Förvirrad och ensam. Åter vände jag mig till källan och försökte tvätta av min kropp för att på något sätt göra den ren. Jag kände mig stum. Stum i anden, stum i kroppen och stum i orden. Förgäves försökte jag få kontakt med Gudinnan, men det var tyst. Eller så hörde jag inte. Bedövad utförde jag med stela rörelser vad jag trodde var bra för mig. Ingenting fick stumheten att släppa.

När solen gått över sin topp och börjat sjunka förstod jag att vakten som låg där snart skulle bli saknad. Fann man dessutom mig, en fri kvinna, en ”lös” kvinna, skulle man förstå vad som hänt. Att jag var ansvarig för hans död. Det betydde min död, lika ofrånkomligt som att dag följer på natt och natt på dag. I deras värld var våldtäkt inget brott.

Jag återvände till våra sovplatser. Fysiskt var jag ren, också mitt sår mellan benen trodde jag att jag fått rent från sand och kroppsvätskor. Jag gnuggade ett blad med läkande egenskaper mellan händerna och fick fram växtsaften. Det strök jag över såren.

Fortfarande utan att kunna tänka klart bröt jag mitt läger. Vi hade alla varit experter på att slå läger och att bryta dem utan att det syntes. Laertes hade tagit med sig sina saker och hans sovplats var lätt att utplåna.

Oseende började jag gå.

Vidden av det som hänt började långsamt, mycket långsamt gå upp för mig. Jag valde att gå västerut. Knappast ett medvetet val, definitivt inte genomtänkt. Packningen kändes tung att ta på sig och inte lättare att bära. Först när natten var ett faktum stannade jag. Det var för mörkt för att tillreda ett läger, men jag hittade ett kraftigt träd vars konturer syntes genom det molntäckta månljuset.

Under min vandring hade en tanke fått fäste i mig. Den hade utkristalliserats efter hand och till slut var det en enda som malde i mig.
- Gudinna, varför har du övergivit mig? Övergivit oss? Varför har du övergivit oss? Mig? Hur har du kunnat överge oss? Åh, Gudinna, varför har du övergivit mig?
Mitt sköte värkte medan jag gick och jag kände att blodet började rinna. Men ingenting fick mig att sluta sätta ena foten framför den andra och upprepa frågan:
- Varför har du övergivit oss?

Jag hade nästan inte ätit något på hela dagen, bara druckit lite. Det kändes som en oerhört svår reningsprocess. I klykan i trädet upplevde jag min bön till Gudinnan mycket exakt och klar, på ett sätt som är svårt att beskriva. Som om det inte fanns något mellan mig och Henne. Bön kanske det inte var … snarare ett tal, en begäran. Nu talade jag högt, utan tanke på att vara försiktig ifall någon människa skulle kunna höra.

- Varför har du övergivit oss? Hur har du kunnat lämna oss? Vi har alltid följt dig, alltid sökt förstå dig och Livet och dess Helighet. Vi har värnat om dig, slagits för dig, tagit, inte alltid lätta, beslut för att följa din vilja. Jag vet att Du finns där, att Du hör mig! Vad är meningen med att gömma sig? Visa dig! Ge mig ett svar! Vad är det som händer? Är det Jordens död som återstår? Du kan vara tyst, låta bli att träda fram, men jag VET att Du finns där. Var du än är ska jag alltid söka dig, aldrig sluta leta. I evig tid är det min uppgift att finna dig igen och ställa dig till svars för det Du utsatt och utsätter oss för! Jag vill ha ett svar; vad är meningen med det här?

Natten blev mörkare och mörkare. Jag visste inte längre om mina ögon var öppna eller stängda. Plötsligt lystes mörkret upp av ett stort ljus. Så stort att det täckte hela mitt synfält. Jag försökte vrida på huvudet för att komma undan men upptäckte att jag inte kunde röra någon del av mig. Vagt skönjde jag landskapets konturer i utkanten av det främmande ljuset.

- Dina ord har blivit hörda. Din väg kommer alltid att vara präglad av sökandet efter Gudinnan. Genom olika tider, i olika skepnader, som kvinna eller som man, vare sig du kommer att vara medveten om det eller inte, kommer du alltid i ditt inre att söka. Alltid att längta efter att möta Gudinnan igen. Det är nu din uppgift att söka för att finna. När du finner ska du förstå. Minns att Livet alltid söker balans, alltid strävar efter harmoni.

Inget mer. Det blev tyst. Det blev svart. Jag vet ingenting mer förrän solens strålar åter letade sig upp över bergen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...