Just den natten hade vi varit ovanligt nära varandra. Så liten han var hade hans armar klängt sig runt mig och han hade suckat på ett alldeles speciellt sätt. Så som man kan sucka efter en ovanligt intensiv gråtattack när någon lyckas trösta en och stillheten inträder. Som om han drack luft och frid och inte kunde få nog. Och i mörkret möttes vi och han lyfte bort en del av tomheten som bredde ut sig inom mig och hotade att sluka mig. Något började vibrera inom mig.

Var det Livet?

På morgonen överväldigades jag av den här tröttheten. När jag bet mig och den varma blodsmaken spred sig i munnen, svalde jag och svalde. Blodet var varmt och lite salt och hade som en blank bismak.

Plötsligt fanns det bara en tanke i mitt huvud. Jag måste ha kött! Blod och kött var det enda som kunde ge mig bärmen tillbaka, det enda som kunde få mig att överleva. Den här tanken, den här känslan fyllde mig så totalt att jag blev känslan. Det fanns inte utrymme för något annat. Inom mig såg jag blodigt kött. Jag kunde känna smaken av det, känna lukten och jag visste hur det var att slita bitar ur det med tänderna och tugga det. Det betydde liv.

Mina händer skakade när jag försiktigt satte mig upp, öppnade klädnaden och tog fram den lille, fule. Var skulle jag göra av honom?

Till slut tog jag repet som hållit ihop ullkappan, drog av mig fårskinnsvästen, och svepte in kryppet i den. Så knöt jag repet stadigt runt västen så att den bildade en påse som den lille låg i. Jag hängde upp påsen i ett träd som stod alldeles i närheten. Det tog lång tid. Mina händer ville inte lyda mig, benen skakade och fötterna var så stumma att jag hela tiden riskerade att snubbla. Det blev ännu kallar nu, utan barn på magen, utan väst och utan repet som band ihop ullkappan. När jag äntligen var färdig med barnet försökte jag göra några av de rituella rörelser som vi alltid gjort i Klanen innan vi gick ut på jakt. Det gjorde att kroppen vaknade något. Den svarade på de gamla signalerna och fick blodet att strömma snabbare i kroppen. Nu var det dags! Nu ska vi jaga! Döda!

Mitt fokus var helt koncentrerat på jakten. Det stängde ute krypets ordlösa gnäll. Ett gnäll som blev allt mer skärande, allt intensivare. Ingenting kunde röra mig mindre. Jag var ett djur med bara en inriktning; att skaffa mat.

Jag har ingen aning om hur länge jag var borta. Min stela, oformliga kropp tvingades till rörelser den försökte säga nej till. Jag smög, kröp och sprang, allt efter vad som behövdes. Slungan var svår att använda, jag missade mitt mål varje gång. Det enda jag såg var smådjur som gnagare av olika slag, och någon enstaka fågel. Naturen var tyst och kall. Till slut lyckades jag med hjälp av pil och båge fälla en hare som skrämd sprang fram bakom stenarna.

Den hade ännu inte förlorat allt sitt sommarhull. Jag skar snabbt av huvudet och kastade iväg det. Det rann saliv ur munnen på mig när jag sprättade upp den för att ta ut inälvorna. Jag njöt av värmen i händerna från den döda djurkroppen. La upp innanmätet på en sten till Gudinnan. Nu skulle jag äntligen få äta. Jag kastade mig över den varma, blodiga kroppen, begravde tänderna i köttet och slet loss det från benen.

Det var verkligen som om livet kom tillbaka till min kropp. Jag blev varmare och liksom mjukare. Det kändes som om jag kunde börja andas igen. När jag såg pälsen som fortfarande var kvar på djurets kropp började jag till och med att tänka framåt.

Den pälsen, tänkte jag, kan komma till användning. Krypet kan få lite värme från den.

I samma stund mindes jag mitt barn. Han hade varit ensam väldigt länge. I kylan. Hur länge? Jag kunde inte avgöra det. Under språngmarschen tillbaka hann rädslan ifatt mig. Jag kunde inte förklara min enorma, smärtsamma oro. Jag visste att något var fruktansvärt fel. Under så lång tid hade jag inte känt annat än misströstan. Och nu var jag fylld av ren och skär skräck.