Jag tittade upp. Där stod en gud. Han var lång, med brunt hår, mycket ljusare än Hästmännens färger, och håret liksom lockade sig allra ytterst. Han hade solen bakom sig, så hans ansikte låg i skugga, men ljuset bildade en gloria runt hans huvud i lockarna. Jag kände hur mina ögon först vidgade sig för att sedan dras ihop, av misstänksamhet, men också av en underlig åtrå. Han frågade efter vatten och om han fick dela sin måltid med mig. Innan jag hunnit tänka efter sa jag ja.

Det var mitt första möte med Laertes. Han såg inte ut som de män jag avskydde och föraktade, han såg ut som en människa, precis som jag, fast han var man. När jag ställde mig upp la jag märke till att han var lite längre än vad jag var, i motsats till Kadesh och de andra männen hos Hästmännen. De var i regel lite kortare. Kände att min kropp reagerade av hans närvaro, men hade redan fattat beslutet om avhållsamhet för att hålla mitt huvud klart.

Vi åt tillsammans och jag bjöd på det jag hade och han på vad han hade. Med behaglig röst berättade han om sig själv och anledningen till att han var där han var. Tillsammans med sin bror ägde han en häst och kamelverksamhet. Hans bror var sedan många år vanför, eftersom han i en olycka fått båda sina ben avkapade. Men deras affärer blomstrade och de arbetade mycket väl tillsammans. De hade saknat sitt årliga besök av Hästmännen och därför beslutade Laertes sig för att istället söka upp dem. Och precis som jag, var det enda han funnit den svarta askan. Han var mycket illa berörd och han erkände att han länge försökt blunda för den nya tidens massakrer. Ändå visste han att det försiggick dödande av människor som inte anammade ”den nya tiden”, men han hade inte hade velat ta till sig sanningen. Han hade försökt att blunda. Det kunde han inte längre göra. Jag berättade min historia för honom. Han grät. Det var första gången jag såg en man gråta. Stora, klara droppar rullade nedför hans kinder utan att han hejdade dem.

Vi tillbringade flera dagar tillsammans i byn. Han var intresserad och jag visade honom runt och berättade om det liv som varit där för inte längesedan. Ja, jag tog honom till och med upp till min speciella sten, lite ovanför byn. En klippliknande formation som stack upp ur slänten upp mot berget. Den var underbar att gå till i månskenet. Där hade jag många gånger känt Gudinnan, och hört henne tala till mig rakt in i mitt hjärta.

Jag, Doris och Adamanthea. Goda Gudinna, vad lyckliga vi var! Men som alltid med lycka så var vi inte medvetna om den medan den fanns där. Minnet slog mig hårt och skoningslöst. Jag såg framför mig hur vi gick vägen fram och sjöng meningslösa sånger och skrattade åt varandras skämt. Vi var starka och oövervinnliga, och så rasande kraftfulla att vi egentligen aldrig trodde att vi skulle dö. Jag, Doris och Adamanthea. Mina bästa vänner, förutom min Drottning. Med dem behövde jag inte vara klok och allseende, inte vara länken mellan prästinnorna och Drottningen, jag kunde vara bara mig själv. Allt vi ville var att vara fria och odla vårt bröd i fred. Att behöva slåss för vår överlevnad … det var vansinne, galenskap. Vi ville nog innerst inne alla tre en dag ha en liten flicka att älska och uppfostra. Nåja, kanske inte Adamanthea. Jag log extra vid minnet av henne. Hon var en av de vilda. En av dom som var mer intresserade av ett äventyrligt leverne. Ständigt sökande nya vägar, utforskande det som ingen gjort förut. Som lämnar bort sina barn till kvinnor som är bättre lämpade om det skulle bli något.

Nu skulle det inte bli något för någon av oss.

De båda stammarna stöttade varandra i det mesta. Vi bytte varor och kunskap. Hästmännen var nomadiserande, bodde i stora tält, lätta att flytta. Men vid den här årstiden visste jag var de skulle vara; ganska nära vår by.

Byn var nedbränd. Platsen var en svart fläck i det karga landskapet. Rester av ben från barn och vuxna låg utspridda, men inte alls så många som jag befarat. Inga spår av hästar, varken levande eller döda. I den här nya tiden var hästar av större värde än människoliv. Och ändå kunde man inte erbjuda hästarna ett värdigt hästliv, utan ett liv i fångenskap. Jag satte mig ner mitt i svärtan och grät. Det, förstår jag nu, hjälpte mig att hitta tillbaka till den friska kärnan i mig, till Gudinnans ljus. Det var första steget mot nytt liv i mig.

Jag förstod att man föresatt sig att utplåna alla spår av den gamla världen. Istället för att låta tiden ha sin gång  och förändringen ta sin plats genom att ta tillvara det som varit bra i det gamla och släppa fram det friska i det nya, hade man beslutat sig för att utrota allt i det gamla. Jag kände en stor matthet. Det fanns fler byar som vår, fler kvinnor och män som levt som vi och hästmännen. De skulle också komma att utplånas. Man skulle göra om historien. Våra gamla sånger som berättade oräkneliga år tillbaka i tiden skulle försvinna, hade redan försvunnit! För vem skulle jag sjunga dem? Det skulle inte synas att Gudinnan var vår Föderska och vår Moder. De manliga gudarna skulle ta över som om de alltid funnits där. Jag kunde ”se” fram i tiden och det jag ”såg” gjorde mig nedstämd. Fram till dess hade jag nog innerst inne inte trott att det var möjligt för den nya tiden att ta över. Men genom att förgöra allt som varit levande i det gamla … jo, de skulle lyckas. Jag kunde ”se” att de till och med  skulle komma att ersätta den enda levande Gudinnan med den ende levande Guden! Alla deras små enskilda gudar skulle sammanföras till en. Inte för hela världen, nej, jag log bittert för mig själv inför vad jag såg. Traditionen att slakta i gudomens namn skulle de komma att bära med sig. Och man skulle samlas, stora skaror, för att slakta varandra, alla i Den Ende Gudens namn.

Mina tårar droppade ner på den brända marken. För mitt inre såg jag en droppe slå rot och långsamt växte en grodd upp. En grodd full av hopp. En grodd som berättade om naturens obändiga kraft. Så länge jag fanns kvar, fanns sångerna kvar. Så länge jag levde kunde jag berätta. Om det så bara fanns en enda människa som visste det jag visste så var inte hoppet ute. Fick jag en dag en dotter skulle jag berätta för henne. Annars skulle jag överföra min kunskap till den som visade sig intresserad. Men jag skulle inte ge upp.

Den natten sov jag gott. Ett beslut hade tagits som främjade världen. Ett frö är litet och oansenligt, men har oanade krafter. Det kan sprida sin sort hur långt som helst och hur mycket som helst om det inte blir stoppat. Jag skulle få bli försiktig, men jag skulle sprida min berättelse i världen.

Jag stannade längre än jag trott i vår by. Hade ingen plan och visste inte hur jag skulle gå vidare, väntade på att Gudinnan skulle ge mig ett tecken. Jag hade begravt de döda och nu grävde jag omsorgsfullt ner allt som tydde på att det till helt nyligen funnits en boplats här. Det tog tid och det var som det skulle. Arbetet hjälpte mig att ställa om mig, att avsluta, en tid i mitt liv som var över.   

Som förr i tiden vandrade jag många nätter i månens sken och sökte Mångudinnans styrka. Jag drack det blå, kalla ljuset och kände mig tröstad och stärkt. Mångudinnan var en facett av Gudinnan som hjälpte mig att känna min styrka. Det var hon som styrde mina pilar och gjorde mig till den skickligaste bågskytt, hon som hjälpte mig att se i mörker och att förstå sammanhang och konsekvenser där ingen annan såg. Jag skrattade lite när jag mindes mina hemliga utflykter till Hästmännens by där jag tog det som en bedrift att komma in i Kadesh tält utan att någon vaknade eller märkte mig. Han hade ibland gjort samma sak. Smugit sig in i vår by, ja, till och med in i drottningens bostad, för att få tag på mig. Jag undrade om andra kvinnor gjort samma sak. Trodde faktiskt inte det. Utan att förhäva mig var jag säker på att jag vid något tillfälle skulle ha märkt det. Månljuset var min tid. Då var mina sinnen extra skärpta och extra mottagliga för mänskliga och Gudomliga aktiviteter.

Jag vände mig mycket sällan direkt till Gudinnan vid den här tiden. Det var som om jag glömt av henne. Besökte bara vid ett tillfälle den helande grottan där prästinnorna tog hand de sårade och sjuka. Trots att jag inte erkände det var min vrede mot Gudinnan stor. Men den gång jag var där föll jag på knä, tillintetgjord av styrkan i hennes kraft. Hon ville säga mig något men jag hade gjort mig oemottaglig, hade inte upprätthållit min förbindelse med henne, inte förblivit tillräckligt ”klar”. Så när jag gick ut därifrån visste jag fortfarande inte vad budskapet var.

Den dagen föll en skugga över mig när jag satt försökte laga  ett gammalt koger jag hittat. Månskenet hade fått mig att längta efter min båge igen och jag behövde göra nya pilar såväl som ny båge.

Vad ÄR egentligen manligt och kvinnligt? Hur mycket av vår uppfattning om det är tidens påverkan på oss, samhällets uppfattning som vuxit fram genom århundraden? Samhället som i sin tur påverkas av de som för tillfället har en maktposition.

Hur hittar vi vårt sanna feminina och maskulina? Och hur kan vi låta bli att värdera eller bedöma varandra?

På ett stort kyrkomöte på femhundratalet efter Kristus var en av de största frågorna att besluta om frågan om kvinnan var en människa (som mannen var) eller inte. Det är lätt att säga att de männen verkade korkade. Men de handlade utifrån sin tid, sin rädsla, sin längtan efter att döma det feminina som något negativt. Varför? Tja, kanske för att kvinnor skrämde skiten ur dem med allt det som de visste och kunde och som inte passade in i den värld som de ville skapa.

Ja, resultatet blev i alla fall att kvinnor fortfarande skulle bedömas vara människor.

:-) 

Här dallrade något till i mitt hjärta. En del av mig visste precis vad som hänt. Men jag vägrade släppa fram det. Utan hopp, utan mål var jag död. Och något i mig vägrade släppa livet. Trots allt.

Det tog mycket längre tid för mig att ta mig tillbaka än det tagit att ta sig dit. Jag fick hålla mig undan från människor och det var en hel del folk i rörelse efter det stora slaget. Dessutom var jag svag och i obalans, hade svårt att tänka och fatta kloka beslut. En gryende insikt om att min dröm om ”hemma” var ett fantasifoster började växa fram hos mig, men jag släppte fortfarande inte fram den fulla insikten. Den delen av mig som kämpade för överlevnad ville behålla hoppet så länge som möjligt.

Så kom jag äntligen fram. Det kanske var tio dagar efter att vi lämnat byn. Det var tomt och ödsligt, en och annan av de äldsta hundarna var kvar och en av ålder halvdöd katt låg i solen i en fönsternisch. Hönorna, fåren, hästarna var borta. Att hästarna var borta var inget att förvånas över; de hade ju följt med oss. Och vi var ju också borta … Till och med gamla Hürü, som lämnats kvar för att ta hand om djuren var borta. Som uppslukad av den goda Modern. Sofi och Kardish låg ihjälslagna i sina hem. De hade inte kunnat följa med oss andra därför att de var sjuka.  Barnen? Var var barnen? De små flickorna i alla åldrar, alla de som inte var tillräckligt stora för att strida, vart hade de tagit vägen? Något inom mig visste att de inte var döda. Barnen var alltför dyrbara för att dödas. Ett ungt sinne är lätt att förvrida. Fick ett barn höra tillräckligt många gånger att det enda hon dög till var att värma en mans säng för att föda hans barn så slutade det med att hon trodde att det var sant. Det var det bästa sättet att förändra världen. Påverka barnen.

Jag gick omkring bland det som varit mitt hem och min trygghet och lät den fulla insikten nå botten i mig. Jag begravde det som behövde begravas.  Jag sov i mitt gamla rum i berget hos Drottningen och vandrade runt på dagarna och tog farväl. Jag hade haft ett bergsrum bland de andra, men ganska ofta blev det sent hos Drottningen och jag valde att sova över, så jag hade mitt eget rum. Det fanns en del torkade matvaror kvar som inga vilda djur funnit något intresse av så jag bakade med vemod bröd till mig och la kikärter i blöt. Försökte låtsas att jag skulle kunna leva där själv.

En dag gjorde jag en tur till Hästmännens by. Det var de vi hade mest utbyte med … på alla plan. De tog hand om de barn som var pojkar efter att de fyllt sju år. Skulle man kunna säga att det var våra män som levde där? Ja, kanske med den nya tidens sätt att betrakta människor och umgänget mellan män och kvinnor. Hästmännen var kraftfulla och fria karlar som respekterade vår frihet lika mycket som vi respekterade deras. Deras kroppar var korta och satta och mycket muskulösa. Det var män som för länge sedan kommit norrifrån och var också de Gudinnans följeslagare. De hade hästar som specialitet och livnärde sig på att finna fina hästar, föda upp praktexemplar och förse omvärlden med dem. Hade själv fått min Nacza från dem. Jag lärde mig  mycket av den man som överlämnade henne till mig. Vi hade lärt varandra väldigt mycket. Det var den man vars tält jag besökte när vi hade fest tillsammans. Vi förstod varandra. Det är kanske alltid så att man hittar någon som står en mer nära än någon annan. Det var inte uttalat att han var min man eller att jag var hans kvinna, hur skulle det sett ut? Han var sin och jag var min, men vi tyckte om att vara tillsammans och vi låg bra med varandra, därför var det helt naturligt att vi valde varandra när tillfälle gavs. De flesta hade någon speciell man de brukade besöka, men var han inte där just då kunde det bli någon annan utan att det var det minsta underligt.

Jag tog mig ifrån tältet och bestämde mig för att sätta eld på allt jag kunde komma åt. Utan att längre bry mig om, om jag upptäcktes, gick jag rakt in i lägret till närmsta eld. Men ingen såg mig. Kanske trodde de att jag var någon av uppassarna, någon slav utan värde. Fast till och med slavarna såg bättre ut än jag. Ur elden greppade jag bara lite ved, gick tillbaka till tältet och satte fyr på det. Sedan drog jag mig undan.

Från mörkret betraktade jag kalabaliken som uppstod. De närmast liggande tälten tömdes på folk och jag kunde igen gå in och hämta mer brinnande trä för att sätta fyr på fler tält. Men jag försökte se till så att det inte skulle finnas fler kvinnor i något av tälten. Ifall någon av dem mot förmodan skulle vara vid liv.

Till slut hade jag skapat ett sådant kaos att jag inte längre hade möjlighet att komma åt fler eldar. Några av de nyktraste hade dessutom börjat kommendera ut eldvakter, så jag drog mig tillbaka in i mörkret igen. Med mig hade jag fått en bit bröd och en vattenlägel. Hungrigt satte jag mig en bit ifrån och slet brödet i stycken med tänderna. Vattnet var som det ljuvligaste vin och brödet som den mest fantastiska bakverk. Nu efteråt förstår jag att jag var så nära galenskap man kan komma, men det förstod jag inte då.

Hemma, det som jag då fortfarande betraktade som hemma, skulle eldarna tändas för att välkomna mig. Kvinnorna skulle ha lagat de godaste rätter bara för min skull och man skulle glädjas åt att just jag kommit hem, helskinnad och kraftfull efter att ha stridit för Gudinnans räkning. Mina fällar skulle vara uppvärmda och jag skulle få vila precis så länge jag behövde för att återfå mina fulla krafter igen. Man skulle stillsamt och inkännande fråga ut mig om det jag varit med om och sett. Med stort tålamod skulle man sköta om mina fysiska skador innan jag fick komma in i den heliga grottan där mina själsliga sår skulle tas om hand. I minst tre dagar skulle jag få vila ut i den heliga grottan med Gudinnans allra närmaste rådgivare som skulle komma att sjunga sina läkande sånger för mig. Man skulle stryka bort min ångest och min rädsla med mjuka händer och man skulle hålla mig i sina armar så att jag skulle kunna gråta ut all den gråt som samlats inom mig.

Jag försjönk i en dröm om ”hemma”. Jag mindes allt jag lärt mig av dessa underbara kvinnor. Jag mindes rätt och fel, kunskap om Jorden och om Himlen, kärlek, meningsskiljaktigheter och hur man löser dem, mina vänner och Drottningen.

Och jag beslöt mig för att gå hem.

På randen till vansinne hade jag glömt att mina systrar var döda. Att det inte fanns någon därhemma som kunde ta hand om mig. Att det inte fanns något hem längre. I mitt minne levde alla i de uthuggna klipporna i bergen av sandsten. Alla odlingar, som ömsint sköttes om och vattnades med det vatten som fanns tillgängligt, frodades. Vackra tyger vävdes och dekorerade hemmen. Djuren sprang fritt omkring och fick mat där det fanns. Hönor, får, hundar och kattor.  Och hästarna. Hästarna som fritt betade på markerna nedanför byn. Hästarna som aldrig lämnade oss trots att ingen tvingade dem att stanna. Hästarna som var ett med sina människor.

Mycket riktigt. Där fanns en bumling med en utskjutande formation nära marken och under var det dessutom utgrävt av djur som använt det för sitt eget skydd. Där kröp jag ner, la mig raklång i jordhålan och kände hur jag blev omhållen av Moder Jord. Jag pressade mig ännu djupare in, ner, och kände hennes kropp hålla mig ännu hårdare, ömmare. Jag andades in jord och sten och somnade, så trygg jag kunde i Hennes famn.

I tre dagar låg jag där mellan dröm och verklighet och lät mig bli omhållen av marken och stenen. Törsten var värst, men jag slickade stenen där det ibland bildades lite fuktighet. Kroppen återhämtade sig och läkte tillräckligt bra för att jag skulle kunna ta mig därifrån till slut. Kroppen läkte, men trots allt jag visste om att också läka själen för att kunna gå vidare och leva ett liv i harmoni med Den Gudomliga, så gjorde jag inget åt det. Jag lät min vrede, mitt hat istället växa och vara det som gav mig styrka så att jag kunde ta mig därifrån.

Mitt första mål var att skaffa mat. Man hade röjt slagfältet och det fanns inga döda kroppar kvar. Våra kvinnor hade samlats ihop och bränts. Vad de gjort med sina egna hade jag ingen aning om. Men man hade haft ett digert arbete. Nu kunde jag höra dem, männen, och se tälten på andra sidan slagfältet där de slagit läger. Där måste det finnas mat och vatten. Jag hade inget val. Ville jag överleva var jag tvungen att  ta mig dit. Jag väntade tills det mörknade ordentligt innan jag långsamt tog mig fram till dem. Svagheten fick min kropp att darra och jag måste vila med jämna mellanrum. Jag förstod att de berusade sig ganska ordentligt, därför att deras röster blev allt högljuddare och ibland hördes någon oartikulerad sång. Att de inte var nyktra var både bra och dåligt. Jag förstod att om man fick tag på mig så skulle jag inte vara mycket värd, den lilla mänsklighet de eventuellt kunde ha skulle förmodligen vara helt borta  av rusdryckerna och jag skulle antagligen bli både skändad och dödad. Men å andra sidan, ju fullare de var desto sämre var deras uppmärksamhet, och det kunde jag dra nytta av.

 Ifrån tältet jag smög mig fram till hördes sluddriga röster. Den ene försökte tydligen hindra den andre från något. Bra. Då var de upptagna av varandra. Mitt hjärta bultade och jag förstod att jag helt och hållet gick på Gudinnans låga för jag kände inte av min trötthet och andningen var snabb och ytlig. Det här tältet låg alldeles i utkanten, ja, till och med lite utanför de andra. Inget av ljuset från eldarna, som fanns här och var i lägret, nådde  riktigt fram till just det här tältet. Jag kunde komma ganska nära öppningen innan jag såg vad som försiggick. Det fick mig att må illa. Mitt hat överväldigade mig och stridens röda dimma föll över mina ögon. Det enda som hindrade mig var kroppens svaghet, för när jag försökte att röra mig fort snubblade jag bara.  Tur att tältet låg lite avsides. Eller var det Gudinnans mening?

Där inne låg en av våra krigare, Inez, på marken utan benkläder. Gammalt blod syntes på hennes ben. Ovanpå låg en av de berusade soldaterna och försökte tränga in i henne. Den andre satt på britsen bredvid och tittade på. De smädade henne och kallade henne för olika förnedrande namn. Han som satt upp sluddrade fram att den andre skulle skynda på. Han ville också komma till innan de skulle elda upp henne. ! Det tog ett tag innan jag förstod att hon var död! Hon var död och de använde henne som … som … jag rullade utom synhåll och kräktes. Det fanns inget att kräkas upp och det gjorde fruktansvärt ont och jag önskade att jag också vore död. Det fanns inget som gav mig lust att stanna kvar i det här livet, utom möjligen mitt hat.

Mot tältet stod två lansar lutade. När jag slutat ulka gick jag utan att gömma mig fram till tältet och greppade båda. De var relativt små, vilket var tur för mig, som tog en i var hand och utan ett ljud klev in i tältet och stötte den ena djupt in i ryggen på han som låg över Inez. Den andre tittade förvånad och skräckslagen upp på mig och innan han hunnit säga ett ljud hade jag kört den andra lansen genom halsen på honom. Jag vältrade bort kräket från Inez för att verkligen försäkra mig om att hon var död. Hon hade redan börjat kallna. Jag undrade hur länge hon legat där. Snabbt läste jag Gudinnans bön över henne och välsignade henne för att hon skulle kunna hitta hem, så att hon inte skulle fastna för att känna att hon behövde hämnas. Sådant var bara för de levande, inte för de döda. De döda bör lämna livet och gå vidare för att bli lyckliga, och det önskade jag henne verkligen … att bli lycklig.

berättelse idag. Jobbar på båten, och det är mycket att göra. Hinner ändå tänka en del ... vi människor är ändå ganska märkliga. Så kort stund här på jorden och så mycket tjafs.

Nä, mer kärlek till alla! Och mycket humor. Fast det kanske är samma sak?

Det dånade i mitt huvud. Det kändes som om jag rörde mig i vatten. Jag kunde inte ta mig fram hur mycket jag än ville. Var det ingen annan än jag som såg? Då kände jag ett ryck under mig.   
Nacza vacklade. Jag såg en lans sticka ut ur hennes bog. Det hade trängt djupt in. Jag skrek. Smärtan var värre än om det varit jag som blivit skadad. Min Nacza! Ursinnigt stötte jag svärdet i den som gjort detta, medan Nacza långsamt föll omkull. Jag såg mannens blod strömma ut ur såret strax nedanför axeln och jag ville att han skulle lida, lida, lida.  Så nästa hugg var i den andra axeln. Armen hängde plötsligt i en konstig vinkel. Han vacklade. Och innan vi föll till marken, jag och Nacza, lyckade jag hugga honom högt upp i låret. Han föll omkull samtidigt som vi och han såg förvånad ut. Jag såg honom i ögonen hela tiden medan blodet rann ut ur kroppen på honom och han dog. Först då märkte jag Naczas konvulsioner. Och först då märkte jag att jag satt fast. Mitt ena ben låg under Naczas kropp och jag kände att något hade hänt med det. Jag kunde inte röra det. Allt jag kunde göra var att luta mig fram mot hästens huvud och röra vid hennes panna. Jag sjöng lågt för henne ända till hon dog. Det var en lättnad att känna henne dö, för hennes smärta hade varit enorm. Och då bet sorgen sig fast i mig och jag kände hur det var att vara ensam. Mitt i stridslarmet slets jag itu inom mig av sorg.  Jag bestämde mig för att dö. Utan Nacza, utan Drottningen fanns det inte längre någon mening med att vara kvar. Allt skulle sluta så som jag förutsett.

Jag vaknade flera timmar senare. Nu var det mörkt och tyst. Den röda dimman som funnits framför mina ögon under striden var borta, bara den svarta sorgen bet sig fast i mitt hjärta. Det gjorde ont! Det tog lång tid för mig att samla ihop mig. Jag var förvirrad, skräckslagen och tom. Kunde inte fatta att jag inte var död. Kunde inte fatta att Nacza var borta. Mindes Drottningens död och förnedring. Tappade medvetandet några gånger innan jag till fullo insåg att jag faktiskt levde och att jag måste göra något.

Med tårarna rinnande av sorg såg jag mig omkring. Det var verkligen ett slagfält. Döda kroppar låg utspridda. Det hördes inga mänskliga ljud, inga skrik eller stönanden, men jag förstod att det fanns en del hästar som fortfarande levde på de frustanden och suckar som hördes. Kunde de inte ha sett till att avliva hästarna!?! Det var bruk att göra det eftersom hästarna inte ska lida mer än nödvändigt på grund av människornas vansinne. Det ansågs vara en hedersplikt.

Jag upptäckte ganska djupa sår på min bröstkorg och kunde inte minnas att de hade funnits där förut. ? Så insåg jag att männen gått igenom slagfältet för att söka efter levande kvinnor som de kunde ta till sig och att de konstaterat att jag antagligen var död eftersom jag inte reagerat när de stack mig med sina lansar. Och jag såg också att de inte plundrat fältet ännu och förstod att de skulle komma att gå över det ännu en gång. Kanske var det därför hästarna inte avlivats; man hade inte hunnit i sin iver att hitta levande kvinnor och hålla dem vid liv. Alltså skulle de snart komma att göra en andra genomgång och då skulle man hitta mig … vid liv. Aldrig. Fortfarande trodde jag att jag skulle dö, men jag fattade beslutet att dö utom räckhåll för fienden.

Jag började undersöka mig själv. Förutom såren på bröstkorgen hade jag något problem med benet som låg under Nacza. Det låg i kläm och hade legat så så länge att jag egentligen inte kunde känna det. Jag kände bara smärtan. Armarna verkade var oskadda. Huvudet hade fått sig en smäll när jag föll, men det var inget jag behövde bry mig om nu. Magen, ryggen, andra benet … det verkade vara som det skulle.

Jag stängde mitt hjärta och gick in för att ta mig loss från Naczas kropp. Med hjälp av andra benet kunde jag lyfta lite på hästen och genom att göra mig mjuk som vatten i den delen av kroppen som satt fast kunde jag dra ut benet. Det gjorde fruktansvärt ont. Smärtan gick som ett spjut från höger höft och knä rakt upp i huvudet och fick mig att bli blind för en stund. Samtidigt kändes det som om något drogs ut och rättades till. Jag vet inte vad det var och jag kunde inte röra benet efteråt, ändå visste jag att jag fått någon slags hjälp med benet genom att det dragits ut. Var det därför jag inte tog närmsta lans och genomborrade mig? För att jag anade Gudinnans vilja i det som skedde? Nej. Det var bara feghet. Jag hade hoppats att döden skulle komma utan att jag själv skulle behöva stå för beslutet.

Innan jag släpade mig bort ifrån hästen la jag mig så att jag kunde hålla om hennes hals. Hon var redan kall. Jag stängde hennes ögon och grät en sista gång mot hennes kind innan jag drog mig bort från henne. Sedan började en kamp med att ta sig över kropparna som låg utspridda för att komma fram till en liten samling stenbumlingar som låg mot en klippas fot. Väl framme var jag helt slut. Det tog allt vad jag hade att dra mig fram i armarna och med hjälp av bara ena benet. Det fanns inte många tankar i huvudet, egentligen bara en: att få skydd. Jag visste att Jordgudinnan hade många trygga famnar att erbjuda och tvivlade aldrig på att det skulle finnas en där, bland stenarna.