slags chocktillstånd ... tror jag. Fick för ett tag sedan mail från någon som hittat min gamla sida på en dejtingsajt. Han skrev oändligt långt och trevligt. Blev lite förvånad eftersom jag trodde att min sida var borttagen därifrån för längesedan. Vi skrev lite till varandra. Han var en aning smörig, men en osäker man kanske brer på lite extra för att fånga intresset. Jag är öppen och har inget att dölja. Det slutade jag med för längesedan. Tar mer energi än det ger. Säg att vi skrivit till varandra i någon vecka, kanske två? Håller inte så noga reda på det. Tror inget förrän jag vet. Men foto fick jag inte; han hade inget och sedan skulle barnen få hjälpa honom att lägga in det på datorn. Jag kunde inte hitta honom på nätet, men det berodde på att han hade fått så mycket konstiga telefonsamtal så att han höll sig hemlig. Han ställde mycket frågor, liksom jag gjorde och jag svarade, vilket också han gjorde. Hur ska man annars lära känna varandra?Efter mitt sista svar började en misstanke gro i mig. Hans sista mail frågade lite väl mycket om min relation till min vän alkoholisten som jag hade berättat om. Men .... inte kunde det väl vara så ...Så alldeles nyss fick jag mail från vännens sambo som glatt berättar att hon, för att få veta hur vår relation sett ut hade varit tvungen att under antaget namn spela man och ge sig ut för att vara intresserad av att träffa mig. Det var ett långt och rörigt mail, en blandning av rarhet och anklagelser. Det var ju en himla tur att det inte var någonting mellan oss. Enda problemet kan möjligtvis vara att jag säger att jag älskar mina vänner. Det förstår jag nu är svårt att förstå för någon som ... tror att kärlek bara är något mellan man och kvinna.Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Om jag ska göra något? Jag vill bara att jag ska få vara ifred och utanför det här, jag har inte med deras samliv att göra. Och vill inte ha det heller. Hur kunde jag bli indragen i det här? Det var det jag minst ville. Kanske hon läser min blogg också? Hon är hjärtligt välkommen. Då kanske hon till slut förstår. Mycket märkligt känsla infinner sig. Kunde varit skönt med någon som höll om mig en stund. Känner mig så trött. Så trött. Ska nog gråta en liten stund. Och sedan åker jag på möte.

som om jag går i väntan på något ... ingen aning om vad eller varför. Godnatt underbara människor!

att ordet "professionalism" kommer att bli omvärderat. Hittills har det varit kopplat till objektivitet och struktur. En slags utanförskap för att behålla en tänkt klarsyn. I första hand tänker jag på terapeuter av olika slag, men kanske handlar det om all professionalism?Men i och med att man insett vikten av empati (ja, överhuvud taget vikten av känslor) så blir att vara professionell något annat. Det kommer att handla om att vara följsam, inlyssnande, om att kunna skapa verkliga möten, att våga stå kvar i sig själv, att våga vara människa, inte en roll eller ett arbete.Så därför tänker jag att betydelsen kommer att förskjutas till något som blir mer utmanande för en del, men i slutändan tryggare för de flesta, eftersom att vara professionell kommer närmare "att vara sann i sitt inre".Hur kom jag att tänka på det här? Måste tänka efter.Jag läste mina mail och ser hur olika människor uttrycker sig. Människor jag nästan inte känner skriver varmt och hjärtligt och jag blir positivt berörd, det känns gott att läsa. Medan min mor inte kan avsluta ett sms eller ett mail med "puss" eller "ha det bra". Inte för att hon är en dålig människa, utan helt enkelt för att hon har vuxit upp i en värld med sparsamma uttryck för kärlek. När jag förbjöds att göra något jag ville göra som barn, var skälet "du får inte göra det för att jag älskar dig". Det var enda gången jag hörde att jag var älskad, faktiskt. Tror att mina barn vet att jag älskar dem, vid det här laget. Har kanske överdrivet åt andra hållet. Men tror inte att det gör något.Så uppstod tankar på hur vi uttrycker oss mot varandra. En del har lätt att uttrycka sig positivt och vänligt. Andra tror att världen är emot dem och måste gå i försvar redan innan något hänt. Men eftersom man nu inom vetenskapen erkänner, och har börjat studera känslornas betydelse för människan och människors samspel, så hoppas och tror jag att vi kommer att se en förändring på det professionella planet.Tänk när vi inte längre lever i föreställningen att vi behöver ett ständigt försvar ... då kommer det inte heller att uppstå någon attack ...

Jag vaknade på morgonen och visste att idag var det dagen som skulle förändra allt. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. Men jag förstod inte vilken oerhörd förändring jag stod inför. Jag … vi, alla. Det var ofrånkomligt.Vi rustade oss för strid. Det var vi bra på, både att rusta oss och att strida. Men vi hade aldrig stridit mot en sådan övermakt förut. Vi skämtade, vi skrattade, vi blev vulgära, jagade upp varandra, använde allt råare uttryck, vi gjorde allt för att inte tänka, för innerst inne visste vi. Vi visste att vi inte skulle överleva detta. Men vem har lust att se den sanningen i vitögat? Jag, som på sätt och vis visste mer än de andra, hade mer att dölja, var ivrigare än de flesta att skyla över med tomma ord och råa insinuationer. Inte trodde jag då att mitt öde var att överleva. Vi hade en bit att gå innan vi nådde fram till krigsskådeplatsen. Hästarna fick ledas. Deras krafter skulle sparas tills de verkligen behövdes. Egentligen hade vi startat redan föregående dag. Sedan middagstid dagen innan hade vi vandrat för att nå fram till den plats där vi slagit läger för natten. Nu steg solen över den torra marken och klipporna och spred sitt ljus som guld. Svalkan från jorden åts snart upp. Vår sång till Gudinnan klingade plötsligt från mun till mun, någon började och tacksamt togs den upp som en tröst, ett stöd för oss alla. Högt och klart steg sången upp mot himlen och djupt ner i jorden. Rytmiskt började vår marsch mot det som skulle förändra allas våra liv. Vi var kvinnor. Starka kvinnor som levde samman. Ingen man bestämde vår rätt att leva eller vårt sätt att leva. Vi var fria. Så som det skulle vara. För mig var det självklart att leva så som vi gjort. Jag var visserligen inte född inom klanen, men jag hade kommit dit som litet barn och kunde inte tänka mig ett annat sätt att leva på. Vad jag inte insåg då var att vi var de sista utposterna, de sista resterna av ett levnadssätt som var på utdöende. Vi hade gjort vårt bästa för att bevara det gamla. Men allting förändras hela tiden … det är det enda man kan vara säker på.Jag och Naczas gick bland de främsta men drog oss efter ett tag lite åt sidan. Precis som alltid. Naczas ville gärna trava, men jag höll henne tillbaka. Jag hade alltid varit ”bland de främsta”, med min förmåga att läsa av människor och samtid och delvis också framtid, drottningens närmsta rådgivare…Men jag hade också alltid stått en smula vid sidan om, delvis för att jag var annorlunda, men också för att jag valde det själv. Klarsynthet kräver avstånd.Samma sak nu. Jag behövde lite luft, lite utrymme för mig själv. Funderade igen på om det var något jag kunde ha gjort annorlunda. Men jag kunde inte se någonting. Fanns det något jag kunde göra just nu? Nej, det enda jag kände var att det nu gällde det att ge allt för Drottningens sak. Allt annat skulle vara ett svek. Jag kände Naczas nos i nacken. Hon pustade varmt mot mitt hårfäste och jag blev lugnare. Vi hade varandra i alla fall. Den underbaraste varelse man kan kunde tänka sig, mitt andra jag. När jag satt upp på henne blev vi ett. Hon var aldrig lydig, hon bara visste vad jag ville. Hon var min styrka, min källa till kraft och jag var hennes tankar, hennes vilja. Att säga att vi älskade varandra är inte sant. Det var mer än så. Vi kommunicerade utan ord, bara genom vårt varande. Jag såg på de andra som, fortfarande sjungande, klev på. Rakt in i döden. Jag visste det. Drottningen visste det, men valde att inte tro det. Det senaste året hade jag känt att det skett en lätt förskjutning av balansen i vår relation. Jag hade inte vetat vad jag skulle kunna göra åt det. Ju mer jag använde mig av min förmåga desto lättare gick det, desto öppnare blev jag och jag såg mer och mer. Hon tyckte inte om det. Hon var en stor och klok människa, en mycket god Drottning, men hon bar på en stolthet som ledde henne rakt in i döden. Det visste varken jag eller hon från början, men nu var det uppenbart. I alla fall för mig, kanske gjorde hon sig medvetet blind för sitt öde, kanske såg hon något heroiskt i det. Men för mig var det enbart dumt. Inte nog med att hon ledde sig själv in i döden, hon tog oss alla med sig. Skulle jag lett ett uppror mot henne? Skulle jag varnat de andra? Jag vet inte… De små försök jag gjort att diskutera Drottningens beslut att strida mot dessa män hade mötts av tystnad. Vi var mycket, mycket lojala. Det, som tidigare varit vår styrka, skulle den här gången bli vår undergång.Nå, någon gång under året hade jag utan att jag ville det, tagit mer plats från henne än vad som var tillåtet. Jag kunde ju inte hålla tyst med mina iakttagelser och med vad jag fick till mig från Gudinnan. Det var ju därför jag var hennes närmaste kvinna! Det var bara det att nu stämde det inte längre med vad hon själv tyckte och tänkte. Jag försökte få henne att förstå det större sammanhang vi alla var en del av, men eftersom jag inte själv förstod allt var det svårt för mig att motivera mig. Det lät bara som om jag ifrågasatte hennes förmåga att leda oss, och det gjorde jag egentligen inte. Men jag kunde inte hålla tyst med vad jag visste. Det ska Gudarna veta, att jag bad till Gudinnan för att få ett svar på hur jag skulle förhålla mig, vad jag skulle göra för att nå fram på ett sätt som fick Drottningen att förstå, verkligen förstå! Men jag fick aldrig något svar. Nu efteråt har jag tänkt att det helt enkelt handlade om något som var oundvikligt. Vi var menade gå under. Vi kunde inte längre existera i den värld som höll på att byggas upp. Gudinnorna höll på att bytas ut mot Gudar och männens makt växte sig allt starkare. Det enda som möjligtvis hade kunnat göras var att möta männen halvvägs i deras strävan efter makt. Men att bara antyda det för Drottningen var som att föreslå förräderi. Så vi gled längre ifrån varandra, ju mer klarsynt jag blev, desto större hot mot henne var jag. Det var smärtsamt eftersom jag kände en stor kärlek till henne och eftersom det var hon som knutit band till mig när jag först kom till klanen.

Vid en hastig tillbakablick ser jag tre kvinnor framför mig. Tre fria, glada kvinnor som går med långa steg på en upptrampad väg. Månen lyser. Orubblig självkänsla. Medvetenhet som gränsar till hänsynslöshet. Ändå är det inte hänsynslöshet. Det handlar mer om frihet och total närvaro. Det fanns ingenting som höll oss tillbaka. Vi visste vad som var rätt och fel. Vi följde Gudinnan och hon gav oss allt stöd vi behövde. Var det ungdomlig iver? Kanske något. Men mest var det den kultur som rådde i byn. Den stämning som präglade kvinnorna som levde samman. De tre som går på vägen är starka och smidiga. De tar den plats de behöver och de väjer inte för någon. Inte för att det finns någon att väja för … i månljuset är det bara de fria kvinnorna som vandrar utan rädsla. Alla andra håller sig inne. Av rädsla för den Gudinna man övergivit. Benkläder och kjolar fladdrar, tunikor och sjalar också. De hålls på plats av lädervästar och läderskärp som också håller vapnen. Mitt koger, fyllt av pilar, hänger på ryggen. Själva bågen hänger över axeln, ledigt och fritt. I en blinkning får jag fram pilen och skjuter när en uppskrämd hare rusar fram över den steniga slätten. Fort och lätt dras inälvorna ut. Jag lägger dem på en sten som tack till Gudinnan för bytet. Haren blir ett välkommet tillskott till frukosten om vi lägger den i grytan redan inatt. Skinnet är mjukt och lent. Det kommer Sannas nya bebis att få gott av. Det som sitter starkast i mitt minne är glädjen. Glädjen över att finnas till. Glädjen över gemenskapen. Glädjen över att vara kvinna. Att ha blivit född till kvinna. I mitt, och jag tror även i de andras hjärta, fanns en enorm tacksamhet över Gudinnans nåd som sett till att vi fötts till kvinnor. Detta var tiden innan den stora förändringen. När vi fortfarande var övertygade om vår oövervinnlighet. Då, när vi visste att Gudinnan skulle segra, och inte förstod något av den smärtsamma plan Gudinnorna och Gudarna vävt samman för oss.

vi fick gjort en del idag, min vän och jag, fast inte det vi tänkte. Har fått en idé som gör att det pirrar lite i magen. Lust att lägga ut lite av det jag skrivit här. Är det någon som skulle vilja läsa? Blir alldeles handsvettig när jag tänker på det, men tänker ändå att det kan vara bra att göra det. Att prova känslan av att dela med sig av detta projekt som jag ändå kommer att dela med många fler ...Ikväll är det mera meditation. Men inte så mycket samtal. Inre resor istället. Det är bra.

haft sovmorgon idag, känner jag. Det är ju lov. Men har lovat en vän att komma över och spåna över eventuella framtida projekt. Hmmm. Det är kul, men inspirationen är inte på topp. Hade ju velat skriva!!! Hur ska jag få ut texten från den ena datorn till den andra???Det kan ju inte få hindra mig från att skriva. Måste komma på en lösning ... annars rinner bara skrivarenergin ut i sanden ... det har den gjort alldeles för många gånger redan. Men en sak i taget. Frukost, promenad och åka iväg. Ser kallt ut ute. Får elda i kakelugnen till frukost.

jag är trött nu. Känner inte riktigt det. Känner mig mest avstängd. Blev en väldigt bra träff förut. Lite meditation och mycket samtal om vad det innebär att vara ett Jag. Vad är ett Jag, vem är Jag?När man går in i stillheten får man lättare syn på saker som verkligen hänger ihop med det som uttrycker ens sanna jag.En av deltagarna fick en upplevelse av att vara som tjuren Ferdinand. Tvingad ut på arenan, med alla hot och alla som tittar. Men egentligen ville Ferdinand sitta under korkeken och lukta på blommor. Det var en sådan fin och talande bild. Och Ferdinand behöll sin övertygelse och handlade efter den trots att de runt omkring skrek och skällde och slet sitt hår och så vidare. Han till och med slickade matadorens bröst!För det mesta får vi bara panik därute på arenan och blir rädda eller trötta. Nu hade vi den här stunden att utbyta erfarenheter och stilla oss, och det räckte för att vi allihop skulle komma åt friden som bor inom oss och som visar vägen till vad vi egentligen vill.Jag berättade om gårdagen när jag slog följe med en man istället för att gå dit jag tänkt. Och vi talade om anpassning i förhållande till jaget. Jag återger en liten visdomsberättelse som en tredje av deltagarna berättade:En Mästare skickade sin lärjunge för att sälja en ädelsten på marknaden. Lärjungen fick inte sälja den för under 1000kr. När han kom till marknade skrattade man åt honom och gjorde narr av honom för att han försökte få så mycket pengar för stenen. Han höll på i flera dagar att försöka sälja den, men det gick inte. Besviken gick han hem igen och erkände sitt misslyckande. - Du ska få en ny chans, sa Mästaren och skickade honom till en ny plats där det bara fanns en person, men en som handlade med ädelstenar. Denne man blev mycket förtjust i stenen, så förtjust att han erbjöd lärjungen mångdubbelt för att få köpa den. Lärjungen blev stum av förundran. Han sålde den och gick hem. Han frågade Mästaren hur det kunde vara så att ingen ville han den på marknaden, när mannen som köpte den gav så mycket för den. - Man kan inte räkna med att alla människor ska kunna känna igen en ädelsten och förstå dess rätta värde. Och då kan man inte heller skänka bort den. Men när du träffar en människa som ser och förstår att uppskatta rätt då får du det den är värd.Det är samma sak med Ditt Sanna Jag. Du kan inte räkna med att alla andra ska se och förstå det underbara som finns i dig. Men du vet om det. Och det räcker för att värna om det tills du finner någon som kan möta det.Jag tyckte om den berättelsen. Också tjuren Ferdinand talade till mig. Och bestämde mig för att tacka nej till det eventuellt erbjudna jobbet. Så det har jag gjort ikväll. Verkligen. Men mitt nej blev till ett, nåja, kanske kan hjälpa till om jag inte blir anställd, inte så mycket anställd i alla fall ... en aning mesigt, faktiskt, men, men allt är en process och vi får se hur saker och ting utvecklas. Men jag kan inte säga nej till mig själv. Inte svika mig själv. Det känns i kroppen att jag skulle göra det, om jag skulle gå in i det här helt och hållet.Nu är jag trött och lite yr. Morgondagen kommer att gå åt till att spåna fram nya idéer. Med en helt annan person. Godnatt vackra människor!