Snart närmade vi oss. Hästarna kände spänningen i luften och började frusta och låta. Där stod de. Dessa män som Drottningen utmanat eftersom de hotat oss och vår frihet. Det var sant att vi aldrig skulle kunna acceptera deras vilkor, som var horribla. För att få leva skulle klanen upplösas och alla män i trakten runtomkring skulle få välja någon kvinna som skulle bli hans. Bli hans! Det var så otroligt vansinnigt att vi ett tag faktiskt tog det för ett skämt.  Snart stod det klart för oss att det var verklighet. Lorca försvann. Vad som hänt fattade vi först några dagar senare när Nitra dök upp, blåslagen och rasande. De hade legat i bakhåll för henne och Zenta, fem stycken, och vad hon hade förstått så tyckte sig männen ha sin rätt att ta vad de ville ha. De hade helt enkelt tagit Zenta med sig, bundit henne på hennes egen häst, medvetslös. Kvinnorna hade slagits för sina liv men fem stycken utan förvarning hade varit för mycket för dem, så medan tre var upptagna med att slå ner och binda Zenta vid hästen slog sig Nitra fri från sina  våldsmän, lyckades kasta sig upp på hästen och red hem. Vi red ut efter Zenta, men det enda  vi nådde var stadens mur där en stadsvakt förklarade att det var förbjudet att komma in beväpnad.  Spåren hade lett dit, men det fanns ingen möjlighet för oss att komma åt henne. Det var i det läget Drottningen förklarade krig. Fanns det något annat att göra?  

Nu stod vi i alla fall här, högst upp på kullarna, ovanför männen som samlats på slätten. Sången ljöd starkare och starkare. Stridens safter rann till och vi övergick från att vara kvinnor till att bli krigare. Det fanns bara en sak för oss nu. Drottningens stridsskall hördes och det bröt sången, som i stället övergick i oartikulerade tjut.

Striden var en slakt. Männen var många fler till antalet och hade vapen ingen hade sett maken. Skoningslösa vapen, skamlösa vapen, avsedda att skada i första hand, inte att döda. Många av oss tog sitt eget liv, liggande på marken bland skenande hästar, galna människor, blod och lera. Bara för att undgå det öde som skulle komma att drabba de överlevande; att leva som slav i en mans hus utan rätt att bestämma över sig själv och sin kropp.  För män behöver kvinnor. Vem skulle annars föda deras barn, värma deras sängar och laga deras mat? DET var vad männen påstod att kvinnor var ämnade för.  Samtidigt var de rädda för oss och våra förmågor. Skapandet, kunskapen om vad som gagnade människan, gruppen, samhället bäst. Vi var menade att vara spindeln i nätet, att dela ut uppgifter, att förstå helheten. Männen utförde arbetet. Varför skulle det annars vara vi som födde barnen? Varför skulle det annars vara männen som hade mest utvecklade muskler? Det var så självklart att det var skrattretande.  Och nu höll männen på att vända upp och ner på alla vedertagna begrepp.

Jag satt upp på Nacza och gjorde slut på alla mina pilar. De flesta träffade sitt mål och lät de träffade ljuta en snabb och skonsam död. Det luktade blod och död och svett. En röd dimma av raseri på gränsen till vansinne låg framför mina ögon och det var svårt att verkligen se vad som pågick. Så uppfattade jag plötsligt Drottningen långt bort från mig. Hon slogs med en man som var nästan dubbelt så stor som vad hon var. Hon var skicklig och snabb men alltför lätt. Jag såg att hon skulle behöva hjälp och försökte komma fram till henne. Men det var omöjligt. Överallt låg döda hästar och människor och överallt pågick strider. Medan jag kämpade med att ta mig fram och förbannade ödet för att jag gjort slut på alla mina pilar redan i början, såg jag hur tre män slöt upp bakom Drottningen och hindrade hennes reträtt. De bildade en mur, men de lät den storvuxne mannen göra jobbet. Hindrade henne bara när det såg ut som om hon skulle ta sig förbi muren. Tills slut fanns det ingen återvändo. Hon stod utlämnad till lansen som pekade mot hennes kropp, och det fanns ett ögonblicks tvekan innan han stötte den hårt genom henne och hon föll ihop. Snabbt var han framme vid henne och slet av henne hjälmen. Jag såg hur han höll hennes huvud i sina händer, hon var alldeles lealös, jag hoppas vid Gudinnan att hon redan var död. För vad han sedan gjorde var vidrigt. Han släppte ner henne på marken, vårdslöst och hänsynslöst, och slet av henne benkläderna. Jag trodde inte mina ögon. Detta var alltså de som kallade sig världens härskare. På krigsplatsen, med sina tre män som publik tog han själv av sig och våldförde sig på henne på det våldsammaste och råaste sätt. Det handlade om makt. Ren och skär makt. Som ett djur som blivit galet, som en dåre skrek han ut sin triumf när det gick för honom. Och männen som betraktade det hela skrattade.  Skrattade.  

Hon tyckte inte om det. Hon var en stor och klok människa, en mycket god Drottning, men hon bar på en stolthet som ledde henne rakt in i döden. Det visste varken jag eller hon från början, men nu var det uppenbart. I alla fall för mig, kanske gjorde hon sig medvetet blind för sitt öde, kanske såg hon något heroiskt i det. Men för mig var det enbart dumt. Inte nog med att hon ledde sig själv in i döden, hon tog oss alla med sig. Skulle jag lett ett uppror mot henne? Skulle jag varnat de andra? Jag vet inte… De små försök jag gjort att diskutera Drottningens beslut att strida mot dessa män hade mötts av tystnad. Vi var mycket, mycket lojala. Det, som tidigare varit vår styrka, skulle den här gången bli vår undergång.

Nå, någon gång under året hade jag utan att jag ville det, tagit mer plats från henne än vad som var tillåtet. Jag kunde inte hålla tyst med mina iakttagelser och med vad jag fick till mig från Gudinnan. Det var ju därför jag var hennes närmaste kvinna!  Det var bara det att nu stämde det inte längre med vad hon själv tyckte och tänkte. Jag försökte få henne att förstå det större sammanhang vi alla var en del av, men eftersom jag inte själv förstod allt var det svårt för mig att motivera mig. Det lät bara som om jag ifrågasatte hennes förmåga att leda oss, och det gjorde jag egentligen inte.  Men jag kunde inte hålla tyst med vad jag visste. Det ska Gudarna veta, att jag bad till Gudinnan för att få ett svar på hur jag skulle förhålla mig, vad jag skulle göra för att nå fram på ett sätt som fick Drottningen att förstå, verkligen förstå! Men jag fick aldrig något svar. Nu efteråt har jag tänkt att det helt enkelt handlade om något som var oundvikligt. Vi var menade gå under. Vi kunde inte längre existera i den värld som höll på att byggas upp. Gudinnorna höll på att bytas ut mot Gudar och männens makt växte sig allt starkare. Det enda som möjligtvis hade kunnat göras var att möta männen halvvägs i deras strävan efter makt. Men att bara antyda det för Drottningen var som att föreslå förräderi. Så vi gled längre ifrån varandra, ju mer klarsynt jag blev, desto större hot mot henne var jag. Det var smärtsamt eftersom jag kände en stor kärlek till henne och eftersom det var hon som knutit band till mig när jag först kom till klanen.

Vi var nästan lika gamla och jag hade känt mig hedrad av att dottern till den dåvarande drottningen uppmärksammade mig. Där jag kom ifrån uppskattades inte alls min förmåga, jag var ju flicka och  fick helt enkelt inte lov att veta saker. I alla fall inte om det låg utanför ramen till det som var ”normalt”. Men hos kvinnorna kände jag att jag fick vara den jag var. Det var en sådan befrielse! Och min nyvunna vän gjorde allt för att uppmuntra mig. Redan tidigt talade hon om för mig att hon skulle ta drottningstolen en dag när hennes mor tyckte att det var dags och att hon då ville ha mig som sin förtrogna rådgivare. Hon sa att hennes makt skulle kunna bli större än någon kvinna hade haft på tusen år. Jag var naturligtvis ett barn och storögd såg jag med beundran på henne och ville hjälpa henne med allt hon bad om. Jag ville göra allt bra. Min tacksamhet över att vara i ett sammanhang där jag inte var utstött, att få känna värme, uppskattning och till och med kärlek var större än allt annat.

Det var också hon och jag som utforskade den kvinnliga kraften i våra kroppar när vi kom upp i den åldern. Det skapade en närhet emellan oss som jag tror alltid på något sätt finns kvar hos de systrar som ”väckt” varandra. Den första är speciell.

Kanske var det också så att jag med en viss bister tillfredsställelse gick mot mitt öde för att jag ändå inte kunde tänka mig ett liv i klanen utan Drottningen. Vem, vad, skulle jag vara då? Bättre att utplånas från jordens yta och möta Gudinnan i sin renaste aspekt, utan det här skalet, kroppen, som liksom hindrade min klarsyn.
Kanske accepterade jag ödet helt enkelt av ett så egoistiskt skäl. Jag var beredd att dö, för livet hade inte längre någon mening, men i världens ögon såg det ut som om jag offrade mig för Drottningen!

Det skulle bara vara jag som visste sanningen.

börja från början:

Vid en hastig tillbakablick ser jag tre kvinnor framför mig. Tre fria, glada kvinnor som går med långa steg på en upptrampad väg. Månen lyser.  Orubblig självkänsla. Medvetenhet som gränsar till hänsynslöshet. Ändå är det inte hänsynslöshet. Det handlar mer om frihet och total närvaro. Det fanns ingenting som höll oss tillbaka. Vi visste vad som var rätt och fel. Vi följde Gudinnan och hon gav oss allt stöd vi behövde. Var det ungdomlig iver? Kanske något. Men mest var det den kultur som rådde i byn. Den stämning som präglade kvinnorna som levde samman.

De tre som går på vägen är starka och smidiga. De tar den plats de behöver och de väjer inte för någon. Inte för att det finns någon att väja för … i månljuset är det bara de fria kvinnorna som vandrar utan rädsla. Alla andra håller sig inne. Av rädsla för den Gudinna man övergivit.

Benkläder och kjolar fladdrar, tunikor och sjalar också. De hålls på plats av lädervästar och läderskärp som också håller vapnen. Mitt koger, fyllt av pilar, hänger på ryggen. Själva bågen hänger över axeln, ledigt och fritt. I en blinkning får jag fram pilen och skjuter när en uppskrämd hare rusar fram över den steniga slätten. Fort och lätt dras inälvorna ut. Jag lägger dem på en sten som tack till Gudinnan för bytet. Haren blir ett välkommet tillskott till frukosten om vi lägger den i grytan redan inatt. Skinnet är mjukt och lent. Det kommer Sannas nya bebis att få gott av.

Det som sitter starkast i mitt minne är glädjen. Glädjen över att finnas till. Glädjen över gemenskapen. Glädjen över att vara kvinna. Att ha blivit född till kvinna. I mitt, och jag tror även i de andras hjärta, fanns en enorm tacksamhet över Gudinnans nåd som sett till att vi fötts till kvinnor.

Detta var tiden innan den stora förändringen. När vi fortfarande var övertygade om vår oövervinnlighet. Då, när vi visste att Gudinnan skulle segra, och inte förstod något av den smärtsamma plan Gudinnorna och Gudarna vävt samman för oss.

                                                  
                         *

Jag vaknade på morgonen och visste att idag var det dagen som skulle förändra allt. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. Men jag förstod inte vilken oerhörd förändring jag stod inför. Jag … vi, alla. Det var ofrånkomligt.

Vi rustade oss för strid. Det var vi bra på, både att rusta oss och att strida. Men vi hade aldrig stridit mot en sådan övermakt förut. Vi skämtade, vi skrattade, vi blev vulgära, jagade upp varandra, använde allt råare uttryck, vi gjorde allt för att inte tänka, för innerst inne visste vi. Vi visste att vi inte skulle överleva detta. Men vem har lust att se den sanningen i vitögat?  

Jag, som på sätt och vis visste mer än de andra, hade mer att dölja, var ivrigare än de flesta att skyla över med tomma ord och råa insinuationer.  Inte trodde jag då att mitt öde var att överleva.

Vi hade en bit att gå innan vi nådde fram till krigsskådeplatsen. Hästarna fick ledas. Deras krafter skulle sparas tills de verkligen behövdes.  Egentligen hade vi startat redan föregående dag. Sedan middagstid dagen innan hade vi vandrat för att nå fram till den plats där vi slagit läger för natten. Nu steg solen över den torra marken och klipporna och spred sitt ljus som guld. Svalkan från jorden åts snart upp. Vår sång till Gudinnan klingade plötsligt från mun till mun, någon började och tacksamt togs den upp som en tröst, ett stöd för oss alla. Högt och klart steg sången upp mot himlen och djupt ner i jorden. Rytmiskt började vår marsch mot det som skulle förändra allas våra liv.

Vi var kvinnor. Starka kvinnor som levde samman. Ingen man bestämde vår rätt att leva eller vårt sätt att leva. Vi var fria. Så som det skulle vara. För mig var det självklart att leva så som vi gjort. Jag var visserligen inte född inom klanen, men jag hade kommit dit som litet barn och kunde inte tänka mig ett annat sätt att leva på. Vad jag inte insåg då var att vi var de sista utposterna, de sista resterna av ett levnadssätt som var på utdöende. Vi hade gjort vårt bästa för att bevara det gamla. Men allting förändras hela tiden … det är det enda man kan vara säker på.

Jag och Naczas gick bland de främsta men drog oss efter ett tag lite åt sidan. Precis som alltid. Naczas ville gärna trava, men jag höll henne tillbaka. Jag hade alltid varit ”bland de främsta”, med min förmåga att läsa av människor och samtid och delvis också framtid, drottningens närmsta rådgivare…
Men jag hade också alltid stått en smula vid sidan om, delvis för att jag var annorlunda, men också för att jag valde det själv. Klarsynthet kräver avstånd.

Samma sak nu. Jag behövde lite luft, lite utrymme för mig själv. Funderade igen på om det var något jag kunde ha gjort annorlunda. Men jag kunde inte se någonting. Fanns det något jag kunde göra just nu? Nej, det enda jag kände var att det nu gällde det att ge allt för Drottningens sak. Allt annat skulle vara ett svek. Jag kände Naczas nos i nacken. Hon pustade varmt mot mitt hårfäste och jag blev lugnare. Vi hade varandra i alla fall. Den underbaraste varelse man kan kunde tänka sig, mitt andra jag. När jag satt upp på henne blev vi ett. Hon var aldrig lydig, hon bara visste vad jag ville. Hon var min styrka, min källa till kraft och jag var hennes tankar, hennes vilja. Att säga att vi älskade varandra är inte sant. Det var mer än så. Vi kommunicerade utan ord, bara genom vårt varande.

Jag såg på de andra som, fortfarande sjungande, klev på. Rakt in i döden. Jag visste det. Drottningen visste det, men valde att inte tro det. Det senaste året hade jag känt att det skett en lätt förskjutning av balansen i vår relation. Jag hade inte vetat vad jag skulle kunna göra åt det. Ju mer jag använde mig av min förmåga  desto lättare gick det, desto öppnare blev jag och jag såg mer och mer.

Då ska vi se … inte vet jag om jag kommer att fixa att föra det här projektet i hamn, men jag hoppas det. Min tanke är att lägga ut det jag skrivit om amasonerna på bloggen i stället för i bokform. Varför? För att det kan sporra mig mer så att historien verkligen kommer andra till del. Det är så lätt att en text bara blir liggande i byrån (eller i datorn) och där gör den ingen nytta.

Jag tänker också att om jag skulle få någon form av respons så har jag nytta av det.

Vad är det då jag har skrivit och vad ligger bakom?

Så länge jag minns har jag varit intresserad (och många gånger störd) av spelet mellan män och kvinnor. Jämställdhet, samställdhet, likställdhet. Kvinnoförakt, mansförakt. Vad kommer det av, vad har det för syfte, vad tjänar vi på det? Som liten och ung måste jag erkänna att jag såg det hela utanför mig själv och kunde inte riktigt förstå att jag var en del i det. I vilket fall så kände jag mig aldrig hemma i den kvinnobild samhället presenterade.

Vad jag grubblade mycket på var ur vilket perspektiv vi såg på oss själva och varandra.

Som ett av hundratals exempel kan jag ta inslaget jag hörde i radion för många år sedan. Det handlade om att man funnit skelett av en grupp urmänniskor, kanske åtta stycken. Det var sju män och en kvinna. Frågan forskarna ställde var om kvinnan var allas eller om hon hörde ihop med en av männen. Man ställde INTE frågan om alla männen var hennes, om hon var ”själv” (en alldeles egen person) eller om någon av männen hörde ihop med henne.
Forskarnas perspektiv var givet från början.

Så kommer jag nu till ursprunget till boken jag tänkt skriva. För sådär tolv år sedan började bilder och … nya känslor komma till mig vid vissa tillfällen. Speciellt när jag var ute och gick med hundarna (som jag hade på den tiden) i månskenet. Det var lite som om jag förflyttades till en annan verklighet. (Fantasi? Javisst! Hela livet är ju en fantasi) . För att göra en väldigt många år lång historia kort så kom jag fram till att jag hade minne av ett tidigare liv. Fråga mig inte om det är sant. Det vet jag inte. Jag vet bara att det är enda förklaringen jag har hittat till minnen från något jag inte kan minnas.

Dessa bild och känslominnen härrör sig från Turkiet för ca sjutusen år sedan, plus minus tusen år. De började på en plats som kallas Kappadocien. Här levde en del av de kvinnor man kallar för amasoner.

Amasonerna var de sista utposterna från ”den gamla tiden”, tiden som var innan Gudinnan blev Gud. Om det var som jag minns det så kanske det inte är så underligt att det ser ut som det gör idag.

Aletheia

Prolog

En gång i vår tids begynnelse vände en vind över planeten. Från att ha varit en ”hon” blev planeten en ”han”. Från matriarkat till patriarkat. Hela tyngdpunkten försköts. Ur mänskligt perspektiv var det en förändring över så lång tid att det var svårt att överblicka. Man kunde se det hända, men inte förstå skeendet, inte hantera konsekvenser och inte acceptera förändringen. Lika svårt är det kanske för en dagsslända att acceptera dagens övergång till natt eller nattens övergång till dag? Människan hade ingen möjlighet att se de som hände ur ett ovanifrån perspektiv. Hon var myran vars hela myrstack raserades. Vad gör man? Jo, man stretar på, försöker igen och gör så gott man kan utifrån de nya förhållanden som råder.