Han fortsatte sin berättelse.
Vi vaknade tillsammans och jag ville aldrig lämna henne. Jag trodde att det skulle vara som med mina andra kvinnor; de skulle finnas vid min sida så länge jag önskade det. Och med henne önskade jag att hon alltid skulle vara där. Men hon steg upp, gav mig en kyss, skrattade och sa med ljus röst:
- Hoppas vi ses igen, vackre man!
Så gick hon. Och jag kom mig inte för att hejda henne. Jag återvände till männens läger och det enda jag kunde tänka på var henne. Jag frågade männen hur dom gjorde när dom blev förälskade i någon av kvinnorna. Dom skrattade högt åt mig. Jag fick helt enkelt se till att vara tillgänglig vid nästa fullmåne. Hade jag tur och hade jag varit skicklig nog skulle hon kanske välja mig igen. Aldrig har jag känt mig så utlämnad! Jag! Som var van att välja själv bland de kvinnor jag ville ha. Men en fri kvinna kunde man inte binda.

Det var allt han berättade den kvällen. Jag blundade, fullkomligt slut av alla känslor som väckts inom mig. Jag mindes Hästmannen. Han, vars tält jag alltid besökte vid de rituella festerna. Han som jag till och med träffade i smyg vid ”min” sten i månljuset. Som jag kände mig så väl till mods med. Som älskade att lära känna min kropp. Vars kropp jag älskade att lära känna. Jag mindes slakten av alla de våra. Och jag grät för hans skull. För hans meningslösa död. Jag mindes Laertes. Min älskade. Med de känsliga händerna och den intensiva kärleken. Han som jag inte fick känna tillräckligt länge. Jag mindes Joas. Denne man bland män, trots att han saknade ben. Hans eld, hans intensitet och hans ömsinthet. Alla dessa kärlekar. Alla dessa förspillda liv. Dessa fantastiska människor. Och så denne man. Min hjälpare. Det var lätt att dra alla män över en kam och kalla dem galningar. Lätt att säga att de var maktgalna allihop med sin manliga Gudom. Men det var inte sant. De var också offer för tiden, för förändringens vind. Jag hade gärna velat förmedla till min hjälpare att jag visste vad han talade om, att jag varit en kvinna i en sådan klan. Jag hade velat bidra med egna minnen, med förklaringar till det som var svårförståeligt. Hade velat förklara hans kärleks kvinnas handlingar. Men jag hade inga ord. Jag var stum. Var det jorden som fallit ner i min hals när jag låg nedgrävd som begravt mina ord? Var det skräcken över att ligga levande i mörkret som hindrade mig från att tala? Var det sorgen över människornas vettlösa illvilja? Jag kunde inte förmå mig.