- Ta lite té så känns det bättre, sa Joas vänligt.
Jag drack det skållheta téet utan att känna värmen, utan att bränna mig. Men i magen gjorde värmen och sockret nytta och illamåendet släppte lite. Joas beklagade att ha fått meddela mig en så tråkig nyhet och undrade hur jag lärt känna Laertes? Jag försökte berätta den historia jag bestämt mig för om någon frågade, men blandade bort mig och kom inte ihåg vad jag tänkt eller ens vad jag sagt minuten före. Joas vänliga ögon vilade på mig. Han rullade på sitt rullbräde över till mig och la handen tröstande på min bröstkorg.
- Vi saknar honom alla, sa han innan det gick upp för honom vad det var han kände under ullkåpan och linnekläderna. Det var inte en mans bröstkorg. Mina bröst må inte ha varit stora och tunga, men de var definitivt kvinnobröst. I just det ögonblicket kunde jag inte ha brytt mig mindre. Gudinnan hade ännu en gång dömt mig. Den jag älskat hetast av alla var död. Bara några veckor innan jag nådde fram till honom hade han dött.

Jag tog mer té.

Joas tittade på mig med stora, oförstående ögon. Så tog han hastigt bort handen. Han rullade ut genom dörren och ropade åt kvinnan att komma. Jag kände mig totalt utlämnad. Han fick göra som han ville med mig, han fick lämna mig åt vargarna. Jag brydde mig inte längre. Men han bad kvinnan komma med mat till den vägfarande och sedan kunde hon gå hem, han klarade sig själv resten av kvällen. Hon gjorde en trumpen min men gick sin väg för att hämta mat. Joas rullade tillbaka till bordet och bad mig vara lugn och dricka upp mitt té. Vi skulle prata när vi var ensamma.

Strax kom maten, ljummen men god lammstuvning med bröd, kryddad med rosmarin och spiskummin. Vattnet till var svalkande och gott. Trots att jag inte kunde känna någon hunger innan jag började äta, slukade jag maten när den kom. Det var som om den lindade in smärtan i våt ull. Kvinnan kom in för att säga att hon gick och vi hörde när hon gick ut genom porten.

- Jag gissar, sa Joas, att din historia börjar för ungefär sju år sedan. Det var då Laertes kom hem och annonserade att han skulle gifta sig. Han hade aldrig talat om att slå sig till ro och skaffa familj förut. Det var han som var ute på vägarna, det var han som skaffade fram kontakter som kunde ge oss de allra bästa djuren. Och plötsligt skulle han gifta sig! Vi blev mycket glada, både min mor och jag, och undrade vem hans brud var. På den tiden levde vår mor fortfarande. Nu är det bara jag kvar … Han tystnade och ett kort ögonblick försjönk han i sorgen att över att vara ensam.

- Men hon kom aldrig, hans kvinna. Däremot hittades en död krigare, lemlästad på det gamla sättet, det som numera är förbjudet. Det som bara utförs av kvinnor. Vi såg ingen annan förklaring till ditt försvinnande än att det var du som hade gjort det. Laertes var omväxlande förtvivlad, rasande och mycket orolig. Vi stod varandra nära och han berättade allt för mig. Under några år sökte han oavbrutet efter sin kvinna, men hon var som uppslukad av jorden. Till slut accepterade han sitt öde. Men han blev aldrig likadan som han varit. Det vilade en skugga över honom. Han ville inte mer gifta sig och det tyngde min mor som redan innan var sjuk. Hon dog för fyra år sedan. Det är du som har kommit nu, eller hur?