gårdagen blev väl inte alls som jag tänkt. Tillbringade hela eftermiddagen med att försöka få ut texten från boken från den gamla "fådda" datorn i den kalla ytterhallen, in i antingen ett usbminne eller en cd skiva. Inget fungerade. Ville inte fortsätta skriva utan att ha hela texten med mig och kunde inte sitta ute i hallen (obekvämt och kallt). Så var det plötsligt dags för en helkväll med arbetskamraterna. Vi hade talat om att gå ut och svänga våra lurviga, men kom aldrig iväg utan satt och tjatade istället. Men det var väldigt bra att göra det. Vi behöver träffa varandra under mer avslappnade former där det finns utrymme för funderingar och tankar. Antagligen fanns det något bra med att inte få tillfälle att skriva också, fast jag inte för mitt liv kan begripa vad det var. Allt är som det ska vara. Att verkligen gå in i den känslan, låta den känslan växa inombords är ... stärkande. Och kanske är det så också? Inte bara en idé och föreställning. Kanske är det som Manne säger, att det var meningen att träffa den mannen igår. Han kanske behövde det. Eller så var det för att jag skulle upptäcka mitt mönster att jag så lätt "följer med" istället för att vara klar över mitt mål och gå dit. Och Stenbordet finns kvar ... :-)Nu ska jag iväg på meditation. Det är nog bra att komma iväg. Även om jag känner mig helt ok så finns en medvetenhet om att jag skulle kunna gå in i melankoli om jag är för mycket ensam. Och jag behöver inte det just nu.

promenad i bokskogen förut. Det är underbart där. Tänkte gå till ett slags stenbord som känns så kraftfullt och sätta mig på det en stund. Då dök det upp en liten man med tre hundar och rätt vad det var slog vi följe och jag var på väg hem istället. Han visste var stenbordet var och skulle visa mig närmsta vägen. Men glömde nog av det medan vi pratade. Och jag hade inte hjärta att påminna honom. Så när jag förstod att vi var på väg åt fel håll (från stenbordet) bestämde jag mig för att jag skulle gå hem.Undrar hur många gånger jag gjort så i mitt liv? Undrar verkligen hur många gånger jag gjort så i mitt liv. I det här fallet blev det bra i alla fall och jag kan gå till stenbordet i morgon. Men det är ändå ett sätt att göra val som inte grundas på min egentliga önskan eller inriktning. Om jag gör på det viset när det gäller till exempel jobb kommer jag aldrig att kunna bejaka det som är jag fullt ut. Jag kommer inte att bli tydlig för andra människor och inte heller för mig själv. Det går inte att ha ett mål i huvudet och låta fötterna gå åt ett annat håll. Så nu ska jag fortsätta skriva på boken. För den är mitt första och närmaste mål.

allt väl och i morgon åker barnen på skidresa med släktingar. Det känns väldigt bra. Så roligt att de kommer iväg även om inte jag kan åka med.Jag fick en fantastiskt fin tröja, en bok (som jag bestämde mig att köpa för att marie rekommenderade den)Sucka mitt hjärta men brist dock ej av Mark Levengod, en parfym och en plånbok. Fina presenter alltihop. Och av barnen fick jag en uppelvelse i form av en kväll på en speciell bio där jag kan välja viplokal med vinservering och hur mycket godis jag vill (fast godis är ju inte riktigt min grej, men det gör ingenting). Enda vilkoret var att jag skulle gå dit med en dejt. Jaha. Undrar vem det ska bli ...God mat och vin gör inte att man tänker klart och redigt. Nu är jag trött och ska upp och fixa matsäck till mina älsklingar i morgon. Därför säger jag godnatt. kram till alla som vill ha och dröm vackert!

skulle väcka mig i morse med frukost på sängen. Det är vår tradition. De sista två, tre åren har de varit hos sin pappa på min födelsedag så nu skulle de verkligen ordna något mysigt.Vaknade av att det ringde en bra stund efter överenskommet klockslag. Tur det, för barnen hade ställt klockan en timme fel. Så vi försov oss allihop. Men det gjorde inget. Jag fick sova lite längre och dessutom gjorde de allt för att underlätta och var så ångerfulla, fast de inte behövde. Det är sådant som händer. Själv är jag mest glad för att jag kunde sova så lugnt och i trygg förvissning om att jag skulle bli väckt. Släppte kontroll och mammaroll. Och allt ordnade ju sig som det skulle! Har sedan haft en mycket bra dag. Nu ska det fixas inför kvällen.

förhöra sonen på läxan efter att jag bakat tårta till morgondagen och dottern gjort köttfärssås till nio personer. Tårtan är mitt bidrag till min födelsedag som firas ihop med en annan släkting som fyller år samtidigt. Vi har handlat och planerat och jag har bakat, som sagt. Dottern och sonen ska iväg på skidresa och har förberett mat att frysa in och ta med. Fast sonen har läst inför prov.Så det blev sent ikväll igen, men blev en härlig dag. Ska bli skönt att landa i sängen.Våren är på väg ... nåja, det dröjer kanske lite innan värmen kommer, men ändå! Ljuset har kommit en bit på väg och när solen lyser kan man ändå känna att det pirrar till lite av vårkänslor.Godnatt vackra människor!

det helt annorlunda. Fick "tag" i mig själv och känner en enorm kraft istället. Dansat, strukit, ringt viktiga samtal och dammsugit. Fast först åt jag. Snart ska jag jobba. O allt är som det ska vara.

det är kul att sitta här och läsa och skriva så känns det som om jag tappar energi av att vara stilla i kroppen. Skulle kunna sitta här hela dagen om jag inte hade jobb senare, men en märklig känsla sprider sig. Det är det stora vemodet som är på väg att rulla in ... men den här gången har jag inte lust att ta emot det. Så jag byter fokus och går och äter och städar behandlingsrummet. För jag behöver inte acceptera att det tar över mig. Om det gör det kan jag verkligen inte fatta några goda och bra beslut. En gång för länge sedan, när jag var elva år, gick jag genom dörrarna till en flygplats. Precis när jag gick igenom var det en röst som sa: Du kan allt du vill ... om du bara vill tillräckligt mycket. Och jag visste att det var sant, en sådan där total sanning, som man bara vet ibland. Det kändes ända in i märgen. Varför kom det upp nu? ... tror att det har att göra med att jag kan välja mellan att gå in i melankolin och att inte göra det. Och nu är jag medveten om det. Det var jag inte då. Har tagit ett tag att fatta, minst sagt.Melankolin lägger locket på all känsla av att klara av något. Den får mig att tappa tron på mig själv. Att bestämma om ett nytt jobb på sådana grunder är vansinnigt. Att agera, skapa eller göra vad som helst från det perspektivet är vansinnigt. Och jag behöver inte längre vara utlämnad till det. Vilken tur!Så jag väljer att se att jag är fri, värdefull och skapande. Men får jobba på det.

idag, tur att jag jobbar hemma imorgon. Inte många behandlingar, vilket är bra för mig som behöver lite utrymme för mig själv, och sämre för ekonomin som är i behov av ett uppsving. Men jag tror det kommer. Kan nog känna ett litet pirr i magen vid tanken på ett eventuellt jobb just där. Och samtidigt ... är det för att jag blir smickrad som jag är lockad (som Fru Fundersam fick mig att tänka på)? Eller är det för att jag ville ha det jobbet för något år sedan eller två? Kanske för att jag tror att jag skulle ha något att tillföra?Men är det sant? Skulle jag verkligen ha något att tillföra i den gruppen som den ser ut idag? Är det fortfarande det jobbet jag ville ha då, hur mycket har dagens människor satt sin prägel på det och kanske förändrat karaktären på det? Och den som erbjöd det ... vad hindrade från att erbjuda mig det för två år sedan?Dessutom, att vara anställd innebär plötsligt att jag inte längre är fri att styra mitt eget jobb. Hur skulle det vara? Jobbet på skolan är speciellt på så sätt att man värnar om människornas individualitet där och snarare uppmuntrar det. Men på vinstdrivande företag är kulturen annorlunda. Vilket inte behöver vara fel. Men är det rätt för mig?Kan känna att en del av mig redan tackat nej. Medan en annan del av mig vill säga ja! Det kanske är feghet att säga nej. Men jag har ju alltid sagt ja till utmaningar, kan jag inte få slippa det nu?För mycket frågor. Jag ska ju skriva en bok. Det borde jag fokusera på. Tar ledigt från tänkandet tills i morgon. Godnatt, blinkar med trötta ögon, nu ska jag sova gott och drömma sött och önskar alla andra detsamma!