifta sig med.

Gifta sig med? Något rörde sig oroligt inom mig. Det lät så främmande. Vad innebar det egentligen? Jag slog bort de tankarna.

När Laertes givit sig av till byn på tidigt på morgonen började jag min rening. Jag ville öppna mig för Gudinnan igen. Jag ville bejaka henne av hela mitt hjärta så att jag skulle bära med mig henne in i det nya, det okända. Jag var djupt tacksam, mer än jag kan säga över att ha mött en sådan man som Laertes. Han hade i sanning givit mig livet tillbaka. Nu kunde jag återigen uppleva dofter från träd och växter. Min hud kände solens värme och skuggans svalka. Mina ögon tog in den blå himmelen, de gröna trädkronorna, daggens glittrande pärlor innan värmen fick dem att dunsta. De såg stjärnornas spel om natten och bergens konturer. Jag tyckte jag blivit helad från allt jag gått igenom efter att ha mött den mannen. Var det sant? Jag vet inte och kommer aldrig att få veta det. Just då var han i alla fall min lust och min längtan och med honom i mitt sinne kände jag mig hel.

 

Manne

20 november 2007 17:33

Hinner inte med att läsa, ligger flera 'dagar' back. Skall försöka att ta mig i kragen...:)

Kram för att du vågade iaf!!

 

Alexandra

20 november 2007 21:01

Tack för supporten :-) Inte behöver man läsa hela tiden, det ligger ju kvar ... ingen press o ingen stress ...
kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...