Jag förstår inte varför jag inte fick någon förvarning!

Jag brukade sova hos Joas. Men ibland kom han till mig. Vi hade … inte grälat. Haft en diskussion på kvällen om hans ändrade sätt mot mig. Mitt humör var inte det bästa. Jag hade valt att tala med Gudinnan ute på gården istället för att göra det i Joas rum. Han brukade tycka om att se mig dansa och sitta i Stillhet. Han förstod att jag skulle välja att sova i mitt rum. När jag kom in i mitt rum låg han redan i min bädd. – Jag älskar dig, sa han när jag kom in.

Det var inget vi sagt till varandra under åren. Ingen av oss hade uttryckt våra känslor med ord. Jag förstod att han ville säga mycket mer med dessa ord. Det var en bön om förlåtelse och förståelse. Han var lika förvirrad som jag över detta nya. Jag blev rädd. Samtidigt smälte mitt hjärta. Jag klädde av mig och kröp ner bredvid honom. Vi la oss tätt intill varandra och kände den andres värme. Vi höll om varandra. Vi älskade med varandra utan att använda våra kroppar. På en gudomlig nivå smälte vi samman utan att röra oss. Och jag sa det. Jag kunde säga det. - Och jag älskar dig.

På morgonen vaknade jag av att Joas krampade. Jag visste genast att något var mycket, mycket fel. Han tittade livrädd rakt in i mina ögon. Han hade svårt att andas, det rann ur hans näsa och mun. Tungan var tjock. Jag rusade upp och slet av honom täcket. Där låg en skorpion, halvt ihjälklämd, under Joas kropp. Panikslagen slog jag upp fönsterluckorna. Jag försökte sätta honom upp, som om det skulle göra det lättare för honom att andas. Vad kunde jag göra? Vatten. Han måste ha vatten. Fyllde bägaren med vattnet från tillbringaren som stod bredvid bädden. Han fick inte i sig en droppe. Ögonen uttryckte alltmer panik. Kroppen ryckte och allt jag kunde göra var att hålla om honom. Jag höll honom när han dog. Långsamt slutade det rinna ur honom. Han kom till vila. Så satt jag när Ina kom in  i rummet.

Hon tittade på mig och blev vit i ansiktet. Eller var det Joas hon tittade på? - Jag hatar dig, skrek hon plötsligt. Hatar dig, hatar dig, hatar dig!  Det var du som skulle dö, inte han! Inte han! Hennes vrede och hat rusade emot mig som en flodvåg. Det tog andan ur mig. Jag var helt oförberedd. Det slog emot min kropp som en fysisk företeelse. Jag blev paralyserad. Där satt jag och höll om den döde Joas, krampaktigt, som om han fortfarande fanns för mig. Jag kände hur tårarna steg i ögonen som svämmade över. Förbannade tårar. Det var graviditeten. Jag kunde det styra det. Känsligheten styrde mig.

När Ina såg mina tårar gick plötsligt något upp för henne. – Vad gör han i din säng? Frågade hon. Hon steg närmare. Jag blev till min fasa rädd. Täcket hade glidit ner och mina bröst var stora och svullna. – Du är kvinna! sa hon hest. Hatet minskade inte. Det ökade. – Du är kvinna och du har tagit dig rättigheter som en man! Din häxa! Du har levt under detta tak som en man och låtit mig göra allt slitgörat. Jag har lagat mat och städat och tvättat och passat upp på dig som om du vore man! Och dessutom har du legat i hans säng om nätterna!

Hon tog sig om huvudet och slet sitt hår. Hennes ansikte var förvridet av vrede. Hon såg nästan vansinnig ut. - Du! skrek hon. Det var därför han inte var intresserad av mig längre. Jag dög när du var på resa, men så fort du kom tillbaka var jag inte välkommen till hans säng. Han var den ende som kunde ha velat ha mig. Den ende som kunnat försörja mig, kunnat ge mig barn och en tryggad ålderdom. Och så kom du!

Nu började hon skaka. Hela hennes kropp ryckte i konvulsioner. Hennes frustration höll på att slita henne i bitar. Jag satt fortfarande och höll i Joas. Men överlevaren i mig började vakna till. Naken reste jag mig och svepte en filt runt henne. Jag var större än vad hon var och kunde hålla runt hela henne med hjälp av filten. Utan henne skulle jag inte klara mig. Vi behövde samarbeta. Joas hade fallit åt sidan i sängen när jag släppte honom, men jag såg honom inte. All kraft var inriktad på att få Ina lugn och resonabel. Hon måste inse att kvinnor höll ihop och stöttade varandra. Vet inte hur länge jag höll henne men det var mycket länge. Solen stod högt på himmelen när hon långsamt mjuknade och började andas normalt igen. Jag tog på mig och gick ut med henne i köket så vi inte behövde se Joas. Jag kokade te, sött och starkt. Hon fick det teskedsvis, fortfarande insvept i täcket. Hennes ögon var mycket stora och följde mig i mina rörelser.