Jag log för mig själv när jag hörde honom. Mindes våra fullmånekvällar. Vad som helst kunde hända. Tänkte på min vän i Hästbyn. Det var längesedan jag tänkt på honom och på de andra i byn. Vilka tider! Kände mig som en riktigt gammal kvinna som mindes gamla, goda tider. Jag förstod att det måste ha varit överväldigande för min hjälpare.

Den här kvällen, berättade han, var vi, männen, inbjudna till kvinnornas by. Vi blev bjudna på mat och vin. Alla satt i ring runt en eld och månen lyste stark och klar på himmelen. De andra visste ju vad som var brukligt. För mig var det en magisk kväll. Jag kunde känna Gudinnan vibrera i jorden, i min kropp, i allas kroppar. Jag tyckte att jag såg Henne sväva som jättelika dimslöjor över vår festplats. Efter maten dansade kvinnorna sin tacksamhetsdans. Tyckte att jag aldrig sett något så vackert. Där var unga och gamla, smala, tjocka, långa, korta, men alla var lika vackra. Det pågick länge. Snart blandades det med bön och sång. En efter en uttryckte kvinnorna sig på sitt eget unika sätt. Och allt var en hyllning till Gudinnan. Vi män satt och såg på. Till slut reste sig den Äldste av männen. Jag tror att han fick ett tecken från Drottningen. Kvinnorna drog sig undan. De stod och gungande och klappade händer. Deras bröst hängde fritt och gungade tillsammans med höfterna i takt med sången.
Den Äldste tog över sången. Hans djupa basröst mullrade in bland de andra blandade stämmorna. Dansen blev tung och rytmisk. Den beskrev männens liv. En efter en reste sig männen upp och föll in i rytmen. Sången steg och sjönk, var och en bidrog. Vi hyllade den mörka och den ljusa Gudinnan och bad om barmhärtighet och nåd. Plötsligt, omöjligt att säga varför, ändrade alltihop karaktär. Kvinnorna blandade sig i dansen. Sången handlade om Livet, Lusten och Glädjen. Vi blev Liv. Lust och Glädje.

Tårarna rann nedför mina kinder. Han beskrev det så att det var som att komma hem igen. För mig hade detta varit självklarheter. För honom var det storartat. För honom var det ett minne för evigt ristat in i hans sinne. För mig hade det varit ett sätt att leva. Inget märkvärdigt. Nu såg jag det i ett annat ljus. Tanken att också andra klaner av kvinnor hållit detta vid liv gav mig tröst.

Han fortsatte:
Dansen blev mer och mer eggande. Det handlade om att glädja Gudinnan, visa att vi uppskattade livet och varandra. Då kom den vackraste människa jag någonsin sett fram till mig. Hon var liten och hade kolsvart hår, alldeles rakt. Jag tror att hon inte såg mig riktigt. Hon var i ett annat medvetandetillstånd. Hon tittade på en punkt bakom mitt huvud, samtidigt som hon såg rakt på mig. Jag kände att hon genomskådade mig. Och det var härligt.
- Kom, vackre man, sa hon, så dansar vi!
Och vi dansade samman tills alla runtomkring blev osynliga för oss. Det fanns bara hon och jag. Elden, människorna, månen, landskapet. Allt var borta. Jag såg bara henne och hennes ögon. Stora, vackra, mörka. Jag dök ner i hennes ögon. Hon skrattade. Vi låg samman. Par efter par försvann och vi var ett av dem. Vi låg samman flera gånger den natten och jag tänkte att jag aldrig skulle kunna göra det med en annan kvinna än henne.

Hans röst var sträv av åtrå, längtan och sorg. Men ögonen var torra. Jag undrade inom mig om han hade gråtit sig tom eller om han stängt in all sorg inom sig. Omedelbart kom svaret; alla känslor var instängda, nedtryckta, undangömda. Hela hans längtan var förnekad. Därav känslan av bitterhet som vilade över honom. Jag tänkte på hur många gånger vi hyllat Gudinnan på det här viset och undrade om kvinnan han mött hade förstått hur djupt gripen den här mannen blivit. Men jag visste ännu inte allt.